Där man minst anar, del 3

Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med om hysterin kring Sweet kring åren 1973-76. Men för de som är födda i början av 60-talet, och som trädde in i tonåren då, kan vittna om hur gigantiska Sweet var. Visst har jag hört deras fullpumpade, volymstarka och testosteronstinna glamrockhits [kolla in och lyssna]. De strävade själva efter att bli ett trovärdigt hårdrocksband, även om de aldrig kunde riktigt kunde släppa popformatet som gav dem framgång. Och jag har både hört och läst att deras dekadens och fullständigt respektlösa framfart slog till exempel en rockparodi som Spinal Tap tio gånger om [läs mer].

Boomp3.com

Döm om min förvåning när jag fick höra deras första singel Slow Motion från 1968, långt före framgångarna under glamrockeran. Tala om välartad pop med sin lite gammaldags ragtime-stämning! Det är svårt att koppla ihop med det Sweet som en ung Nikki Sixx (i Mötley Crüe) dyrkade mer än något annat band, när han fortfarande bara kunde drömma om att bli en cool och tuff rockstjärna.