Cover Lover pt. 14 - Farther Along

För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.


Marideth Sisco - Farther Along (2010)

När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.

Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.

Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.

Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.


Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.


Hank Williams - Farther Along (1951)

När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.

Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.

On The Road

Jag och min äldste son besökte Tyresta nationalpark en dag på höstlovet, för jag ville lura ut honom på en promenad i skogen, eftersom jag hade idéer om att vistas i naturen är karaktärsdanande. Man talar ofta om att svenskens unika förhållande till skogen som en fristad, nästan som en religiös plats. Mitt betongbarn till son upplevde dock den som kuslig och främmande. Sedan var det dags att grilla korv och pinnbröd (som jag förberett hemma) och dricka varm choklad.

Vi var inte ensamma, en kvinna och hennes två söner var också där. De grillade marshmallows och drack Dr. Pepper och jag hörde att de varvade engelska med amerikansk accent och svenska i samtalet. Vi började prata ganska omgående. Hon hade träffat en svensk för femton år sedan i subtropiska Tampa, Florida, som hon kom från. Nu hade hon separerat och bodde i en lägenhet i Brandbergen. Vi frös. Hon hade en varm utstrålning, men jag anade att hon längtade hem till Staterna; hon kände sig kanske lurad på livet här.

Hennes ene son, som var speciell, sprang omkring oavbrutet med en mobiltelefon och körde YouTube-klipp. Vi skrattade åt att han åtminstone gjorde det i naturen, i friska luften. Hade jag lånat mobilen och valt följande klipp, så hade den amerikanska kvinnan troligen brutit samman. För låten rör vid den amerikanska folksjälen.


Old Crow Medicine Show - Wagon Wheel (Live på Orange Peel and Tennessee Theatre 2008)

Flera av de käraste amerikanska låtarna handlar om att vara på väg någonstans, särskilt inom country-genren (jag har skrivit om det tidigare). Även om man nu korsar kontinenten på fina motorvägar i komfortabla bilar, så minner de ortnamnsstinna låtarna också om de som färdats över det väldiga landet tidigare - nybyggarna - som en gång befolkade och tämjde det unga USA. Reste gjorde man för att förverkliga drömmen om ett bättre liv, the American dream, och man var beredd att offra allt för den.

Men resandet i den amerikanska låtskatten handlar minst lika mycket om sökandet av rötterna, var man kommer ifrån och egentligen hör hemma. Se hur Old Crow Medicine Shows unga publik lever sig in i Wagon Wheel, hur låten rör vid deras hjärterötter. Det är faktiskt en ofärdig Dylan-låt utan text som frontfiguren i bandet, Ketch Secor burit med sig och utvecklat sedan tonåren.

Men den rastlösa färden från stad till stad speglar också rebellens tillvaro. Den amerikanske rebellen är en hjälte, den sanne individualisten, som dock är dömd till ensamhet och rotlöshet. Jag kan höra att Old Crow Medicine Shows moderna klassiker har hämtat stoff från en annan gammal låt.


Little Feat - Willin' (live på Rockpalast 1977)

Willin' med Little Feat om lastbilschaffisen som kör illegalt gods har blivit en klassiker och den har troligen sjungits i varenda förarhytt i USA.

Ju mer man lyssnar på låtarnas intron och ackordföljder, desto mer påminner de om varandra. Men texterna tangerar varann på flera ställen också, förutom själva huvudtemat, resandet. Bruket av marijuana nämns exempelvis i såväl Willin' som i Wagon Wheel. Och ordet head light förekommer i båda låtarna.

- - -

Solen sänkte sig bakom trädtopparna denna novembereftermiddag och det började bli riktigt kallt. Vi sade hej och skiljdes åt. Den amerikanska kvinnan och sönerna begav sig hem till lägenheten i förorten, som hon skaffat för att de skulle bo nära barnens pappa.