Det känns som om dödsfallen i musikvärlden duggar tätt i år. Och återväxten av legender är samtidigt gles. Nu är också Bo Hansson borta. Han verkade vara en jordnära enkel man, men hade samtidigt en förmåga att göra en musik som befann sig vid världens ände, vid portalen där knappast någon människa tidigare satt sin fot, i gränslandet till den parallella sagovärlden. Bortom. Hans uttrycksfulla och stämningsskapande instrumentala musik fick sång att framstå som överflödig.
Bo Hansson - Vandringslåt (1972)
På något sätt känns mitt favoritspår med honom, från andra soloalbumet Ur trollkarlens hatt, särskilt passande vid hans frånfälle. Det finns en ovanligt varm harmoni i Vandringslåt.
Antingen är han själv där i denna stund vandrande i den magiska värld han byggt upp med egna händer. Eller så befinner han sig i en evig sommarkväll, sittandes vid sin hammondorgel i en vildvuxen trädgård med prunkande cannabisplantor vid fötterna.
Var har den tagit vägen? Eller måste den musik som görs idag åldras för få ett skimmer och höras på håll?
Ithaca - Questions (Did You Know?/Will We Be Alive?) (1973)
Ta till exempel den här vidunderliga låten med gruppen Ithaca som helt och hållet befinner sig i en drömvärld, ett sagoland bortom allt verkligt. Visste Peter Howell, John Ferdinando och Lee Menelaus vad de höll på med när de spelade in? Trots att musiken verkar välskriven med ihopvävda låtar och inspelad med en hel arsenal instrument som mellotron, blockflöjt och sittra, så känns den samtidigt oslipad och hemgjord med sin lofi-produktion. Ithacas A Game For All Who Know var en privatpressad vinyl i en minimal upplaga på 50-100 exemplar.
Skulle någon idag 2009 kunna skapa samma transcendenta effekt, ens om man spelade samma låt ton för ton och med samma instrument? Försvinner magin med dagens musikers medvetenhet, till exempel om vilken genre de spelar i, som i det här fallet progressiv psykedelisk folkpop? Även ny musik som betecknas som intuitiv tycker jag känns kontrollerad och utstuderad. Snälla ni, bevisa att jag har fel!
Var på visit med min äldste son i Uppsala hos min gode vän Sextiotals-Jonas härom helgen. Efter taco-middag och lek somnade barnen på ovanvåningen. Halvtrött sjönk jag ner i soffan med ett glas vin. Jonas sprang mellan skivspelaren i vardagsrummet och det intilliggande rummet, som har skivhyllor från golv till tak. De fåtaliga och sällsynta timmarna, som han hade till sitt förfogande, utnyttjade han till att bomba mig med musik som jag troligen gillar.
De här gyllene stunderna är något jag konstant längtar till. En viktig anledning till att jag blev intresserad av musik var att det var en social företeelse, att gå till skivaffärer och åka på skivmässor tillsammans, se konserter ihop, att tälta ett helt gäng på nån popfestival, att jobba i rockföreningar och arrangera spelningar och klubbar med andra, att vara discjockey på krogar och fester, att spela skivor hemma för varann, till och med att musicera och sjunga ihop. Det fanns en tid när vi gav blandband till varandra jämt. Det här kan aldrig bloggande med efterföljande kommentarer ersätta. Det är det ständiga utbytet med folk jag träffar som jag saknar, dels för att mitt liv ser annorlunda ut nu och dels för att man konsumerar musik på andra vis nuförtiden, mycket på egen hand genom datorn och iPoden.
Jag satt i soffan och berättade för Jonas att jag dragit ner på mitt lyssnande av engelsk folkrock senaste året, helt enkelt för att jag blev nedstämd av att ständigt omge mig med sådan musik, full av vemodig skönhet, i fall blev jag inte upprymd av den.
Då spelade Jonas den enda skivan som gruppen Fuchsia gjorde. Ja, egentligen var det två grupper som gått samman: tre rockkillar på gitarr, bas och trummor och tre klassiskt skolade tjejer på tvenne violiner och en cello. Tillsammans skapade ett knippe låtar som var poetiska, virvlande och vindlande, starka melodier som tog oförutsägbara vägar. Det var drömmar ingraverade på vinyl. Musiken kan genremässigt kan beskrivas som ett möte mellan progressive (som också till viss del kallas symfonirock), engelsk folkrock och kammarmusik. Fuchsias sound var unikt eftersom stråkinstrumenten var fullt integrerade i musiken. Vanligtvis brukar man efteråt lägga på stråkar efter ett skrivet arrangemang i studion ovanpå själva pop- eller rocklåten.
Fuchsia - Me And My Kite
Efter att ha börjat bekanta mig med plattan på egen hand, kan jag konstatera att jag tilltalas mest av den omedelbaraste, poppigaste och kortaste låten, som alltid på mer musikaliskt ambitiösa album. Me And My Kite är en fin skildring av en ung man som vägrar bli vuxen och vill vara ifred. Undrar varför engelsmän, så fort de bli lite mer lågmälda, utan ansträngning skapar en pastoral atmosfär, som frammanar bilder av pittoreska byar, hedar, citronfjärilar och måndimma. Jag är tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen och får helt enkelt lära mig att leva med biverkningarna.
När jag var barn i mitten av 70-talet så är jag säker på att de spelade mycket Carpenters i radion. Melodiradion som det ju faktiskt hette då. När jag sedan "upptäckte" syskonduon någon gång i början av 90-talet så kändes det som att jag redan hade hört alla låtar. "Top Of The World", "Yesterday Once More", "Superstar" hade på något sätt redan satt sig i mitt undermedvetna. Eller, rättare sagt, ljudet från radion i köket hemma hade väl helt enkelt nått mina öron vare sig jag ville det eller inte. (Jag får samma känsla av "Goodbye Yellow Brick Road".)
Det var en rolig process att köpa skivorna, jag minns det som igår. Albumen fanns på lågpris-cd på en Statoil-mack i studentområdet Ålidhem i Umeå. Jag minns att jag smög dit flera kvällar i rad och köpte flera Carpenters-album (de hade även, märkligt nog, de tidiga Bee Gees-albumen "Idea" och "Horizontal" på cd), varav det första jag köpte nog var "A Song For You" (1972). Jag ska inte kokettera. Deras album är fyllda av bedrövligt såsiga låtar som knappt går att lyssna på. Men på varje skiva finns alltid tre, fyra kanonlåtar.
Långt bak på albumet "A Song For You" dyker exempelvis Road Ode upp. Aldrig har Carpenters groovat så mycket som här, även om deras typiska kännetecken knappast går förlorade. De känns plötsligt lite "streetsmart". Lyssna hur refrängen lyfter och supersvänger, hur svärtan lyser igenom, hur rytmsektionen Hal Blaine och Joe Osborn arbetar som om de kompade Curtis Mayfield. Hör också de nästan - dare i say it - progressiva inslagen, en musikalisk dynamik som lika gärna skulle kunna komma från Genesis eller Caravan.
Inspirerad av Birros utmärkta TV-serie ”Upp till kamp”, om proggåren, införskaffade skivdoktorn ett ex av The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979, ännu en av Premiums finfina blädderböcker. Som gammal X-punkare var det för honom en omskakande upplevelse att upptäcka hur många av dess skivor som faktiskt smugit sig in i hyllorna under åren. Något som dock inte hindrat honom från att skaffa ännu fler. I likhet med punken fanns här en hel del mediokra musiker som spelade hellre än bra med en rejäl dos naivitet i texterna. Detta är denna charm som gör att även mycket av det som tiden sprungit ifrån fortfarande är lyssningsbart. Inga digitala datorfinesser här inte – är det inspelat i en skokartong med usla musiker och usla texter så är det. Slå an strängarna och var stolt över din trasiga gitarr din förbannade proletär!
Först ut i denna era var de dock de drivna musikerna, banden där musiken var proggresiv inte politiken. Här finner vi vårt bästa 60-tals band: Hansson & Karlsson. Doktorn kan fortfarande vakna genomsvett av febriga drömmar om en gigantisk cd box med deras livetejper. Gimme! Gimme! Gimme! Icke att förglömma är Made in Swedens två första plattor med Jojje Wadenius som sedan kom att göra den geniala barnplattan ”Goda, Goda” och Mecki Mark Men, som i en inkarnation var Baby Grandmothers med vilka vi får en live cd medföljandes encyklopedin. Först fanns Pärson Sound som blev International Harvester som blev Harvester som blev Träd, Gräs och Stenar, vars första lp är väl värd ett inköp med klassikern Sanningens Silverflod och grooviga covers på Satisfaction och All Along the Watchtower. Ur denna bandröra kom Per Odeltorp som sedermera bytte namn till Stig Vig.
Pop Workshops två jazzrocksfusion plattor lär vara eftersökta av samlarna men låter i doktorns öron mest som ett tröttsamt excellerande. Den andra skivan har dock ett förlåtande drag då den är illustrerad av skräck maestro illustratören Hans Arnold. Förra året kom boken ”Veckans Chock” med illustrationer från åren 1954-1979 och i höst återutges klassikern ”Monsterland”. Skräcken i dessa två böcker avnjutes bäst till tonerna av Hans Edlers särlingverk ”Elektron Kukéso”. Detta märkliga och fascinerande försök av Edler att göra elektronpop redan 1971. Vill ni däremot begrunda skönheten hos Arnold så snurra igång Turid som med akustiskt ackompanjemang och sin mjuka, klara röst gjorde ett antal plattor på Silence och sedan Metronome. Hörs bäst på samlingen ”I Retur”. Stillsamt och njutbart.
Sedan har vi de seriösa politikerna. Band som Hoola Bandola, Blå Tåget och Nationalteatern. Musiker som kunde spela och tyckte de hade något himla seriöst att säga. Nationalteatern är det band som hållit bäst tack vare sitt mer rockiga anslag. Men här finns pärlor bland ostronen som till exempel Stoppa Matchen, Den ena handen vet vad den andra gör och Sillstryparns klassiker: Doin´ the omoralisk schlagerfestival. Så finns där förstås Peps också, denne ständige överlevare som är en av de få som fortfarande låter lika bra nu som då.
Den inriktning från denna era som skivdoktorns öron finner mest njutbara idag är proggens punkare. Alla de där banden som spelade hellre än bra och var fräscht naiva. Gudibrallan kanske mer tillhör föregående kategori men att översätta Hendrix Hey Joe till Hej Gud är all kred ett band behöver, lägg därtill klassiker som T-doja, Sosse och Uti vår hage. Det finns en befriande humor i Gudibrallans politiska texter och ett musikaliskt driv som nätt och jämnt rors lite vingligt i hamn, hade de poppat upp några år senare skulle de ha varit ett av våra bästa punkband. Satsa på cd samlingen T-doja och ni har vad ni behöver. Åh, Oskar varför är alla så stygga mot dig? En riktig joker dyker upp i encyklopedin: Tom Zacharias. Idag mest hågkommen för Belinda och uppföljaren Belindas döttrar som såldes via annonser i porrtidningar. När ni väl kommit över de osedvanligt råa porrtexterna kommer ni att höra ett av de få exemplen på riktigt bra sjuttiotalsfunk som gjordes i Sverige. Finns numer återutgiven på cd tillsammans med de engelskspråkiga versioner som aldrig kom ut när det begav sig.
Bäst av alla var förstås Philemon Arthur and The Dung; kvintessensen av allt som var bra med proggen. Musikaliskt kaos, vansinne och poesi i en glittrande förening, absurda dada texter ackompanjerade av diverse hushållsattiraljer. Philemon lyckades inte bara få Grammis galan nedlagd under många år de är också ett av de få band från denna era som fortfarande låter fräscha och helt unika. Vill ni ha en fylligare redogörelse för dessa två senare inriktningar och Philemon rekommenderas Håkan Laghers bok ”Proggen: musikrörelsens uppgång och fall”.
En som aldrig kommer att omnämnas i något rocklexikon från Bonniers men poppar upp i progg encyklopedin är en av våra största och mest underskattade svenska artister: Anders F Rönnblom. Denna ulv utan fårakläder som vet hur man snärtar ut en minnesvärd treminutare. Det tog sin tid men på gamla dar verkar det inte bättre än att skivdoktorn gått och blivit ett F-head genom införskaffandet av Rönnbloms samlade verk i den gigantiska F-boxen på 18 cd skivor, en dvd och en bok (det finns nu mindre än tio ex kvar av denna begränsade utgåva på 1000 numrerade ex, med andra ord: köp dig själv en rejäl julklapp. Finns på Anders hemsida). Lägg därtill den dubbel live och Underground vol 1 som kommit sedan dess och ni blir sittande med runt 300 låtar att dissekera. Puh! Men vilken glädje, vilken yra!
De flesta så kallade rockpoeter är tråkiga och förutsägbara, de står där och kräker ur sig sitt senaste knippe trista låtar om sin senaste skilsmässa. Tror fan att ingen orkar vara gift med dessa bleka kopior. Anders gör inte detta misstag, vi behöver inte höra honom tala om hur han mår idag, det förstår vi genom att se genom de ögon han ser på omgivningen med. Här serveras inga enkla svar, tvetydigheter och tvivel staplas på varann i en aldrig sinande ordström som närmaste för tankarna till beat poeter som Ferlinghetti, Kerouac och William Burroughs. Dystopi och romantik med ett stänk cut up i helig allians. Med andra ord inget som får försäljningslistorna att rulla igång. Musikaliskt finns här stänk av vispop, rock, reggae, elektroniskt, country och jazz men med grundstommen i den perfekta tre minuters poplåtens arkitektur. Rönnbloms samlade produktion är en svensk kulturskatt utan like i våra musikannaler.
Rönnblom har dock inte mycket med proggen att göra (tack och lov). För den som vill göra en mer försiktig dykning ner i denna era rekommenderas de två volymerna av Proggklassiker (MNW). Ett hyfsat axplock ur 70-tals eran med de mer kända sångerna. Kompletteras lämpligen med den nyligen utkomna ”Lägg av! Ni fattar ingenting! Göteborgsprogg 1970-1980”. Vad som däremot saknats är samlingar med de tidigare mer musikaliskt progressiva banden och även de mer udda banden som idag är nästan helt och hållet bortglömda förutom oss de mer fanatiska proggsamlarna. Vi andra får vårt lystmäte tillgodosett om ett par veckor då Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979 släpps. En fyra cd box som kompletterar encyklopedin med 70 artister representerade med varsin sång. Den skäggige progg tomten kommer tidigt i år.
Det roligaste med att bläddra i encyklopedin är att finna de verkligt udda utgåvorna som gör en nyfiken. Stinkfotarna som gjorde en singel och döpte sig efter lukten i skivstudion. Roger Ekman gjorde en egenbekostad lp om hälsovården betitlad ”Ångest”, han hade inte råd att trycka egna omslag så han vände ut och in på vanliga skivomslag, målade dem vita och stämplade på sitt eget namn. Medan Kjell Höglund lät trycka samma omslag till sina två första lp och sedan skrev dit olika titlar för hand. Clabbe poppar upp med sin proggplatta ”Out of my hair” från 1970. Här finns ett överflöd av fantastiska bandnamn som Elda med höns, Husmoderns bröst, Förbundet Kommunists Propagandalag i Bromma (med singel b-sidan ”Om Peter Himmelstrand vore kommunist”), De Gladas Kapell, Radiomöbel, Kontinuerlig Drift och det allra bästa: Anna Koka Fem Ägg Jag Är Värd i Huset, som lär påminna om ett musikaliskt Philemon Arthur om nu någon kan hitta ett av de 300 ex som pressades. Priset för bästa albumtitel går till Ulf Bejerstrand för ”Åt helvete me´ hela skiten”, illustrerat med en bild på kungaparet.
Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.
Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.
* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .
Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.
Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)
* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.
Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.
Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)
* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.
Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.
Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)
* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.
Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.
Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)
* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.
Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.
Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)
* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.
Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.
Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)
* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.
Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.
Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))
* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.
Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.
Mästerverk: Yacht - Yacht
* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.
Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.
Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance
Det känns som om dödsfallen i musikvärlden duggar tätt i år. Och återväxten av legender är samtidigt gles. Nu är också Bo Hansson borta. Han verkade vara en jordnära enkel man, men hade samtidigt en förmåga att göra en musik som befann sig vid världens ände, vid portalen där knappast någon människa tidigare satt sin fot, i gränslandet till den parallella sagovärlden. Bortom. Hans uttrycksfulla och stämningsskapande instrumentala musik fick sång att framstå som överflödig. 
En riktig joker dyker upp i encyklopedin: Tom Zacharias. Idag mest hågkommen för Belinda och uppföljaren Belindas döttrar som såldes via annonser i porrtidningar. När ni väl kommit över de osedvanligt råa porrtexterna kommer ni att höra ett av de få exemplen på riktigt bra sjuttiotalsfunk som gjordes i Sverige. Finns numer återutgiven på cd tillsammans med de engelskspråkiga versioner som aldrig kom ut när det begav sig.
