Kate punkar loss med el doctore

En ovanligt lugn gammal hjälte utgjuter sig någorlunda ödmjukt över Kate Bush på ännu en trist youtube länk:


John Lydon Talks About Kate Bush - BBC Queens of Pop

Själv har jag egentligen inga åsikter om Kate, det lilla jag hört har kvickt sorterats bort som ointressant. Kan jag haft så fel? Nu, när tonårsförebilden över alla erkänner sitt gillande. Är det åter dags att kräla i stoftet? Tonårshjältar har ju aldrig fel. Behöver mina öron åter plågas av en pianoklinkande katt med hysterisk röst? Ja, antagligen är det dags att krypa till korset och i alla fall ge henne en chans. Om inte annat så för att konstatera att herr Lydon för första gången haft fel (okej, han har haft fel många gånger men aldrig i någon musikrekommenderation till min lilla värld) och i ett desperat försök att inte behöva konstatera detta. Så, var ska man börja med Kate? Vad är bäst?

El Doctores vandring i vinylträsket fortsätter, de nylackade skorna tycks aldrig förmå att ta sig upp, de bara stampar och sjunker ner i den tjockflytande möllan å emellanåt flyter en suspekt vinylbit upp. Hans två senaste träskfynd illustrerar kanske inte bara hans sökande utan också hans fåfänga vidklängande vid svunna tider. Stampar man i ett träsk - hur komma vidare? Det som flöt upp till ytan var i alla fall Åke Sandins första singel "En kväll i november" (återfinns lättare på cd:n). Det riktigare fyndet här var nog snarare pappersomslagets baksida. Tänk! att det fanns en värld som gick i ändlös väntan på "Gurk-tango". Vilka tider! Det andra som flöt upp var den saknade vinylsingeln med Throbbing Gristle "Five knuckle shuffle", som är Yorkshire-slang för masturbation - tja. På midsommarafton äntrar doktorn tåget till Köpenhamn för att äntligen se TG live i sällskap med filmproducenter, slezedvdutgivare, lesbianer, butchbabys och finnar. Godare sällskap är svårt att återfinna.

Och nu är det bara tre-fyra veckor tills återupprättelsen för världens största psychband dimper ner i brevlådan:

Läs om boxen 13th Floor Elevators - Sign Of The 3 Eyed Men (10 CD set)

Hallelujah!

För att återknyta till herr Lydon fyndade Doktorn nyligen loss på kanske den mest fantastiska coverplattan någonsin "Los Exitos de Sex Pistols - por los punk rockers". En spansk rip off på Never Mind the Bollocks från 1978. Från den tid då det var billigare att hyra ett billigt studioband och ge ut det än att licensiera originalet. Sångaren kan inte engelska, gitarren är konstant i fuzzpedal läge och det hela försöker låta så desperat som möjligt. Dåligt? Ja! Men inte enbart, någonstans här finns en och annan fascinerande kvalité. Särskilt för oss som spelat originalet sönder och samman:

Läs mer om Los Punk Rockers - Los Exitos De Sex Pistols (1978)!

Det är inte bara Lydon som spöker utan även att über-managern Malcolm Mclarens teorier åter besannas. En operasångerska i melodifestivalen! Så radikalt! Men ingenstans så radikalt som på den då sågade Mclaren lp:n "Fans" (1984) där han gjorde ett märkligt särlingprojekt i att förena opera och pop. Kanske inte så långsökt, funkar på hälften av låtarna riktigt bra; och fortsatte med en kort repris med klassiska uttryck på "Waltz Darling" (1989). Hyllningen till Vogue fashion som Madonna sen knyckte. Shit! Malcolm må vara en skitstövel men en smart och rolig sådan å mer kan man inte begära. Vilken hjälte!

I'm the last of the famous international playboys.

De sista fyra låtarna som lämnar kroppen

Eftersom copyright på idéer inte existerar på Spengo så kommer här en snodd idé. Efter förra fredagens skivrunda uttryckte sig vår redaktör Magnus Svensson att September Gurls med Big Star förmodligen skulle vara den sista låten som skulle lämnade hans kropp. Det lätt morbida uttrycket fastande och jag började fundera på låtar som känns ständigt närvarande hos mig och som varit betydelsefulla i min musikaliska eller personliga utveckling.

Så här kommer de fyra sista låtarna som kommer att lämna min kropp när jag en dag kommer att gå hädan:

How can we hang on to a dream – Tim Hardin
Under Manchester- och shoegazererans musikaliska mörker vände jag mig bort från nutiden och blickade tillbaka och hittade många av de artister jag idag håller allra högst. En av de artister som drabbade mig mest var Tim Hardin och How Can We Hang On To A Dream är en av hans största ögonblick. Jag bär ständigt med mig det korta pianointrot, takthållandet med vispar, det himmelska stråkarrangemanget och Hardins smärtsamt nakna röst.

boomp3.com

Sat in your lap – Kate Bush
Hösten 1981 gick jag sista året på gymnasiet i Motala utan att ha aning om vad jag skulle göra om inte den hägrande drömmen om en framtid som popmusiker skulle slå in. Musikintresset var större än någonsin och det hände mycket intressant i kölvattnet efter punken och mycket hade hänt med mitt musiklyssnande sedan Kate Bush släppte Never Forever.


Nu var det i alla fall dags för en ny Kate Bush singel att släppas. Det första livstecknet på två år vilket var en evighet på den tiden. Efter att ha trakasserat vår lokale skivhandlare Love-Gunnar nära nog dagligen med frågor om singeln hade kommit så stod jag äntligen där med pickupen redo att landa på skivtallriken. Jag hade väntat mig en vacker men ändå spännande poppärla men det här var något helt annat. Låten inleds med en enveten rytm med det tyngsta trumljud jag hade hört dittills. Refrängen var avstannande och demonstrativt otraditionell. Låten var både direkt och ändå i avsaknad av det mesta som en första singel från ett nytt album brukar innehålla och var bland det häftigaste jag hört. Kate Bush fortsatte att vara en artist som höll jämna steg med mitt eget musikaliska lyssnande ända fram till den trista The Red Shoes 1994 vilken blev början på hennes 11 år självvalda tystnad.


Kate Bush - Sat in Your Lap (1981)

Still ill – The Smiths
I och med Smiths debut fick texterna inom popmusiken en helt ny betydelse för mig. Jag tror det mesta är sagt i ämnet Smiths och texter men deras kombination av bitterhet och värdighet har nog varit ovärderligt för många unga människor då det begav sig och är vad jag förstår det fortfarande. Still Ill kanske inte är Smiths mest perfekta låt men en programförklaring av mycket av det Smiths står för:

I decree today that life
is simply taking and not giving
England is mine and it owes me a living

The Smiths och Still Ill live i den klassiska TV-showen The Tube 1984

Och till sista den låt som fjäderlätt kommer att lyfta från min kropp i sällskap med det som brukar kallas själen:

Fotheringay – Fairport convention
En vanlig beskrivning på hur man vill att döden ska te sig brukar vara att omges av vänner i en trygg, välkänd miljö, fri från plågor. Här skulle jag ha Sandy Denny, sångerskan vars röst genom åren blivit en kär vän, på min ena sida och Richard Thompson, den store låtskrivaren som lyckats kombinera bitterhet med humor på ett så unikt sätt, på min andra.


Trots att jag så väl vet vem som spelar vad och omständigheterna kring inspelningen och allt annat som egentligen inte är värt att veta så försvinner allt detta då jag hör låten. Det finns inget konkret eller jordbundet i musiken utan det finns något mer än dess beståndsdelar. Jag antar att det är det som kallas larger than life.

boomp3.com

Hälsningar Anders H

Allt om min Bush

När Magnus S bjöd in mig till Spengo blev jag förstås väldigt smickrad. Jag har ett stort musikintresse men går mer på bredd än på spets. Dessutom är jag, i mitt tycke, ingen vidare skribent. Men, det är ju inte ofta som jag får ett forum att breda ut mitt personliga förhållande till musik i (förutom i det "privata" forumet Hifive. Detta forum kanske jag återkommer till). Dessutom har jag följt Spengo med nyfikenhet och uppskattning sedan starten.

Jag tackade tacksamt ja till Magnus förfrågan! När väl den euforiska känslan av att få "briljera" med mina musikkunskaper hade lagt sig fick jag först lätta svettningar och sedan småpanik. Va fan ska jag skriva om? Känslan av att få gå loss i min favoritskivbutik efter stängningsdags, med obegränsad ekonomi, infann sig. Möjligheterna var med ens oändliga.

Ska jag skriva om min återupptäckt av den europeiske eleganten Bill Pritchard? Mannen som gjorde två fantastiska, Morrissey-doftande album i slutet av 80- och början av 90-talet? Eller ska jag skriva om min alltime favourite desert island disc, Frank Sintras Watertown som kom 1970? Men The Someloves då, vars samlade output i form av två CD-skivor jag nyligen fick, direkt i min hand, från skivbolaget Half A Cow i Australien? Men så plötsligt, som det ju så ofta är med mig och musik, etsade sig en låt fast i min hjärna.

Den vägrade släppa greppet, den tog över mitt liv. Det hela började med en diskussion om Kate Bush på tidigare nämnda Hifive-communityn (ok då, jag slipper inte undan en förklaring. Hifive är i korta ordalag en mejl-community som funnits i tio år där medlemmarna med jämna eller, nuförtiden, ojämna mellanrum skickar fem-i-topp-listor till varandra. Communityn fyller tio år i år, BTW).

Hur som helst, en av våra medlemmar hade gjort en fantastisk samling över Kate Bush. Den saknade bara en låt. Men den är å andra sidan en av Kate Bushs bästa låtar, This Woman´s Work, som finns med på, i mitt tycke, hennes bästa skiva The Sensual World. När jag väl hade kommenterat detta på Hifive var jag tvungen att kolla på youtube om det fanns en video med This Woman´s Work. Det gjorde det, men det fanns också något annat.

I menyn till höger fanns också Maxwell med. Maxwell? Är inte det en r´n´b-snubbe som släppte ett haussat album i mitten av 90-talet? Då klickade det till i min hjärna; han hade ju faktiskt gjort en cover på This Woman´s Work. Nu hoppade jag raskt över till iTunes och laddade ner Maxwells cover på This Woman´s Work. Minnena ramlade över mig nu. Nu visste jag med säkerhet vad jag skulle skriva på Spengo om.

Jag kommer ihåg att jag hade hört Maxwells version av This Woman´s Work på radion när det begav sig. Av olika anledningar köpte jag inte skivan som den fanns med pådå. Kanske för att det var en MTV Unplugged-skiva och för att Maxwells övriga output inte lockade mig tillräckligt mycket för att köpa en live-skiva med honom. (Covern släpptes f ö senare i en inte riktigt lika bra studioversion på Maxwells album Embrya. Då hade jag släppt tanken på honom och låten).

Men nu hade jag låten smidigt nedladdad i digitalt format på datorn. Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan tog till lipen när jag lyssnade på den. Den är så vacker! Och Maxwells cover är så fantastisk. Det är inte bara att Maxwells kusligt precisa falsett ger låten en extra skörhet, som inte Kate Bush ens kommer i närheten av.

Det finns andra dimensioner. Till exempel att en svart r´n´b-snubbe gör en cover där originalet har gjorts av en kritvit konstrock-chick. Kan tyckas något märkligt, men Maxwell lyckas hitta den underliggande, i brist på bättre ord, soul som finns i Bush´ original och förstärker temat om sorg och förlust. Slutresultatet blir en varmare version än Kate Bush´original. Märkligt nog känns Maxwells version också mer feminin än Bush´. Utan att dra några paralleller i övrigt tänker jag på drag queens! De drar de feminina dragen till sin spets, gör en slags karikatyr. Men Maxwell gör ingen karikatyr, han förstärker det mjuka i This Woman´s Work.

I slutänden är det ju trots allt så här, det går att analysera låtar sönder och samman. Ibland fungerar det att göra så, andra gånger inte funkar det inte alls. Det här är ju också mina helt personliga reflektioner. Det räcker faktiskt med att lyssna på låten och dras in melodin och texten.