Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)