Us & Them

Anders H, min gode vän och tillika Spengo-kollega, han är en av de mest musikbesatta människor jag känner (läs hans egna historia). Hans skivsamling tornar upp sig i ett system av Ivar-hyllor, nästan lika monumental som Klagomuren i Jerusalem. Anders är en sällskapsmänniska, en ytterst verbal man som kan berätta musikrelaterade anekdoter och prata om hur musiken hänger ihop med livet och samhället tills korna sedan länge har gått och lagt sig. Kossorna har hunnit resa sig igen och har t o m blivit mjölkade när Anders druckit ur sista vinglaset och somnat. Och Anders är alltid knivskarp, humoristisk och intressant i sina resonemang. Han skulle kunna vara en radioman i klass med Stefan Wermelin.

Men han snackar inte bara. Anders har spelat gitarr och skrivit låtar i mer än 30 år i en lång rad band och konstellationer. Han kan som musiker själv omsätta teori i praktik och vet vad det är för ingredienser som krävs för att göra musiken magisk.


Ihop med sin fru Britt har Anders en duo som går under namnet Us & Them. När deras små barn somnat smyger de in i sitt sovrum och spelar in. Visst har familjesituationen bidragit till den dämpade och andäktiga stämningen i musiken. Ställd mot väggen skulle Anders säga att det är acid folk eller folk baroque de gör. Us & Them ansluter sig med det fingerplockande gitarrspelet, det något uppstramade anslaget och den drömska stämningen till en tradition där en rad engelska band och artister var tongivande i slutet av 60-talet och början 70-talet. Först ut en tolkning av den olycksalige amerikanske singer/songwritern Jackson C. Franks Dialogue.

Us & Them - Dialogue (2010)

I want to be alone / I need to touch each stone

Det känns som om Us & Them har lagt till ett extra lager av vintrigt svenskt vemod i denna sång. Jag får ömsom bilden av en flämtande låga på ett värmeljus i en snölykta mitt i ett tyst och kompakt mörker, ömsom kisar jag mot gnistrande snökristaller i blekt solljus.

Förra året gav det engelska bolaget Fruits De Mer Records ut en vinylsingel med Us & Them. Respektabla tidskrifter med retroinriktning, främst Mojo och Record Collector, har skrivit mycket uppskattande om den svenska acid folk-duon. Tack vare det världsomspännande nätet har duon några hängivna fans från de mest oväntade delar av vår planet, bland annat i Förenade Arabemiraten. Men här hemma är Us & Them en obskyritet som verkar i en smal och udda genre.


Us & Them - Home To Stay (2010)

Jag spelade vinylsingeln för en polare härom helgen. Han sade att det påminde om musiken till den gamla kultfilmen The Wicker Man (och visst har Spengo gjort ett inlägg om den tidigare). Jag upplyste honom om att Us & Them som av en händelse spelar in en ny skiva med nyinspelningar från just detta soundtrack. En sommarkväll förra sommaren såg vi filmen tillsammans hemma hos Anders och Britt och den gjorde intryck på oss alla.

Cover Lover pt. 14 - Farther Along

För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.


Marideth Sisco - Farther Along (2010)

När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.

Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.

Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.

Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.


Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.


Hank Williams - Farther Along (1951)

När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.

Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.

Dipper på väg upp!

Det är en vintrig och bitande kall lördagskväll i huvudstaden. Gatorna är nästan tomma. Klockan är tio och blott en liten skara har hunnit ta sig till Debaser Slussen.

"Är ni redo? Nä? Ok, vi ska bara ställa in vinklarna."

- - -

I Malmö vid mitten och slutet av 90-talet fanns en hel drös popgrupper och något enstaka rockband som man återkommande såg på konserter, klubbar och festivaler. Dipper var ett av dessa band. De var enormt spelsugna, dök upp i alla möjliga sammanhang och de levererade alltid spänning och förlösning. Dipper måste vara den liveakt som jag sett i särklass flest gånger (vid mer än tio tillfällen) bland band jag inte ägt en enda skiva av eller ens en demokassett med. Befann de sig inte på scenen så stod killarna ofta i publiken och stöttade andra band som spelade. Dessutom jobbade sångaren och scenpersonligheten Joachim Leksell på vattenhålet Tempo nära Möllevångstorget, pop- och rockscenens självklara centrum. Kort sagt, de var överallt!

Egentligen har jag aldrig haft någon relation till Dippers musik. Bara ett par låtar satte sig, främst Shaping Up och Attention Span (som de också framförde en gång i Sen kväll med Luuk). Det var egentligen deras totala hängivenhet till musiken som jag uppskattade, ett fullständigt engagemang, idealism och integritet.

- - -

Senast jag såg Dipper för åtta år sedan uppträdde de på samma scen. Debaser var nyöppnat. Då fick förgrundsgestalten Joachim Leksell den psykiska kollapsen att verka bubbla under den städade ytan.

Nu iscensätter han det nervösa sammanbrottet som om det redan har inträffat. Han dyker upp i en tredelad kostym, men är sjavig. Kostymen är fläckig, skjortan skrynklig, byxfickorna vrängda ut och in och livremmen saknas. Det är som om resten av bandet de två föregående dygnen har letat runt i Stockholm efter den försvunne Leksell, som haft en "lost weekend". Men han har hämtats ur en fyllecell och sedan fått dricka en kanna kaffe i logen före spelningen.


Dipper - Around The Block (live på Debaser Slussen 4 december 2010)
Skitbra upptagning, bgrrrlie! Tack!

Samtidigt är musiken mer avig, kantig, primitiv och rå än tidigare. Postpunkrötterna ligger nu fullständigt blottade. Emellanåt hårdnar det till och influenserna av amerikansk punk skiner igenom. Dipper är ett tajt band på sitt bakvända vis. Hur mycket jag än tjatar om Leksell är varje medlem i Dipper en unik, oumbärlig musiker.

De kör nästan uteslutande låtar som inte getts ut på skiva eller har spelats live, som knappt någon förutom bandet har hört tidigare. Detta gör de trots att de har ett relativt nytt album ute, It Will All End In Tears. Och varför inte, de har inget att förlora? De vann publiken i denna smällkalla stad i lördags.

Engelsk folkrock från Texas

Midlake - Rulers, Ruling All Things (2010)

Festen är slut. Mörkret sluter sig om oss igen, också dagsljuset är svagt och diffust i grådimman. Med november månad är vemodet definitivt tillbaka. Min musiksmak växlar efter årstiderna och vädret. När vi pendlare på morgonen trängs stående i den proppfulla tunnelbanevagnen, då pluggar jag in det senaste albumet The Courage Of Others av Midlake för att öppna upp och lindra känslan av klaustrofobi. I musiken råder en intim ödslighet. Killarna från universitetsstaden Denton, nordväst om Dallas, omfamnar nu den engelska folkrocken. The Courage Of Others är en homogen skiva, som en sångcykel med variationer av en och samma ledmotiv, som sprunget ur Fairport Conventions trollbindande Fotheringay. I Midlakes värld är det 1970 - tvärflöjtens år.

Mainstream-fenomenet Iron Maiden

Vad skulle jag ha för ingång till min reflexion kring varför Iron Maiden på senare år blivit så fruktansvärt megastora här i Sverige? Jag hade precis avslutat mina inköp på stora ICA Kvantum i Enskede och defilerade förbi kassorna på väg mot entrén, halvt borta i djupa funderingar.

Då lyfter jag blicken och ser ett par vid en av kassorna. Paret är troligen i trettioårsåldern. Flickvännen är blond och verkar effektiv och resolut, sådär oklanderligt men fantasilöst klädd och självklart vältränad, som alla verkar vara i medelklassens Stockholm. Snett bakom henne hukar pojkvännen, mager och blekhyad, mörkhårig men korttrimmad på grund av tidigt begynnande flint. En typisk svensk kille - snäll, lite kuvad och okarismatisk. Han bär en längärmad svart Iron Maiden-tröja med ännu en variant av den monstruösa demonen Eddie the Head, ur den till synes oändliga raden av sådana.

Det såg mer ut som den dominanta modern med den apatiske tonårssonen bakom, görande sin lilla revolt med sitt grällt skräckiga heavy metal-motiv på tröjan. Framför mig mitt i vardagen fann jag själva sinnebilden för mainstream-fenomenet Iron Maiden.


Iron Maiden erbjuder en fristad av ohämmad manlighet. När heavy metal-veteranerna gör sin mäktiga show med galopperande elgitarrer och operaaktig sång, så släpper de in alla dessa grabbar i sin värld av kamp och hjältar, drakar och demoner, vad fan vet jag. Där får killarna vara tillsammans och känna sig just som män, bortom tjat, krav och anklagelser. Kvinnorna kan nämligen inte ta sig ditin, de har inte koderna, de fattar helt enkelt inte grejen med Iron Maiden.

Det är inte bara så med Maiden, det gäller rätt mycket AC/DC också och var så med Kiss fram till dess att de devalverat sig ner till ovärdighet. Men Bruce Dickinson, Steve Harris och de andra är störst 2010.

Samma mekanismer gäller för sport och i synnerhet det proportionslöst stora intresset för elitfotboll. Från ingenstans kommer en hängivenhet för ett allsvenskt lag eller ett storlag som FC Barcelona till en kille som står inför nya utmaningar med partner och barn. Det är ett tryggt och säkert sätt att manifestera maskulinitet inför sig själv och andra. Och det är högst legitimt att intressera sig för sport och den har fått bre ut sig i massmedierna, men det har också lett till att kvinnorna i allt högre grad bänkar sig i TV-soffan vid större fotbollsmästerskap.

Men därmed inte sagt att jag skiljer mig så mycket från andra män. När jag levde i ett alltmer pressat förhållande och då barnen var riktigt små, då släppte jag ibland loss med hjälp av den exklusivt manliga pubrocken istället, en betydligt mindre företeelse, men den hade ungefär samma funktion för mig. Jag tyckte det var gött att stå i publiken på en fullsmockad pub och skymma sikten för den kortvuxne Jerry Williams under en spelning med återförenade Ducks DeLuxe. Grabbigt eller rättare sagt gubbigt!

Jag minns jag fortfarande ett av mina försök att smälta in under högstadietiden i mitten 80-talet. Jag bar en Iron Maiden-t-shirt en dag i skolan och de tuffa hårdrockskillarna i plugget tyckte att jag inte verkade vara trovärdig som Maiden-fan, utan började korsförhöra mig på album och låtar, och genomskådade naturligtvis mig som bluff. På den tiden gick det inte an att vara kortklippt och gilla heavy metal samtidigt.

Det närmaste Iron Maiden jag kommer är nog snarare låten samma namn, men den är ett stycke spröd engelsk progressiv folkpop.


Barclay James Harvest - The Iron Maiden (1970)

Att åldras med sina idoler.

Jag och några goda gamla vänner var på Gröna Lund en fredagskväll i augusti för att se The Cult, mitt favoritband för tjugo år sedan (läs min hyllning till dem). Visst var de faktiskt bättre än den kassa spelningen med bottenuselt ljud som jag bevittnade för 21 år sedan i Köpenhamn, då de var förband till Aerosmith. Men jag kunde inte riktigt digga med. Det var något som skavde, då menar jag inte andregitarristen som såg ut som en fjollig variant av Elvis Costello (väldigt lite rock, än mindre hårdrock). Det var inte heller den fåfänge och störige hårdrockaren som stötte till mig hela tiden bakifrån med ryggen vänd mot scenen, för han var fullt upptagen med att ta bilder på två foxy hårdrocksbruttor. Nej, problemet var sångaren Ian Astburys klädsel och utseende.



Det såg ut som om Ian spenderat de senaste 15 åren på diverse sunkhak, där han berättat rövarhistorier om det vilda livet som rockstjärna i slutet av 80-talet och vid 90-talets början, omgiven av grabbar som stumma av beundran beställt in fler öl och whisky åt en alltmer sluddrig Ian: "me and Axl and Slash just crashed on the sidewalk, right outside the hotel, after 58 hours of constant..".

Emedan Billy Duffy hade gymmat så mycket att han kunde lira i linne utan att skämmas, så gömde sig Ian i svart munkjacka med uppdragen huva och en bandana som täckte såväl hår som panna. Den var nedtryckt till ögonen. Han hade gått upp i vikt. Visst var Ian fortfarande cool, men han var långt ifrån den hårdrocksglamour han spred för drygt 20 år sedan, som den utpräglade posör han en gång var.

Först när han drog av bandanan och visade att han fortfarande hade äkta hår när han drog i sitt tjocka svarta hårsvall, kunde jag dra en lättnadens suck och slappna av. Då The Cult strax efteråt sparkade igång den gamla rökaren Wild Flower, fick jag tillfälligt kontakt med 18-åringen i mig som dyrkade bandet. Ian ylade med sin hesa pondus ut sina karaktäriska "baby, baby, baby, baby, baby..", dessa ord som han tidigare strött omkring sig i varje låt, men som han denna kväll varit ytterst sparsam med. För mig var det förlösande ord, som jag längtat efter att höra igen.


Fire Woman med hårdrocksgudarna The Cult vid MTV-galan 1989

Men vem är jag att döma min gamle idol? Jag har säkert lagt på kilon i lika hög grad som Ian de senaste 15 åren. Min lever är kanske fräschare, men ändå. Det är jobbigt att se sina idoler åldras, eftersom man undermedvetet påminns om sin egen förgänglighet genom dem. När de ser gamla och slitna ut är man själv inte längre ung. Rockstjärnor är ju gudomliga, man vill inte att de som vanliga dödliga, ska bli gamla och tappa stinget. Det bästa man kan höra sägas om ett återförenat band är: "de har ju faktiskt inte åldrats en dag på dessa 20-25 år, de är nästan ännu bättre nu".

Bäddat för trubbel

Hur vanligt är det idag med arbetarklassdängor på 1½-2 minuter i detta blånande land? Lika ovanligt som albinoälgar, om inte ännu mer sällsynt, skulle jag säga. Bäddat för trubbel heter bandet jag längtar mest efter att se live just nu. De spelar korthuggen, malmöitiskt kärv punk 'n' roll och tjurrusar nu med stafettpinnen efter att Kal P Dal, Problem och tidiga Wilmer X har haft den tidigare. Bandet har skaffat en riktigt stor fanatisk fanbase i hemstaden. Men de kommer att få nya fästen längre uppåt landet för de lirar också (tydligen endast mot bensinersättning) på Landet i Stockholm lördag 21 augusti och på Truckstop Alaska i Göteborg lördag 11 september.

Lyssna på låtar som Arlöv Park Hotel, Född Att Förlora och Sånt Är Livet på Bäddat för trubbels MySpace-sida

The beginning of The Beginning

Måste bara tipsa om en låt som jag verkligen gillar just nu. Det är inledningsspåret på ett kommande album med The Beginning. Bakom detta projekt döljer sig Anders Ljunggren, som också är den som inte spelar trummor i brödraduon Trummor & Orgel.

The Beginning: Sometimes It's So Hard (2010)

Låten har skön popkänsla och vinkar hej till sextiotalsband som The Zombies. Men här finns också kvaliteter i arrangemangen som jag kan tycka saknas bland många band nuförtiden. Det är sorgligt på många sätt, att sådan här musik liksom riskerar att vara för bra för att slå igenom. Melodier och harmonier premieras kanske inte så mycket längre.