Skivhyllan: The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)

Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.


Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!


Vanishing Girl

Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.


The Affiliated

Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.

Hilly Fields (1892) / 49 Cigars [A- Och B-sida #2]

Hilly Fields (1892) är ett psykedeliskt mästerverk från new wave-eran i början av 80-talet, men låten skulle kunna komma rakt från The Beatles Magical Mystery Tour. Man får en släng av sjösjuka av att lyssna på Hilly Fields (1892), som är späckad med syntar, röster, ljudeffekter, klassisk cello och faktiskt tidiga prov på skiv-scratching. Det gungar och kränger på däck. Intensiteten i inspelningen är nästan påfrestande.

I mer än ett halvår höll han på att spela in och mixa låten och till större delen bekostade han det själv. Totalt besatt och ständigt missnöjd med det han presterade, den då 22-årige nick nicely var petig (med små n envisades han dessutom att stava sitt artistnamn som han funnit redan i början av tonåren).

Under sena tonåren var han i otakt med tiden. Generationskamraterna pogo-dansade till Pistols och Clash i slutet av 70-talet och samtidigt satt den kufiske dagdrömmande nick instängd på pojkrummet och spelade Beatles-skivor.

Det var Hilly Fields (1892) som inspirerade XTCs frontman Andy Partridge att sätta igång det psykedeliska sidoprojektet The Dukes Of Stratosphear, vars skivor jag spenderat massor av sinnesutvidgande lyssnande på. Han lär entusiastiskt ha sagt om låten: "It starts where Strawberry Fields leaves off".


Hilly Fields (1892)

Och påverkan på The Dukes Of Stratosphear är ännu tydligare på den lite tyngre men lika virvlande B-sidan, 49 Cigars, där man förutom Beatles-influenserna också kan ana Syd Barretts Pink Floyd. B-sidan är nicks egen favorit, eftersom den inte spelades med någon större vånda och han skötte instrumenten själv denna gång. Det gick ganska raskt med hans mått mätt.


49 Cigars

Singeln lär vara en dyrgrip. Men misströsta inte, lyckligtvis kom en CD-samling på nick nicelys samlade produktion för fem år sedan, Psychotropia.