Körsbärsröd Extravaganza

Jag har egentligen inget djupare förhållande till Cherry Red Records även om jag verkligen gillar Everything But The Girls första singel, Tracey Thorns A Distant Shore, Monochrome Sets Cast a long shadow och ibland spelar låtar från den gamla 99 pence-samlingsskivan Pillows & Prayers med artister som de redan nämnda och Felt, The Misunderstood, Ben Watt och många fler (lite märkligt är det att Monochrome Set har med Eine Symphonie Des Grauens på den trots att min vinylsingel av den är utgiven på Rough Trade). Bland dessa förstås också Marine Girls.



Men det var egentligen inte alls de som var min tanke när jag gick in på CD-WOW igår. Jag skulle kolla om de hade den mycket efterlängtade utgåvan av The Blue Ox Babes, gruppen Kevin Archer bildade efter sin tid med tidiga Dexys Midnight Runners, platta Apples & Oranges som just Cherry Red gett ut i år till ett vettigt pris. Det hade de och den ska beställas snarast. När jag ändå var inne sökte jag på Cherry Red och fick några träffar. Mest imponerade förstås boxen I'll Give You My Heart: Cherry Red Singles med bolagets singlar som ska släppas nu i höst. Jag tror knappast att jag kommer att köpa den men tänk vad coolt att de släppte Dead Kennedys Kill The Poor på singel mitt i all mjukare musik. Som om det funnits en tanke med det kom jag med buss 77 istället för 4 från Fridhemsplan till Hornstull efter jobbet och passade därför på att smita in en snabbis på Mickes Skivor. En av plattorna i den första cd-bunten jag kollade på i nyhetshögarna var samlingen med Marine Girls. Den snurrar nu och medan jag lyssnar är det väl inte mer än rätt att ni får en liten Cherry Red Extravaganza med hjälp av YouTube.

Skivhyllan: Duffy - I love my friends (1998)

Det finns ingen annanstans jag kan börja när jag nu ska försöka ge mig in i jätteprojektet Skivhyllan. Stephen Duffy är förmodligen den viktigast artist jag upptäckt de senaste femton åren. Viktigast för mig. I den mån han alls är känd för en bredare allmänhet är det väl som en av grundarna av Duran Duran eller som låtskrivarpartner till Robbie Williams men låt inte det avskräcka. Det är det som finns däremellan och vid sidan av som är väldigt värt att upptäcka, inte minst eftersom han bara blir bättre och bättre. Efter Duran Duran och en kort men intensiv popstjärnekarriär under artistnamnet Tin-Tin vände Duffy branschen och karriären ryggen för att spela folkrock i The Lilac Time. Han gjorde ett kort försök till att på nytt nå popstjärnestatus under brittpopvågen med den självbetitlade plattan Duffy men nu verkar han vara nöjd med att tjäna pengar som låtskrivare och att ha en liten lojal skara fans.

Jag tyckte bitvis mycket bra om plattan Duffy men uppföljaren I love my friends är på alla sätt bättre. Opretentiös snygg pop av trettio-nånting-män står högt i kurs hemma hos mig och den här plattan seglar långt ovanför index. Duffy omger sig med idel vi-skulle-vara-större-popstjärnor-än-vi-är-om-bara-världen-vore-lite-rättvis musiker. Ric Menck trummar på de flesta spåren. Andy Partridge har producerat två (för några sekunder bara skriker det XTC om You are) Aimee Mann är med och körar på en låt som nästan fick mig att trilla omkull under provlyssningen på skivaffären The Beat Goes On. Och så spelar ostmannen Alex James (som ju faktiskt är/varit framgångsrik popstjärna) från Blur bas. Stephen Street har producerat det mesta och det är bara alldeles jätttebra.



Duffy sjunger om sin ungdom, om sin karriär i Lilac Time om gamla flickvänner som överdoserat, det hjärtskärande munspelet och textraderna i Postcard, och om vardagliga små problem och stunder av lycka. Aimee sjunger "what if this is only love", (dåvarande flickvännen?) Kat kommer in och säger "happy" på ett spår. Gitarrerna stampar och hugger som på en Elektronic-platta men där Johnny Marr är rakbladsvass och kristallklar är Duffy mer brödkniv och muggig engelsk heltäckningsmatta. Allt börjar med ett fejkat rattande på en radios stationsväljare precis som på Dexys Midnight Runners Burn it down/Dance Stance men istället för andras hits som där är det bara Duffys egna låtar som hörs. Och istället för att Kevin kommer in och säger "For Gods sake burn it down" kommer Duffy in och sjunger "I was born in poverty". Några låtar senare börjar han en med "I was born in Birmingham". Det är självbiografiskt, det är popigt och det är bitvis svidande vackert.

I låten Twenty Three sjunger han: "I’d betray my childhood/ betray my class if I could/ for a moment truly understood/ a reason to belive". Det skakade min värld. Det rörde vid något allra längst där inne. Det satte ord. Om jag inte var så konservativ med sådant skulle det vara en stark kandidat till text på min gravsten när den dagen kommer. Plattan floppade förstås i kommersiella termer. På sin mycket underhållande hemsida skrev Duffy något om, texten verkar tyvärr vara borttagen nu, att han under sin karriär blivit droppad av samtliga majorskivbolag men det gör ju inte så mycket så länge han fortsätter att ge ut plattor som berör. Om ungefär någon vecka är det dags för nästa när Stephen Duffy & The Lilac Time följer upp den smått fantastiska Keep Going med nya skivan Runout Groove. Den är redan innan den kommit ut årets skivhändelse i min värld.

Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want you på Blood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.

I Love You (Listen to this)

Det är bara ett mörkt rum och Kevin som vrider ur sin själ vid mikrofonen. En av de bästa kärleksförklaringar som pressats på vinyl hade faktiskt en video som nästan matchade intensiteten i låten. Den borde ha blivit en världshit men världen, liksom kärleken, är ju inte alltid rättvis och Kevin var nog väldigt rädd för att bli älskad vid den här tiden.