Fem nyanser av brunt

Många rockdiggare får associationer av färgen brun: äkthet, gediget hantverk, enkelhet, nostalgi, ålder, mognad, trygghet, pålitlighet, piptobak, jord, virke och rötter. Andra mindre musikintresserade kanske tänker på nazism på grund av SA-männens skjortor och för att Hitlers tjej hette Eva Braun. Jag funderar lite kring varför fem skivomslag till plattor som jag gillar har en dominerande brun färgsättning.

The Band – The Band (1969)
Alla bruna plattors urmoder! Bandet och Bob Dylan ("John Wesley Harding" var dock grå till färgen) tillskrevs äran till att vända den populärmusikaliska trenden tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. The Bands andra skiva har av generationer av rockkritiker förknippats med flera av de adjektiv som jag har nämnt här ovan.

The Nitty Gritty Dirt Band – Uncle Charlie & His Dog Teddy (1970)
Självklart var brun countryrockens färg framför andra. Det här bandets omslag från tidigt sjuttiotal var alla klart nostalgiska. Jag tänker också på Dillard & Clarks andra platta "Through The Morning, Through The Night" som frontar en hederlig påse med tobak på en bordsskiva av mörk ådrat trä. Trä och virke har sedan också flitigt förekommit på nittiotalets altcountryomslag.

Pixies – Doolittle (1989)
Alla Pixies album- och singelomslag fram till 1990 års "Bossanova" gick i brunt. Det beror nog främst på det engelska skivbolaget 4ADs art director Vaughan Oliver framför andra. Skivbolagets estetiskt tilltalande omslag var oftast abstrakta, drömska och murriga. De kändes väldigt moderna på åttiotalet, innan bildbehandling på datorer var gängse. Kolla in skivbolagets omslag från starten 1980 och framåt.

Union Carbide Produtions – From Influence To Ignorance (1991)
Här hade göteborgsrockarna mognat och breddat sin musikaliska palett sedan den föregående tuffare "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" med svart omslag. På "From Influence To Ignorance" såddes fröna till The Soundtrack Of Our Lives och följdaktligen blev omslag brunt (med apor som på Pixies "Doolittle").

Bee Gees – Horizontal (1968)
En popkatt bland hermelinerna. Tja, det är ett foto på Bee Gees format som ett gammaldags ovalt medaljongporträtt. Bee Gees gjorde i slutet av sextiotalet en del låtar om svunna tider, särskilt om epoken kring det förra sekelskiftet: "Turn Of The Century" och "Odessa (City On The Black Sea)". Faktiskt var det sena sextiotalet i många avseenden oerhört tillbakablickande och nostalgiskt.

Cover lover pt. 2 - Mr Bojangles

Den här gången är det en låt som alla (under fyrtio) kanske inte har hört. Mmmm "Mr Bojangles", jag älskar verkligen den låten. Jag har själv hört den i tre versioner. The Nitty Gritty Dirt Bands jättehärliga banjodrivna countryrocktappning var en stor hit år 1970. Harry Nilssons gjorde en fantastisk finstämd popballadcover. Nina Simones gudomliga tolkning får armhår att resa sig och ögon att tåras. De två sistnämnda versionerna av "Mr Bojangles" ligger tryggt och stadigt på min egen topp 200 för låtar.

Vad är det som är speciellt med "Mr Bojangles"? Det är en hjärteknipande berättelse om mötet med en gammal man som en gång reste runt och gav dans- och akrobatkonster med tillsammans med sin trogne hund på gator och syltor ("bars and honky tonks"). Nu är mannen sedan 20 år ensam och sörjer fortfarande sin ende vän – hunden – som dog. Texten berättar väldigt mycket utan att vara lång. Melodin är vacker och går upp i perfekt symbios med texten.

Jag kom att tänka på att Hasse Andersson mycket kan ha haft låten i bakhuvudet när han gjorde "Änglahund" – alltså en skånsk "Mr Bojangles".

Mannen som skrev låten och gjorde originalversionen heter Jerry Jeff Walker. Han är en singer/songwriter som drar lite åt countryhållet. Jag är nyfiken på den mannens musik och inte hört mycket än. "Mr Bojangles dök upp på hans debutplatta från 1968. Eftersom det är hans i särklass mest kända låt, återvände han till den flera gånger. Om han har ett eget grepp om sina låträttigheter borde han vara minst sagt stenrik.

Den här låten var som klippt och skuren för sångare och då särskilt för crooners, som ville använda det stora känsloartilleriet (av saknad, trogenhet, utsatthet och nostalgi). Inte att undra på att den var så flitigt använd särskilt runt 1970. Här kommer exempel på sådana som fäst låten på vinyl: Chet Atkins, Harry Belafonte, David Bromberg, Sammy Davis Jr., John Denver, Neil Diamond, Bob Dylan (!), Duke Ellington, John Holt, Lulu, Harry Nilsson, The Nitty Gritty Dirt Band, Johnny Paycheck, Esther Phillips, Nina Simone, Spotnicks, Robbie Williams (CD fäste han den på) och Nancy Wilson.

Jerry Jeff Walker gör Mr. Bojangles på Dinah Shore Show 1978: