Själva definitionen av musikåret 1967

En lilaskrimrande diamant av solid psychpop definierar musikåret 1967 för mig, nästan mer än välkända låtar som A Whiter Shade Of Pale, I Am The Walrus eller White Rabbit. Rainy Daze från Denver (Colorado) lyckades i mollfärgade undersköna Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) få in alla tidstypiska element. I en och samma poplåt pressade de in drogpropaganda, mystik, J S Bach-orgel, avlägsna röster, baklängesgitarrer och en naturligtvis fantastisk popmelodi, allt på två och en halv minut.


Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) (1967)

Notera textraden strax innan den första refrängen brister ut: chemistry might be the one, who listens when you pray. Självklart kan det tolkas som ett förespråkande av LSD. Detta berättar också om hur mycket tiderna har förändrats och hur otroligt omstörtande ungdomskulturen var då. I 1960-talets USA fanns stora spänningar och motsättningar med upplopp, ett slags apartheidsystem i Södern, mordattentat och inte minst Vietnamkriget. I amerikansk psykedelia fanns ofta en mörk underström som reflekterade stämningarna, vilka påverkade den unga generationen starkt. I den stenade drömlyriken finns bilder av våld, förvirring och en monumental generationsklyfta.

Du finner Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) och mycket annat på samlingsskivan Fading Yellow - Vol. 6 [Another Rich Smorgasbord of Timeless US Pop-Sike & Other Delights]. Samlingskivorna i serien Fading Yellow är det mest fantastiska som hänt i återutgivning av pop på den här sidan av millenieskiftet, och de är sammanställda av en kille som heter Jörgen från Lidköping [läs en intervju med denne popnördarnas okrönte konung].

Ankungen blev en svan

"With A Little Help From My Friends" är en ganska hemsk låt. Jag har aldrig gillat den. Till att börja med Beatles-versionen: en Ringo-låt som knappast når några höga höjder, lite tramsig och uttjatad. Joe Cockers version: förskräcklig som jag minns den. Enligt uppgift har också Wet Wet Wet gjort en version, men den har jag lyckligtvis inte hört.

Nej, det var inte med några höga förväntningar som jag första gången lyssnade på versionen med Roger Nichols och hans "Small Circle Of Friends". Deras milda album från 1967 är ett av de softaste inom softrocken och att den här låten var med såg jag inte som något direkt styrkebesked. Vid första lyssningen kändes det också som att det var en rätt trist standardversion av en trist låt.

Men så upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Om och om igen lyssnade jag på låten för att försöka lista ut vad det var som förbryllade mig. Hur ska jag beskriva det? Något var skevt, något fick marken under mig att gunga, något gjorde att låten trots allt fick en särprägel. Jag lyssnade och lyssnade och till slut kom jag på det.

Lyssna noga på verserna i låten. Jag är inte musikteoretiker, men sångerskan Melinda MacLeod sjunger ju i verspartierna ANDRASTÄMMAN som leadsång. Att det tog sådan tid innan jag kom på det! Det låter helt galet och schizofrent. Och helt genialiskt. Tredje versen låter faktiskt helt stenad. Även om jag sällan eller aldrig använder ordet: det låter sexigt.

boomp3.com

Tänk så lite som avgör! En så liten arrangemangsdetalj och låten växer från medioker till alldeles, alldeles underbar. Låttexten bygger ju också på en dialogform, nån slags call and response. Nu måste jag lyssna på denna GENIALA lilla detalj varje gång jag hör låten.

Skivhyllan: Donovan - Wear Your Love Like Heaven (1967)

Redan i det absolut första Spengo-inlägget skrev jag om min kanske ende idol, Donovan. Nu ger serien Skivhyllan mig anledning att återkomma till honom. Jag är den gången tvungen att vara extra nördig.

Donovan har aldrig varit känd för sina album. De var ganska ojämna och spretiga med ett par undantag. Om folk överhuvudtaget minns superstjärnan från 60-talet är det för en handfull av hans hits – Sunshine Superman, Mellow Yellow, Colours eller Hurdy Gurdy Man. Donovans diskografi är snårig, men det finns hjälp att få. Wear Your Love Like Heaven, ett av hans finaste album, kräver till exempel sin förklaring.

I slutet av 1967, när den unge skotten stod på toppen av sin karriär, skulle dubbel-LPn A Gift From A Flower To A Garden släppas i Staterna. Men skivbolaget litade inte på att den unga amerikanska poppubliken var beredd att investera i en dyrare dubbel-LP. De båda skivorna släpptes för säkerhets skull också som två separata album, Wear Your Love Like Heaven och For Little Ones. Det skulle visa sig att det försiktiga skivbolaget gjort en felbedömning. De två budgetalbumen sålde dåligt. Den fina dubbel-LPn – utgiven i en luxuös box innehållande läckra litografier med texter och illustrationer – blev en försäljningsframgång i USA, senare även i Storbritannien.

Wear Your Love Like Heaven var popskivan som följde upp singeln med samma namn, som varit en smärre hit i USA tidigare under hösten. Den drömska låten Wear Your Love Like Heaven används visserligen än idag ibland som en signaturmelodi för flower power-eran, men albumet i övrigt är inte direkt psykedeliskt, utan snarare mestadels jazzig pop, spelad av en kärna av medmusiker på orgel, ståbas, vispande trummor och bongotrummor. Bara ibland är låtarna krönta med en fjärilslik tvärflöjt, varmt ljudande xylofon eller ett sparsmakat orkesterarrangemang.

boomp3.com

Stämningen på skivan är rakt igenom avspänd och inemellan lekfull. Donovans sång är mer anspråklös och ledig än någonsin. De tio låtarna blir tillsammans ett enhetligt album. När skivan får puttra på skivtallriken höjs mysfaktorn med flera enheter i lägenheten. Med knappt 24 minuters speltid är det kanske det kortvarigaste album jag äger, kort men naggande gott.

Om plattan Wear Your Love Like Heaven representerar den tidens Swinging London, så befinner sig For Little Ones på Hebriderna utanför Skottlands västkust. På den skivan ikläder sig Donovan rollen som acid folk-bard med akustisk gitarr. Han sjunger stämningsfulla sagoberättelser för barn (som en del vuxna nog gillar i högre grad) och kryddar här orden med en lätt skotskt accent. Tror du att du skulle kunna gilla dessa olika sidor av Donovan så skaffa då A Gift From A Flower To A Garden.

Skivhyllan 1967 Lori Burton-Breakout

Lori var för mig okänd tills jag hörde låten Nightmare med The Whyte Boots. En poplåt som är så dramatisk att den med nöd och näppe håller sig ifrån att bli ett pekoral. Med pratsång i versen, tunga trummor och kastanjetter skulle det lika bra kunna vara en låt med The Shangri-las. Vid närmare efterforskning visar det sig att gruppen endast var ett förkläde för en av upphovskvinnorna, just Lori Burton. Versionen av låten som ligger på plattan är Whyte Boots men Lori krediteras som sångerska. Nu skall Lori inte få hela äran av att knåpat ihop detta fina stycke utan hon samarbetade med Pam Sawyer. De har för övrigt tillsammans skrivit LP:ns alla tio spår.

Det är som låtskrivare Lori, tillsammans med Pam, gjort djupast avtryck i musikhistorien. Jag vill framförallt hylla dem för Young Rascals I ain´t gonna eat out my heart anymore. Deras första singel som visserligen bara nådde #52 på Billbord men den startade en sjutumskavalkad. Vad sägs om resan från dansgolvsröj till hängmattelättja, med titlar som Good Lovin', You better run, Come on up, I´ve been lonely too long och Groovin'. Precis som med The Who och Rolling Stones tycker jag att de fungerar bäst som singelband, i det formatet har de få övermän.

There is no way (to stop loving you)

Plattan är alltså fylld med tio jämnbra låtar alla i gränslandet mellan pop och soul. Den är inget absolut mästerverk, men fin att lyssna på och jag tror att den kan attrahera mångas öron. Lori har en skön röst som är lite lagom vek utan att för den delen brista någon gång. Bäst sjunger hon i There is no way (to stop loving you), där hon låter lätt galen och desperat. Låten är i sig ett exempel på den typ musik som jag uppskattar allra mest. Om jag, ve och fasa, var tvungen att begränsa mitt lyssnande till en genre skulle det nog bli till sån här fartig dansant popsoul.