Skivhyllan: Masqueraders - Everybody Wanna Live On (1975)

Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.

Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).

Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.

Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!


The Masqueraders- Everybody Wanna Live On

Eno tvåo

Vet inte om det finns något intresse för att följa mitt fortsatta lyssnande på Brian Eno, men jag ger mig inte. Av två anledningar, dels kanske det kan ge lite insyn i vilka processer som är igång när man ”lär känna” en artist, dels ges man möjlighet till fyndig och oändlig rubriksättning.

Album två är alltså även Enos andra soloalbum, Taking tiger mountain (by strategy) . Det är naturligtvis inte helt rättvist att jämför denna platta med Here come the warm jets som jag haft möjlighet att lyssna på i åtmionstone fem år. Men jag har de senaste veckorna, efter inköp på den utmärkta skivbörsen på Lilla torg i Malmö, lyssnat på den minst en gång per dag och tycker nog att jag börjat komma den ganska nära.

Som helhet upplever jag Taking tiger mountain (by strategy) som en något mer homogen skiva. När man är sugen på att lyssna så början man på A1 och spelar till det sista spåret på B sidan. Inget spår är enormt mycket bättre än något annat och inget känns heller som överflödigt eller värt att hoppa över under spelningen. Det innebär ju också att de, säg fyra, bästa spåren på Here come the warm jets som låtar betraktat faktiskt känns lite starkare. Men jag upplevde det ändå som lättare att komma in i Taking tiger mountain (by strategy) jämfört med debuten, vilket förbryllar. Ofta är det ju några riktigt starka låtar som gör att plattan får ligga kvar och spelas och upprepningen gör att även de mindre direkta låtarna sjunker in och upptäcks. Men svaret är kanske så enkelt att lyssnandet på Here come the warm jets gett mig de nycklar som behövdes för att kunna ta till mig Taking tiger mountain (by strategy), låtuppbyggnad och sound är ju snarlika. Ljudbilden är dunkel och generellt något mer brötig men också uppluckrad och mindre atmosfärisk. Lite mer postpunk än shoegaze om man får jämföra med senare genrer, och ännu har mitt Eno lyssnande inte gett mig några farligt höga doser ambient.

Texterna är i stort sett obegripliga, i mitt exemplar fanns inte heller något texthäfte. Redan första meningen ledde till en felhörning. Jag hörde "….sweet vagina gone to China crosslegged on the floor". Jag hävdar att bra musik skall bestå av hjärta, hjärna och kön, men detta var väl att ta i. Vagina skall vara Reggina och med den vetskapen blir texten åtminstone något mer gripbar. Jag tackar skaparna av Enoweb som här har en diger genomgång av hans texter.

Put a straw under baby

Plattan är som sagt mycket jämn och det var svårt att välja ut någon låt som ljudillustration. Men jag har fastnat för den vaggviseliknande Put a straw under baby. Troligtvis för den uppenbara Velvet underground likheten. Men egentligen för att jag älskar de naiva violinerna som låter som om de är spelade av skolans fiolspelande mellanstadieelever.