Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

Band jag minns med värme del 1 - Unsound

Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.

Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.


Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)

En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.

Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.



Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!


Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)

Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.

Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!


Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)