Love Hurts revisited

Första gången jag hörde Love Hurts var på en samlingsskiva med Gram Parsons som Elvis Costello hade satt ihop och skrivit baksidestext till. Jag köpte den begagnat på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala och spelade den grå. Costello hade förmodligen gjort samma sak med samma låt på någon annan platta. Mötet mellan Gram och Emmylou Harris i just den låten är ju så alldeles fantastiskt. Jag vet ju inte men jag gissar att det ni ser nedan var en ganska stor stund i Elvis musikerliv.

Från änglarnas stad

Nej, det är nog inte New Orleans, Seattle, Boston, Cleveland, Minneapolis, Philadelphia, Chicago, San Fransisco, Memphis, Nashville, New York eller ens Detroit. Den amerikanska musikstad som skänker mig mest glädje totalt sett är Los Angeles. Staden famnar om de flesta musikgenrer jag går loss på. Men framför allt kretsar mitt intresse kring folkrocken, countryrocken och de singer/songwriters som florerade i Los Angeles under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet. Även om det var och är en väldig stad, visar det sig vid närmare studier att artisterna och banden, som verkade inom dessa närliggande genrer, utgjorde en intrikat väv av samarbeten och förbindelser. Knappt ens rockens mest namnkunnige släktforskare Pete Frame kan reda ut detta. I centrum står det vitt förgrenade släktträdet där The Byrds utgör den kraftiga stammen. I det trädet har jag klättrat mycket. Eller så har jag bara suttit där under i skuggan.

På de tunnare grenarna, en bra bit ut i det lummiga lövverket, hittade jag nyligen Hearts And Flowers - en av de finaste folkrockgrupperna som också tidigt pekade framåt mot countryrocken. Hearts And Flowers blandade och gav på albumen Now Is the Time for Hearts and Flowers (1967), Of Horses, Kids and Forgotten Women (1968) samt ytterligare dussin outgivna låtar.


Här möttes country, folk, rock, pop och psykedelia inom loppet av ett par låtar. Till hälften var låtmaterialet utsökta handplockade covers och resten nog så fina egenhändigt gjorda låtar. Texterna var genomsyrade av poesi. Musiken känns jordnära och lantlig och instrumenten var övervägande akustiska, till exempel användes cittra flitigt. Rakryggade men ganska ljusa manliga stämmor tvinnades samman.

boomp3.com

Deras självklara version av She Sang Hymns Out Of Tune är en av de mest glimrande folkrocklåtarna från eran. Den låter som om man som ung och oförstörd plötsligt hade ryckts bort från jordelivet och hamnat i himlen. Låten är sannerligen änglalik. Hade jag hört She Sang Hymns Out Of Tune för tolv år sedan, samtidigt som jag var i min allra mest intensiva fas med The Byrds och The Beau Brummels, hade jag i alla fall svimmat. Jag passar också på att presentera en sprakande cover av Phil Ochs låt Flower Lady.

boomp3.com

När jag gjorde lite efterforskningar kring gruppen härom kvällen, upptäckte jag att våra svenska nördkollegor på Sunshine Department nyligen skrivit om Hearts And Flowers. Men det hindrar inte mig. Vi är inte ute efter att göra scoop på Spengo, utan skriver bara oförtrutet om underbar musik, känd eller okänd.

Hearts And Flowers påminde mig dock starkt om en annan grupp. Hjärnans välmatade jukebox lade på sida efter sida av andra sextiotalsband, men inget matchade fullt ut. Till slut kom jag fram till att det rörde sig om något från den här sidan av millenieskiftet.

boomp3.com

Beachwood Sparks, även de från Los Angeles, gjorde två formidabla plattor Beachwood Sparks (2000) och Once We Were Trees (2001), musik med solsting i skarven mellan indiepop, countryrock och psykedelia. De var tydligt påverkade av de gamla hjältarna från staden drygt trettio år tidigare. En del har använt Gram Parsons gamla uttryck Cosmic American Music i samband med Beachwood Sparks.

boomp3.com

Vill du läsa mer om musikstaden Los Angeles vill jag rekommendera engelsmannen Barney Hoskins böcker Waiting for the Sun: Strange Days, Weird Scenes and the Sound of Los Angeles samt Hotel California: Singer-songwriters and Cocaine Cowboys in the L.A. Canyons 1967-1976.

Del 7: Tio goda skäl att gilla Michael Nesmith!

Intresset för countryrock känns ofta svalt och halvhjärtat bland pop- och rockpubliken. Kanske är det Gram Parsons fel? Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen Grams musik. Men jag kan tycka att han är en så pass dominerande portalfigur för countryrocken, att han också blockerar ingången till den. Många nöjer sig helt enkelt med att köpa CDn med hans två soloalbum eller den med de två första plattorna med The Flying Burrito Brothers. Varför är det så?

Hade det varit annorlunda om de flesta hade fått sin introduktion till genren genom Michael Nesmith? Varför är inte Michael Nesmith en lika stor ikon som Gram Parsons? Jo, det kan jag raskt svara på:

1. Han var inte först med countryrock.
2. Han var inte ökänd för sitt supande och knarkande.
3. Han dog inte ung på grund av sitt självförbrännande leverne.
4. Han är inte död överhuvudtaget.
5. Hans texter är kanske lite för ”smarta” och ibland väl humoristiska för denna musikgenre.
6. Han hade varit med i (den av televisionen skapade) popgruppen The Monkees, dessutom ofta med en löjlig yllemössa på huvudet.

Före The Monkees hade denne Texas-kille varit en folksångare. Ganska snabbt efter den hejdundrande succén med TV-serien och de första singlarna och albumen, blev Nesmith ett så kallat ”pain in the ass” för produktionsbolaget. Anförda av honom, krävde medlemmarna i The Monkees att de själva skulle spela sina egna låtar på de kommande plattorna. Bandet slog in på en märklig och spännande väg mot kommersiellt självmord. Michael Nesmith växte snabbt som låtskrivare och tryfferade gruppens skivor med sina countrypoplåtar.

Efter att ha köpt sig själv fri från kontraktet, bildade han raskt ett annat band – The First National Band. I det ingick också pedal steel-fantomen O J ”Red” Rhodes, som sedan skulle spela på det mesta Nesmith gav ut. På tre år släppte Michael Nesmith i rask takt sex fina album. Föga förvånande är han den ende Monkees-medlemmen med en solokarriär att tala om.

Han var inte bara en mästerlig låtskrivare, utan i lika hög grad en fantastisk sångare med en varm röst och ett nära personligt tilltal. Han hade tidigt en sådan stämma som gav intrycket av mognad. Inte så konstigt att han fick smeknamnet ”Papa Nez” redan före trettio års ålder. Utan att använda manér eller någon speciell teknik, ägde han en fin countryröst (vet inte hur han låter idag).

Ofta vilade ett romantiskt skimmer kring Michael Nesmiths låtar. De lät ibland lite gammaldags, kärleksfullt förvaltande av den countrymusik han växte upp med. Men i nästa ögonblick blandade han obesvärat in helt andra influenser i denna rotmusik. Sedan utvidgade han den också under mer experimentella utflykter. Om det är något som förtjänar beteckningen ”cosmic American music”, så är det Michael Nesmiths.

Slutligen tio favoriter:

Calico Girlfriend [från albumet ”Magnetic South” från 1970]
The Crippled Lion [också från ”Magnetic South”]
I Fall To Pieces [“Loose Salute” från 1970]

Lady Of The Valley [också från “Loose Salute”]
Propinquity (I’ve Just Begun To Care) [ “Nevada Fighter” från 1971]

Texas Morning [också från “Nevada Fighter”]
Wax Minute [ “Tantamount To Treason. Volume 1” från 1972]
Tomorrow & Me [ “And The Hits Just Keep On Comin’” från 1972]
Continuing [ “Pretty Much Your Standard Ranch Stash” från 1973]
Some Of Shelly’s Blues [också från “Pretty Much Your Standard Ranch Stash”]