One-hit wonders del 3: The Assembly - Never Never

Jag tänker ofta på min barndom och ungdom, hurdan jag var då och hur det var runtomkring. Kan inte låta bli att blicka bakåt. Enligt normen bör en riktig man vara osentimental med fast blick riktad mot framtiden, mot de uppställda målen.

Där satt jag i pojkrummet, en rundkindad trettonåring med fula glasögon och läshuvud, efter ännu en mardrömslik dag på högstadieskolan. Jag dagdrömde om att kanske någon tjej skulle bli ledsen om jag plötsligt dog. Tur att det fanns trösterika poplåtar på radion att lyssna till när man tyckte synd om sig själv.


The Assembly - Never Never (1983)

The Assembly var den rastlöse Vince Clarks tredje gruppkonstellation på lika många år, nu tillsammans med sin producent Eric Radcliffe. Meningen var att de till varje låt i projektet skulle anlita olika sångare. Det blev bara en singel, men en storartad sådan med Feargal Sharkey, som precis hade lämnat The Undertones.


Vince Clark förde in den mänskliga värmen i syntpopen med de mest bedårande melodier, ibland i ett lägre tempo, framför allt i Yazoo tillsammans Alison Moyet, en kraftfull blues- och gospelröst i spännande förening med de analoga syntarna.


Yazoo - Nobody's Diary (1983)

Det var ändå säkrast att visa att man diggade Twisted Sister och Kiss istället. Om jag i högstadiet berättat att jag egentligen gillade syntlåtar hade jag blivit mobbad och slagen. Utan att ha ord för det, sågs synt som något bögigt och snobbigt (det vill säga medelklassigt). Men det går aldrig att värja sig mot äkta känslor. Den här "förbjudna" musiken har i efterhand blivit mitt 80-tal, mycket mer än den förhärskande hårdrocken med sina besynnerliga mansideal för alla dessa osäkra pojkar i puberteten.

One-hit wonders del 2: Norman Greenbaum - Spirit In The Sky

En kväll i slutet av 60-talet satt Norman Greenbaum och kollade på TV. I rutan framförde den populäre countryartisten Porter Wagoner en gospel. Norman tänkte att han nog också kunde skriva en gospel (utan att vara bevandrad i genren), och det var lätt för honom. Texten hamrade han fram på femton minuter.

Norman hade varit med i ett psykedeliskt jugband, Dr. West's Medicine Show and Junk Band, som hade haft en liten hit år 1966 med The Eggplant That Ate Chicago. Något år efter det kortlivade bandets splittring fick Norman Greenbaum ett solokontrakt på Reprise Records och producenten Erik Jacobsen, som rattat The Lovin' Spoonful och Tim Hardin.

Om det gått fort att skriva Spirit In The Sky, så tog man ordentligt med tid att spela in låten. Men eftersom låten hade en annorlunda text om tillvaron efter döden och att den var en ny slags korsning mellan gospel och psykedelisk rock var skivbolaget ovilligt att släppa den som singel. Först efter två floppsinglar gav man efter på Reprise och släppte Spirit In The Sky på sjutumsvinyl i slutet av 1969.


Norman Greenbaum - Spirit In The Sky

Nu ger videon inte alls rättvisa åt låtens sound, men det finns en väldig dynamik i produktionen, redan i det ödesmättade introt med den fullständigt överstyrda fuzzgitarren och sedan låten igenom med tunga trummor, handklapp, tamburiner och gospelkör. Mycket annat från 60-talet kan idag låta lite skraltigt och tunt, men Spirit In The Sky hoppar med full kraft upp från vinylen. Soundet och musikstilen lade grunden till den engelska glamrocken som kom i början av 70-talet. Lyssna till exempel på T.Rex och hör likheterna!

Singeln for upp på listorna som en rödglödgad raket i början av 1970 och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboardlistan och toppade listorna i Storbritannien, Australien och Kanada. Den fick en femteplats på svenska Tio-i-topp. John Lennon intervjuades i december 1970 i tidskriften Rolling Stone, ett halvår efter The Beatles splittring. Han uttalade sig kritiskt mot exempelvis musikerkollegorna Bob Dylans och Paul McCartneys nyligen släppta skivor, men pratade gillande om Spirit In The Sky med orden: "I always liked simple rock and nothing else."

Än idag används låten flitigt i soundtracket till filmer (mer än 60 stycken!), TV-serier och reklamfilmer. Även om Norman Greenbaum sedan många år inte själv äger rättigheterna till låten, får han ersättning för framförandet. Varje gång Spirit In The Sky figurerar i en storfilm eller en reklamfilm för ett stort varumärke går åtminstone 10 000 dollar till Normans konto. Han kan än idag helt och hållet livnära sig bara på den här låten.

Många lyssnare tar det kristna budskapet i låten på stort allvar. Den spelas på begravningar. Men faktum är att Norman Greenbaum alltid har bekänt sig till judendomen och växte upp i ett djupt religiöst judiskt hem i en småstad i Massachusetts.

Norman Greenbaum kunde inte följa upp framgångarna med Spirit In The Sky och frågan är om han överhuvudtaget ville det. Han flyttade i början av 70-talet till norra Kalifornien och blev mjölkbonde. Läs om vad som hände sen i en intervju på siten Sonic Boomers.

Jag tillhör egentligen den generationen som i tonåren först mötte låten i en coverversion av det engelska bandet Doctor and the Medics. När jag ser om videon idag [se den], 23 år efter deras englandsetta med Spirit In The Sky, begrundar jag stilla hur märkliga de åren i mitten av 80-talet ter sig ur populärkulturell synvinkel.

One-hit wonders del 1: Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Det hade hunnit bli januari 1970. En sprillans ny glädjestrålande poplåt släpptes fri då en elgitarr rullade igång med ett skräpigt men ack så skönt sound. Redan då stråkarna kom in i introt lyfte Love Grows (Where My Rosemary Goes) från marken, landningsstället fälldes in och kursen var fast ställd mot hitlistornas högsta höjder, uppe där solen alltid lyser.


Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Med några snabba och yviga penseldrag målades bilden av föremålet för förälskelsen upp, en ljuvlig flummig hippietjej:

She ain't got no money
Her clothes are kinda funny
Her hair is kinda wild and free

Edison Lighthouse var egentligen ursprungligen en engelsk studiogrupp som styrdes av låtskrivar- och producentteamet Tony Macaulay och Barry Mason och som kretsade kring sångaren Tony Burrows, vars sångstil påminde lite om Cliff Richards i Love Grows. Macaulay ägde gruppnamnet och ombildade Edison Lighthouse helt och hållet när Burrows lämnade "projektet" efter Love Grows. I promofilmen, som gjordes året efter låten blev en hit, ser vi en tvålfager ung kille vid namn Andy Locke mima till Burrows sång.

Just studiogrupper och låtskrivare/producenter som strategiskt styr dem med järnhand är typiskt för det som på engelska kallas bubblegum pop, som i sin klassiska form hade sin storhetsperiod 1967-72, men som på sätt och vis existerar än idag. Även om denna form av pop i sig var kommersiellt beräknande redan från början, så lät den sällan klinisk eller strömlinjeformad, vilket jag tycker Love Grows (Where My Rosemary Goes) är utmärkt exempel på. Låten närmast rockar och rullar. Det är en hit som sticker ut och fastnar som tuggummi.