Det mörknade redan för ett par timmar sedan. Jag bär en tung ICA-kasse med bland annat två liter mellanmjölk, en vaniljyoghurt, Polarkaka och tvättmedel. Har snabbt stannat till i affären på väg hem från tunnelbanan, som tagit mig tvärs genom stan från jobbet. Låser upp dörren till lägenheten. Det luktar stekta fiskpinnar hemma. Min sambo ligger utslagen i soffan och ger med största ansträngning ifrån sig ett kraftlöst hej. Bolibompa har nyss börjat, ungarna sitter förstenade nära TVn och bevärdigar mig därför inte med att hälsa. Jag övermannas av en plötsligt trötthet, tar Dagens Nyheters kultur- och nöjesdel med mig och släntrar in i sovrummet för att ta tio minuters vila. Ögonen sluts bara några rader in i en essä om de så förtryckta och bortglömda finsk-ugriska ingermanländarna i kommunistdiktaturens Sovjetunionen.
Genast griper det undermedvetna in och tar över. Resliga träd omgärdar sängen liksom den lummiga markvegetationen mellan dem. Sovrummets väggar och tak tonar bort ungefär som i Till vildingarnas land (engelsk originaltitel Where the Wild Things Are), en barnbok som gjorde intryck på mig när jag växte upp och som jag haft nöjet att läsa igen för mina ungar. Det är är skymning i den strandnära tropiska djungeln, fjärran från vardagen och vuxenhetens krav och konventioner.
We All Together - Bluebird
We All Together var en popgrupp som var fullständigt besatt av det sena The Beatles lättare poppiga sida och särskilt av Paul McCartneys melodiositet. Bluebird är en fullständigt magisk cover av en låt från Pauls grupp Wings oerhört framgångsrika album Band On The Run från 1973. Det spektakulära med We All Together var att de kom från huvudstaden Lima i det sydamerikanska Peru.
Frontfiguren Carlos Guerrero sjöng på en engelska närmast fri från brytning. Bandets egenkomponerade låtar gick heller inte att härleda till någon speciell beatleslåt, trots att de var omisskännligt influerade av The Fab Four. Det fanns något ganska avspänt över We All Together trots allt. Men de var minst fem år efter sin tid och kom från ett avlägset ställe långt bortom popvärldens horisont, dömda till total obskyritet, åtminstone till några popentusiaster grävde upp deras två skivor för tio år sedan.
Efter julklappsutdelningen i eftermiddags, några sekunder efter att jag satt in batterierna i den röda plastiga leksakssynten med en tillhörande överstyrd sångmikrofon som konstant gav rundgång, så var mina små pojkar igång och gjorde ren och skär primalpunk. Lillebror, som är tre år, hamrade fram ljuden ur synten. Hans femårige storebror undersökte samtidigt den mänskliga röstens bortre gränser i mikrofonen. Gutturala uppstötningar. Mormor undrade nervöst: "Kom det inga noter med den där..?". Mina söner fortsatte gå lös på det stackars instrumentet. Mormor frågade återigen nu mer besvärat pojkarna: "Kan ni inte sjunga en fin sång som Här kommer Pippi Långstrump?". Då drog mina pojkar ner brallorna på sina pepparkaksgubbedräkter och moonade för publiken. Kan det ha skett något liknande hemma hos bröderna Asheton eller hos bröderna Reid någon jul för många år sedan?
Apropå de sistnämnda brorsorna är det dags att rasta en tidstypisk video från det tidiga 90-talet. På den tiden var de ofta uppbyggda kring en serie "porträtt" i rörlig bild ur fokus och i flödande färg, jämför med REMs Losing My Religion eller Nirvanas Heart Shaped Box. Ja, det var närmare bestämt försommaren 1992, långt innan jag ens kunde drömma om att få två fina söner med en naturlig känsla för oväsen.
Jag tänker ge mig ut på lite svag is här och lyfta fram så kallad barnmusik. Det är ju ett rätt så bannlyst ämne och något som det inte alltid talas högt om. Men många av oss, gissar jag, kan med säkerhet relatera till fenomenet eftersom vi praktiskt taget dagligen underhåller våra små med sånger, visor och barnskivor.
Jag går här inte inte in så mycket på musiknördens eventuella vilja att få sitt/sina barn att lyssna på annat än smurfhits (läs: bra musik). Den diskussionen är ganska tråkig och har väl stått still sedan den uppstod. Typ: alla försöker men det är ändå ingen som lyckas. Eller också låtsas man att man inte försöker och skyller sedan på att barn ändå alltid revolterar mot de vuxnas smak. Eller också känner man inte till diskussionen alls.
Nej, jag tänkte istället göra tvärtom och lyfta fram ett par spår från en barnskiva som jag fastnat för på sistone. Dessutom ges här plats åt en av de nedan eftersökta brudarna, Lena Nyman! Många känner henne från diverse skådespelarinsatser, men hon har också spelat in en del skivor genom åren.
Hennes sångröst är inte alltid den vackraste, renaste eller jämnaste. Men den kan vara skör, vek och oerhört känslig, rent av ryggradsrysande, som här...
Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.
Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.
Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.
Clifford T Ward - Wherewithal (1973)
Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:
I wish I had to wear a thong To attract your attention
Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.
The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.
Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.
Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)
I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.
Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].
Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)
David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.
I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?
Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.
Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.
Sentimental Lady från 1977 var amerikanen Bob Welchs första hit och ytterligare tre skulle följa de närmaste åren. Låten är romantisk så det förslår, fräsch som timotejschampoo och mättad av harmoni. Melodin känns som en varm öm tungkyss. Detta var musik som var skräddarsydd för radion, en måltavla för den gryende punken (som i och för sig inte utgjorde något hot i USA).
Bob Welch var medlem i Fleetwood Mac i början av 70-talet under gruppens övergångsfas från bluesrock till radiovänlig softrock. På de fem plattor som Welch medverkade prövade Fleetwood Mac en rad musikaliska stilgrepp. Bland annat spelade gruppen in en ypperlig och mindre slick originalversion av Sentimental Lady på albumet Bare Trees år 1972. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks hoppade på båten, då tyckte Welch att han gjort sitt i gruppen, även om de andra bad honom att stanna. Däremot fortsatte han att då och då samarbeta med medlemmar från Fleetwood Mac, bland annat på den första soloskivan French Kiss.
Jag vill slutligen tacka Spengo-medarbetaren Mattias som har gjort ett grundligt detektivarbete när det gäller det softa sena 70-talet och som häromåret gav mig en hänförande bland-CD där bland annat Sentimental Lady fanns med.
Min äldste son hade nyss fyllt två. Hans lena kind var ännu babyrund mot min axel. Jag dansade med honom i famnen framför stereon. Mitt fadershjärta skälvde. Jag kände hur hans lilla kropp slappnade av fullständigt. Men öronen var alerta. Som vanligt spelade vi trumpetlåten före sagoläsningen och nattningen. Han älskade den vemodiga trumpeten i en sextiotalslåt som jag en gång bara spelat i förbigående. Nu fastnade även jag för den.
Var det på grund av att ett instrument tydligt dominerade låten som han tyckte om den? Eller fanns det något annat som tilltalade honom? Jag funderade på om barn uppfattar musik i moll som något ledset och dystert redan från början eller om man lär sig förstå den känslomässiga innebörden så småningom. Om min gosse var ledsen så kunde bara trumpetlåten lugna honom igen.
Lite förnöjt tänkte jag att min son kommer att ha udda referensramar när han blir gammal nog att börja snacka musik med sina jämnåriga, nästan som ett Amish-barn ur populärkulturell synvinkel.
The Ides Of March från Chicago fick bara en lokal hit med debutsingeln You Wouldn’t Listen, trots att den faktiskt är en av sextiotalets mest oemotståndliga poplåtar. Ett steg i en ny riktning för bandet var My Foolish Pride, en singel från hösten 1967. Nu kom blåsinstrumenten in och låten kan betraktas som en slags brygga mellan den harmonistinna sextiotalspopen och den souliga jazzrock som skulle bli gruppens nya varumärke i början av sjuttiotalet. Fortsättning följer...
Det här har inte med nostalgi att göra. Jag har inga gamla minnen till Total Eclipse Of The Heart och var inte ens speciellt förtjust i låten då den stormade upp på förstaplatsen på världens hitlistor i början av 1983 och räddade Bonnie Tyler undan ett öde som one hit wonder. Men under en barnvagnspromenad härom året i en skogsdunge i utkanten av Hagsätra, med min yngste son sovande i vagnen, fann jag mig själv nynnande, gnolande och till slut inlevelsefullt sjungande på fraser ur låten.
I really need you tonight, forever's gonna start tonight Forever's gonna start tonight
Tänk dig en stor man i skogen gående bakom en barnvagn. Han är närmare 190 cm lång och väger ungefär 100 kilo. Han bär skägg och glasögon och är iklädd en mörkblå parkas samt har en ocool toppluva på huvudet. Mannen försöker härma Bonnie Tylers sargade röst. Hans ansikte är plågat då han kastar tillbaka huvudet med total utlevelse för att kvidande ropa ut textrader på halvtafflig engelska mot den grå himlen. Åsynen borde vara nog för att stressa ihjäl ett stackars rådjur som haft oturen att befinna sig i närheten.
Varför övermannade Total Eclipse Of The Heart plötsligt mig i skogsdungen? Kanske behövde jag tänka på något som stod i kontrast till det familjelivets ständiga vardag (förtvivlad gråt under dagislämning, bajsblöjor, fiskpinnar med ris, kolikskrik på nätterna, sur kärring i kassan på ICA, rigida dagsrutiner, mjölkspyor, blodpudding, ödsliga lekplatser, astrött grinig partner, Marabou Frukt & Mandel för att fira att ungarna äntligen somnat på kvällen). Möjligen ville jag glänta på dörren till en dimension där det pågår en ständig kamp mellan mörker och ljus, en dramatisk sinnevärld där känslorna når orkanstyrka - låtskrivaren, pianisten och producenten Jim Steinmans universum. Hans musik är till form och uttryck faktiskt större än livet självt.
När Jim Steinman för ett par år sedan besökte Richard Wagners grav i den tyska staden Bayreuth, stod han orörlig och knäpptyst i 1½ timme för att visa sin vördnad för sin store förebild. En normal människa hade kanske tagit en tyst minut. Det säger mycket om Steinman och hans musik. Mest känd är han som mannen bakom Meat Loaf och dennes svulstiga rockopera-album Bat Out Of Hell och Dead Ringer. Mindre känt är att Steinmans gotiska stämningar ledde till att han anlitades att samarbeta med Sisters Of Mercy i slutet av 80-talet.
Powerballadernas powerballad Total Eclipse Of The Heart lever verkligen upp till uttrycket bombastisk. Låtens raffinerade uppbyggnad spränger popformatet i bitar med blixtar och dunder. Jag är särskilt förtjust i hur Bonnie rytmiskt sjunger de späckade fraserna i verserna och ger låten en framåtrörelse. Hennes röst skär som en sågklinga då klimax närmar sig.
I don't know what to do and I'm always in the dark We're living in a powder keg and giving off sparks
Själva videon förtjänar också ett omnämnande. Det görs inte såna här videor längre. Nattetid driver Bonnie, iförd morgonrock, omkring i en gammal internatskola för unga killar. Det dyker upp grabbar som idrottar, ninjor och korgossar i mässkrud som det lyser ljusblått ur ögonen på. Videon är precis som en konstig dröm, osammanhängande och ologisk. Man vaknar upp på morgonen och funderar över vad det hela handlade om.
Genast griper det undermedvetna in och tar över. Resliga träd omgärdar sängen liksom den lummiga markvegetationen mellan dem. Sovrummets väggar och tak tonar bort ungefär som i Till vildingarnas land (engelsk originaltitel Where the Wild Things Are), en barnbok som gjorde intryck på mig när jag växte upp och som jag haft nöjet att läsa igen för mina ungar. Det är är skymning i den strandnära tropiska djungeln, fjärran från vardagen och vuxenhetens krav och konventioner.
