Milan, The Leather Boy eller kärt barn har många namn

Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.


The Leather boy On the go 1967

Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.


The Chanters Bongo bongo 1967

Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.


The World of Milan Shades of blue 1966

Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.

Into The Groove

Alla som befunnit sig på ett dansgolv när The Troggs slitna hit Wild Thing plötsligt gått igång vet att den är en av pophistoriens styltigaste låtar och hart när omöjlig att dansa till. Skam att säga har jag dock lyssnat alldeles för lite på The Troggs och kan gissa att deras album är ganska underskattade.

Gitarristen som hamrade fram de råa primitiva riffen till bland annat Wild Thing hette Chris Britton. Om han år 1966 medverkade i en av de osvängigaste låtarna någonsin, så skulle han ta igen detta med råge ett par år senare på soloalbumet Just As I Am.


Chris Britton - Sit Down Beside Me (1969)

Detta är en vittnesbörd av när Swinging London inte bara blev groovy, utan till och med funky. Chris sång är cool och lätt frånvarande, basen tar sig runt en ellipsformad omloppsbana, trumpeten piskar upp frenesi och Hammondorgeln fläskar på groovet ytterligare. Men vid 1:28 blir det percussionsfest och svänget blir fullständigt betvingande.

Wow, jag kan höra Happy Mondays här, men ännu mer av Primal Scream. Hade jag gjort husrannsakan i Bobby Gillespies hem, så är jag bergsäker på att jag hade kommit ut med ett väl tummat och kanske sönderfestat exemplar av Chris Brittons Just As I Am - en skiva som Bobby förmodligen plockat upp ur en låda på en loppmarknad i London någon gång i slutet av 1980-talet. Lyssna på den gamla hiten Loaded från Screamadelica så förstår du. Jag tror inte att Stones-klassikern Sympathy For The Devil är den enda förlagan till Loaded.

Tydligen har Chris Brittons tidigare förbisedda och obskyra platta på senare år fått upprättelse och kultstatus. Den ska överlag vara full av angenäm engelsk psychpop eller popsike. Jag har inte hört albumet, men är just nu sprickfärdig av nyfikenhet.

Fick du mersmak nu, så komplettera med hiten Barabajagal med Donovan och Jeff Beck Group från samma år. Också den en av rötterna till den dansanta Manchestervågen som kom tjugo år senare.

Skivhyllan: The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)

Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.


Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!


Vanishing Girl

Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.


The Affiliated

Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.

Själva definitionen av musikåret 1967

En lilaskrimrande diamant av solid psychpop definierar musikåret 1967 för mig, nästan mer än välkända låtar som A Whiter Shade Of Pale, I Am The Walrus eller White Rabbit. Rainy Daze från Denver (Colorado) lyckades i mollfärgade undersköna Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) få in alla tidstypiska element. I en och samma poplåt pressade de in drogpropaganda, mystik, J S Bach-orgel, avlägsna röster, baklängesgitarrer och en naturligtvis fantastisk popmelodi, allt på två och en halv minut.


Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) (1967)

Notera textraden strax innan den första refrängen brister ut: chemistry might be the one, who listens when you pray. Självklart kan det tolkas som ett förespråkande av LSD. Detta berättar också om hur mycket tiderna har förändrats och hur otroligt omstörtande ungdomskulturen var då. I 1960-talets USA fanns stora spänningar och motsättningar med upplopp, ett slags apartheidsystem i Södern, mordattentat och inte minst Vietnamkriget. I amerikansk psykedelia fanns ofta en mörk underström som reflekterade stämningarna, vilka påverkade den unga generationen starkt. I den stenade drömlyriken finns bilder av våld, förvirring och en monumental generationsklyfta.

Du finner Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) och mycket annat på samlingsskivan Fading Yellow - Vol. 6 [Another Rich Smorgasbord of Timeless US Pop-Sike & Other Delights]. Samlingskivorna i serien Fading Yellow är det mest fantastiska som hänt i återutgivning av pop på den här sidan av millenieskiftet, och de är sammanställda av en kille som heter Jörgen från Lidköping [läs en intervju med denne popnördarnas okrönte konung].

Status Quos gyllene år - del 1

Det finns få genrer jag har så svårt för som bluesbaserad boogierock, förmodligen har min uppväxt i Motala haft en del med detta att göra. Det finns en massa band som verkar härliga när jag läser om dem och jag vill gilla dem lika mycket som jag vill gilla Bob Dylan (men inte kan). Ett Spengo-anknutet exempel är The Faces. De verkar vara såna härliga, okonstlade killar så jag vill verkligen gilla dem men varje försök slutar med samma besvikelse. Jag känner samma sak med The Rolling Stones efter 1968.

Men jag har alltid gillat Status Quo, än mer på senare år då jag återvänt till de gamla plattorna. Det brukar förvåna folk som tycker att Status är själva symbolen för något förutsägbart, tråkigt och bluesbaserat. Anledningen till bandets låga status (f'låt) kan vara att bandet inte är så rootsy som det kan verka vid en första anblick utan inte kan låta bli att smyga in perfekta popmelodier och vägrar att helt släppa sin psykedeliska bakgrund. Det är helt enkelt inte "äkta", vilket jag förstått att Stones och grabbarna är. Sedan är medlemmarna inte rockikoner som många av deras kollegor. Innan jag började läsa deras självbiografi visste jag inte mycket om medlemmarna och hade inte hört så många bra rock 'n' rollhistorier om dem. Men det finns jag lovar.


De flesta band som hållit på ett tag har sina gyllene år. Det finns en uppgång och ett fall. Det kan gå snabbt eller knappt märkbart. Status Quo’s gyllene år sträcker sig från Dog of two head från 1971 till och med Blue for you från 1976. Men innan jag går in på detta kan jag inte undanhålla er ett klipp från deras psykedeliska period kring 1967-68. De är omkring 18 år här och särskilt Francis Rossi (eller Mike Rossi som han då kallade sig, Francis ansågs för fjolligt) är knappt igenkänningsbar.


Pictures of matchstick men (1968)

Francis Rossi - Sologitarrist och sjunger på den övervägande delen av gruppens låtar. För varje skiva tog han ett steg mot att bli bandets ansikte utåt. Skrev i regel låtar tillsammans med bandets turnéledare Bob Young.

Rich Parfitt – Kompgitarrist och sjunger sina egna låtar. Verkar vara en rätt okomplicerad typ som har snygga brudar och bilar som största intressen. I början av karriären skrev han inget material och anser sig inte heller som låtskrivare i första hand trots vissa storverk. Jag tror att hans okomplicerade natur gjort att han fortfarande håller ihop med den mer koleriske Rossi.

Alan Lancaster – Bassist och sångare. När jag ser intervjuer med bandet pratar Lancaster väldigt mycket och jag får intrycket att han inte alltid var en enkel person att samarbeta med. På Dog of two head skrev han nära halva skivan och han verkade ha lidit av att hans roll successivt minskade i bandet.

John Coghlan – Trummis som verkar vara vad man brukar beteckna som "hemlig". På bilder, i intervjuer, live, alltid samma nollställda ansiktsuttryck.


Dog of two head
När Dog of two head kom ut 1971 hade Status Quo gjort skivor i fyra år. Från början som ett psykedeliskt popband med stora hits som Pictures of matchsticks men och Ice in the sun men som med tiden glidit mot ett mer bluesbaserat sound. Stämpeln som föredettingar fanns både hos publiken och kritiker och det påverkade förstås även bandet. Dog of two head var den skiva som bandet betraktade som en nystart (som en del av nystarten hade bandet långt framskridna planer på att byta namn till S Quo, inspirerade av den T.Rex-feber som rådde vid denna tidpunkt). Skivan är spretig på ett sätt som var vanligt kring 69-71. Här finns lite psychedelica, folk, blues, pubrock och pop. I alla fall i England blev det snart väldigt viktigt att ha ett klart definierat sound och helst en passande image till detta för att nå framgångar.

Personligt minne: Dog of two head kändes länge lite mytologisk för mig. Skivan fanns aldrig i skivaffärer, det var ingen jag kände som ägde den eller ens hade den inspelad. Loggan på omslaget, den tvåhövdade bulldogen, fanns avbildad som en miniatyr på senare skivor vilket ytterligare retade min nyfikenhet. Den spänningen kring en skiva finns ju tyvärr inte idag då nyfikenheten omedelbart stillas med ett par knapptryckningar.

Låtval:
• Gerdundula – En av mina absoluta favoriter i Status katalog. Den låter inte som något annat. Rytmisk, laidback, lite proggig och totalt oemotståndlig. Hade jag fortfarande haft förfester hade detta varit en lika självklar komponent som starkölen och jordnötterna.


Gerdundula (demoversion) (1971)

• Nanana – En någon anledning finns denna låt med 3 gånger på LP:n. I 15,45 sekunders versioner plus den vanliga 2 ½ minuters versionen. Låten har en härlig brittisk pubfeeling. Man kan lätt tänka sig öldoftande heltäckningsmattor och skrålande allsång i refrängen.


Nanana (1971)

Vill du ha mer Status? Håll ut, fortsättning följer...

Är magin borta?

Var har den tagit vägen? Eller måste den musik som görs idag åldras för få ett skimmer och höras på håll?




Ithaca - Questions (Did You Know?/Will We Be Alive?) (1973)

Ta till exempel den här vidunderliga låten med gruppen Ithaca som helt och hållet befinner sig i en drömvärld, ett sagoland bortom allt verkligt. Visste Peter Howell, John Ferdinando och Lee Menelaus vad de höll på med när de spelade in? Trots att musiken verkar välskriven med ihopvävda låtar och inspelad med en hel arsenal instrument som mellotron, blockflöjt och sittra, så känns den samtidigt oslipad och hemgjord med sin lofi-produktion. Ithacas A Game For All Who Know var en privatpressad vinyl i en minimal upplaga på 50-100 exemplar.

Skulle någon idag 2009 kunna skapa samma transcendenta effekt, ens om man spelade samma låt ton för ton och med samma instrument? Försvinner magin med dagens musikers medvetenhet, till exempel om vilken genre de spelar i, som i det här fallet progressiv psykedelisk folkpop? Även ny musik som betecknas som intuitiv tycker jag känns kontrollerad och utstuderad. Snälla ni, bevisa att jag har fel!

One-hit wonders del 2: Norman Greenbaum - Spirit In The Sky

En kväll i slutet av 60-talet satt Norman Greenbaum och kollade på TV. I rutan framförde den populäre countryartisten Porter Wagoner en gospel. Norman tänkte att han nog också kunde skriva en gospel (utan att vara bevandrad i genren), och det var lätt för honom. Texten hamrade han fram på femton minuter.

Norman hade varit med i ett psykedeliskt jugband, Dr. West's Medicine Show and Junk Band, som hade haft en liten hit år 1966 med The Eggplant That Ate Chicago. Något år efter det kortlivade bandets splittring fick Norman Greenbaum ett solokontrakt på Reprise Records och producenten Erik Jacobsen, som rattat The Lovin' Spoonful och Tim Hardin.

Om det gått fort att skriva Spirit In The Sky, så tog man ordentligt med tid att spela in låten. Men eftersom låten hade en annorlunda text om tillvaron efter döden och att den var en ny slags korsning mellan gospel och psykedelisk rock var skivbolaget ovilligt att släppa den som singel. Först efter två floppsinglar gav man efter på Reprise och släppte Spirit In The Sky på sjutumsvinyl i slutet av 1969.


Norman Greenbaum - Spirit In The Sky

Nu ger videon inte alls rättvisa åt låtens sound, men det finns en väldig dynamik i produktionen, redan i det ödesmättade introt med den fullständigt överstyrda fuzzgitarren och sedan låten igenom med tunga trummor, handklapp, tamburiner och gospelkör. Mycket annat från 60-talet kan idag låta lite skraltigt och tunt, men Spirit In The Sky hoppar med full kraft upp från vinylen. Soundet och musikstilen lade grunden till den engelska glamrocken som kom i början av 70-talet. Lyssna till exempel på T.Rex och hör likheterna!

Singeln for upp på listorna som en rödglödgad raket i början av 1970 och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboardlistan och toppade listorna i Storbritannien, Australien och Kanada. Den fick en femteplats på svenska Tio-i-topp. John Lennon intervjuades i december 1970 i tidskriften Rolling Stone, ett halvår efter The Beatles splittring. Han uttalade sig kritiskt mot exempelvis musikerkollegorna Bob Dylans och Paul McCartneys nyligen släppta skivor, men pratade gillande om Spirit In The Sky med orden: "I always liked simple rock and nothing else."

Än idag används låten flitigt i soundtracket till filmer (mer än 60 stycken!), TV-serier och reklamfilmer. Även om Norman Greenbaum sedan många år inte själv äger rättigheterna till låten, får han ersättning för framförandet. Varje gång Spirit In The Sky figurerar i en storfilm eller en reklamfilm för ett stort varumärke går åtminstone 10 000 dollar till Normans konto. Han kan än idag helt och hållet livnära sig bara på den här låten.

Många lyssnare tar det kristna budskapet i låten på stort allvar. Den spelas på begravningar. Men faktum är att Norman Greenbaum alltid har bekänt sig till judendomen och växte upp i ett djupt religiöst judiskt hem i en småstad i Massachusetts.

Norman Greenbaum kunde inte följa upp framgångarna med Spirit In The Sky och frågan är om han överhuvudtaget ville det. Han flyttade i början av 70-talet till norra Kalifornien och blev mjölkbonde. Läs om vad som hände sen i en intervju på siten Sonic Boomers.

Jag tillhör egentligen den generationen som i tonåren först mötte låten i en coverversion av det engelska bandet Doctor and the Medics. När jag ser om videon idag [se den], 23 år efter deras englandsetta med Spirit In The Sky, begrundar jag stilla hur märkliga de åren i mitten av 80-talet ter sig ur populärkulturell synvinkel.

Hilly Fields (1892) / 49 Cigars [A- Och B-sida #2]

Hilly Fields (1892) är ett psykedeliskt mästerverk från new wave-eran i början av 80-talet, men låten skulle kunna komma rakt från The Beatles Magical Mystery Tour. Man får en släng av sjösjuka av att lyssna på Hilly Fields (1892), som är späckad med syntar, röster, ljudeffekter, klassisk cello och faktiskt tidiga prov på skiv-scratching. Det gungar och kränger på däck. Intensiteten i inspelningen är nästan påfrestande.

I mer än ett halvår höll han på att spela in och mixa låten och till större delen bekostade han det själv. Totalt besatt och ständigt missnöjd med det han presterade, den då 22-årige nick nicely var petig (med små n envisades han dessutom att stava sitt artistnamn som han funnit redan i början av tonåren).

Under sena tonåren var han i otakt med tiden. Generationskamraterna pogo-dansade till Pistols och Clash i slutet av 70-talet och samtidigt satt den kufiske dagdrömmande nick instängd på pojkrummet och spelade Beatles-skivor.

Det var Hilly Fields (1892) som inspirerade XTCs frontman Andy Partridge att sätta igång det psykedeliska sidoprojektet The Dukes Of Stratosphear, vars skivor jag spenderat massor av sinnesutvidgande lyssnande på. Han lär entusiastiskt ha sagt om låten: "It starts where Strawberry Fields leaves off".


Hilly Fields (1892)

Och påverkan på The Dukes Of Stratosphear är ännu tydligare på den lite tyngre men lika virvlande B-sidan, 49 Cigars, där man förutom Beatles-influenserna också kan ana Syd Barretts Pink Floyd. B-sidan är nicks egen favorit, eftersom den inte spelades med någon större vånda och han skötte instrumenten själv denna gång. Det gick ganska raskt med hans mått mätt.


49 Cigars

Singeln lär vara en dyrgrip. Men misströsta inte, lyckligtvis kom en CD-samling på nick nicelys samlade produktion för fem år sedan, Psychotropia.

Där man minst anar, del 5

När jag besökte min polare Sextiotals-Jonas i helgen spelade han ett stycke syrad folkrock med ett ringande psykedeliskt riff, klockren stämsång och attitydstinn Dylan-aktig pratsång. Kanonbra grejer från den grymma garagerock-delstaten Texas från toppenåret 1966 helt enkelt. Låten visade sig vara gjord av det musikaliskt skrämmande bluesrockspöket Johnny Winter! I serien Där man minst anar har jag tidigare lyft fram lillbrorsan, Edgar, som också medverkade på Birds Can't Row Boats. Antagligen var låten en parodi på dåtidens hippaste musik, men en välgjord sådan.


Johnny Winter - Birds Can't Row Boats

Soundalikes pt. 1

Låt oss återkomma till det engelska bandet The Fox som jag skrev om i mitt förra inlägg. En av höjdpunkterna på deras enda album (med den putslustiga titeln For Fox Sake) är Mr. Blank, en låt som ansluter sig till den engelska poptraditionen att häckla etablissemanget - speciellt trångsynta och trista karriärister - en tradition som började med The Kinks Well Respected Man och den har förvaltats av arvtagare som The Jam i Mr. Clean och Blur i Charmless Man.


The Fox - Mr. Blank

Vid första lyssningen kände jag omedelbart igen det där marschtaktsfasta obevekliga gitarriffet som banade sig fram i ett och samma ackord. Detta riff satt sedan länge redan i min ryggmärg.


Senare köpte jag amerikanska Clear Lights fullödiga enda platta från 1967, som särskilt är att rekommendera för er som redan är inne på andra samtida band som West Coast Pop Art Experimental Band och Love. Trots att Clear Light gjorde bländande psychpoprock och hade dubbla trummisar som skulle göra det dubbelt så fett, blev det ingen kommersiell succé för detta kortlivade band.


Clear Light - Sand

I sinnesutvidgande Sand fanns det där ödesmättade staccatoartade riffet igen. Javisst, det är helt uppenbart att låten jag tänker på är...


The Clash - London Calling

Dels är det inte alls otroligt att Joe Strummer eller Mick Jones som musikintresserade tonåringar lyssnade på The Fox platta redan när den kom ut 1970.

Men jag har en intressant hypotes när det gäller Clear Light. Är man en artist eller ett band på väg upp, som har släppt en eller två plattor, måste man bara smygkolla i skivaffärer om ens egna skivor finns där till försäljning. I början av 1979 befann sig The Clash på sin första turné i USA. Till helt nyligen hade deras skivor inte haft ordentlig distribution i Staterna, utan bara funnits i en del affärer tack vare direktimport. Självklart stod Strummer och Jones och letade efter The Clash och särskilt efter senaste Give 'Em Enough Rope i skivbackarna.
I bokstavsordning följer Clear Light direkt efter The Clash (jag upptäckte att skivorna står bredvid varandra i min samling), och jag misstänker att Joe eller Mick fiskade upp Clear Light efter att belåtet ha konstaterat att Give 'Em Enough Rope fanns där. Ett halvår senare gick gruppen in i Wessex Studios hemma i London för att spela in London Calling.

Året då popen tynade bort, del 1

Året 1970 nåddes världen av nyheten att The Beatles skulle upplösas. Utarmad på peace, love and understanding dansade hippiekulturen sin sista sommar och ungdomarna ledsnade på psykedelia. Ordet groovy blev passé. Populärmusiken skulle nu antingen vara heavy, funky, rotbundet jordnära eller akustiskt spröd. Låtarna fick sträcka ut sig och instrumenten fick bära iväg på äventyr. Tvärflöjten var het. Detta var året då sextiotalspopen tynade bort. Men det fanns de som vägrade ta av kråsskjortorna trots att ett nytt decennium hade kommit.

The Fox från Brighton gjorde bara ett album - som med sin melodiösa psychpop skrek 1968 - men som alldeles försent kom två år senare. Skivan For Fox Sake är i mitt tycke ett pärlband av fina låtar, som i stort sett bara är förstatagningar, inspelade live i studion under en inspirerad adrenalinrusig dag.


I Uppsala på Far Out Records (som jag besökte nästan dagligen) var For Fox Sake ett internt skämt bland de som jobbade i affären. Under skivbörsens hela existens under 90-talet hängde den här skivan med i sortimentet och ingen lyckades ens med övertalning att sälja den, även om den till slut bara kostade 10 spänn. Ofattbart!


The Fox - Birthday Card

En av skivans höjdpunkter är Birthday Card som är ett stycke moloken och elegant barockpop kryddad med ett intimt växelspel mellan en snyggt Hendrix-färgad elgitarr och en sirlig hammondorgel. Rätt mycket påminde The Fox faktiskt om ett sent Spencer Davis Group (efter att Steve Winwood hade hoppat av) och Procul Harum. Man hör i vissa låtar också att gruppens medlemmar hade modsrötter och hade tidigare lirat i diverse sydengelska rhythm & blues-combon [läs mer om The Fox i en intervju med gitarristen Steve Brayne].

När skivan väl kommit ut tappade The Fox management snabbt intresset för gruppen, eftersom de också fått ett nytt band i sitt stall, nämligen Black Sabbath, som 1970 knockade rockvärlden med sin blytunga heavy metal. Samtidigt imploderade The Fox och den musik de spelade.

Lika som bär? (Del 3)

Boomp3.com

Kolla in dessa likheter! Psych-gänget i West Coast Pop Art Experimental Band avslutar sin platta från 1967 med en oväntat jazzig bit...

Boomp3.com

...och även kraut-gänget i Can avslutar sin platta från 1970 med en oväntat jazzig - och snarlik - bit. Och omslagen ser ju nästan likadana ut!

Det var sommar, det var 1969

Boomp3.com

Av någon anledning har den här låten fastnat i mitt medvetande de senaste dagarna. Den är inte märkvärdig, den är inte speciell, den är inte unik. Den är inte lång, bara strax över två minuter. Och ändå hinner de med så mycket. Men börjar man låten direkt med en refräng, ja, då spar man ju lite tid.

Det handlar alltså om "King Of The Rumbling Spires" med Tyrannosaurus Rex. Singeln släpptes sommaren 1969 och var den sista som Steve Peregrin Took medverkade på, därefter slog sig Marc Bolan ihop med Mickey Finn.

Låten är intressant på flera sätt. Den kan ses som en gränsstation mellan duons ursprungliga hippiefolk och den sköna boogie som T. Rex senare skulle glittra med. Jag hör också en oemotståndlig popådra och en lätt touch av psykedelia.

The Kinks - See My Friends

Jag tycker att The Kinks var helt fantastiska mellan 1966 och 1968. Under de åren var de faktiskt helt ofelbara. Arthur, som kom 1969, har jag aldrig riktigt gillat fullt ut. Och jag tror jag vet varför: låtarna dras ut i fyra-fem minuter. Kinks hade ju fram till Arthur-skivan hållit sig till (läs: fulländat) två-treminutersformatet och nu blev låtarna plötsligt lite tjatiga och sega. Med vissa undantag förstås.

OK, nu har jag en lite nördig/störd syn på detta med årtal. Jag tror egentligen att det vore bäst för mig om jag la ner det kronologiska tänket helt. Istället för att välja någon av alla de ljuva låtar som kom mellan -66 och -68 så tänker jag därför lyfta fram en tidigare låt med gruppen. "See My Friends" släpptes i juli 1965. Men lyssna på den orientaliska, nästan raga-liknande stämningen!



Kinks lyckades med sin jordnära vardaglighet och krassa diskbänksrealism hålla sig bort från flum och psykedeliska tongångar. Kanske har Something Else några halvt stenade spår och Village Green-skivan några sinnesutvidgande ljudeffekter, men annars har alltid Kinks musik känts väldigt nykter. Så "See My Friends" är dels ett litet undantag i Kinks-diskografin, dels ett väldigt tidigt exempel på brittisk psych.

Skivhyllan: Love - Four Sail (1969)

I mitten av 90-talet stod jag på en skivbörs i Uppsala och höll i vinylutgåvan av Four Sail med Love för bara 70 spänn. Bredvid mig stod Jonas, en riktig expert på sextiotalsmusik. Jag frågade min vän och mentor hur den här plattan var.

Sextiotals-Jonas: Den är så jävla kass! August är den enda låten jag står ut med. Jag kan inte förstå att plattan är utgiven under namnet Love?

Han syftade på den helt nya sättningen av gruppen förutom själve Arthur Lee. De andra, som tillsammans med honom skapat mästerverket Forever Changes, var borta på Four Sail. Jonas stod inte ut med den nye gitarristens jazzfärgade solon som var över hela plattan. Stum av Jonas häftiga utfall, lät jag skivan glida tillbaka ned i backen. Jag hittade The Electric Prunes debutalbum ett par sekunder senare istället.

Sju år senare vågade jag, dock först efter kval och tvekan, köpa den nya remastrade CD-utgåvan. Till min förvåning älskade jag Four Sail redan vid första lyssningen. Jag spelade den faktiskt i sin helhet flera gånger i sträck, vilket aldrig händer annars. Det var mitt i den snöslaskiga storstadsvintern. Jag hade helt nyligen blivit uppsagd från jobbet. Det kändes som en katastrof, eftersom min sambo samtidigt var gravid i femte månaden med vårt första barn. Jag var minst sagt nedstämd. Plattan gav mig en stunds befrielse från de dystra tankarna.

Four Sail spelades raskt in i en primitiv och provisorisk studio. Ljudkvaliteten är rent ut sagt dålig, allt är på väg att spricka upp och rasa samman. Det är mil från Forever Changes raffinerade arrangemang och sprödhet. Det är tyngre och skitigare här.

Boomp3.com

Varför får jag, när jag hör Singing Cowboy, en bild i huvudet av en saligt leende påtänd hippie som dansar barfota över en bädd av glödande kol, iförd mockajacka med fransar längs ärmarna?

Four Sail är en fullödig helhet av tio låtar, mästerligt skrivna och sjungna av Arthur Lee, som gjuter mycket känsla i dem. Den nya sättningen av Love är entusiastiskt spelglad. Den nye gitarristen Jay Donnellan tar mycket plats i låtarna och det har jag inte något emot, eftersom han är uppfinningsrik och energisk.

Boomp3.com

I mitt tycke är avslutande Always See Your Face en av Loves tre främsta låtar. Denna gripande låt med sin slitna elegans hade jag hört några år innan jag köpte CDn. Always See Your Face dök upp i slutet av den amerikanska filmatiseringen av High Fidelity. Låten slog undan benen på mig, trots att jag redan satt djupt nedsjunken i biofåtöljen.

Från änglarnas stad

Nej, det är nog inte New Orleans, Seattle, Boston, Cleveland, Minneapolis, Philadelphia, Chicago, San Fransisco, Memphis, Nashville, New York eller ens Detroit. Den amerikanska musikstad som skänker mig mest glädje totalt sett är Los Angeles. Staden famnar om de flesta musikgenrer jag går loss på. Men framför allt kretsar mitt intresse kring folkrocken, countryrocken och de singer/songwriters som florerade i Los Angeles under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet. Även om det var och är en väldig stad, visar det sig vid närmare studier att artisterna och banden, som verkade inom dessa närliggande genrer, utgjorde en intrikat väv av samarbeten och förbindelser. Knappt ens rockens mest namnkunnige släktforskare Pete Frame kan reda ut detta. I centrum står det vitt förgrenade släktträdet där The Byrds utgör den kraftiga stammen. I det trädet har jag klättrat mycket. Eller så har jag bara suttit där under i skuggan.

På de tunnare grenarna, en bra bit ut i det lummiga lövverket, hittade jag nyligen Hearts And Flowers - en av de finaste folkrockgrupperna som också tidigt pekade framåt mot countryrocken. Hearts And Flowers blandade och gav på albumen Now Is the Time for Hearts and Flowers (1967), Of Horses, Kids and Forgotten Women (1968) samt ytterligare dussin outgivna låtar.


Här möttes country, folk, rock, pop och psykedelia inom loppet av ett par låtar. Till hälften var låtmaterialet utsökta handplockade covers och resten nog så fina egenhändigt gjorda låtar. Texterna var genomsyrade av poesi. Musiken känns jordnära och lantlig och instrumenten var övervägande akustiska, till exempel användes cittra flitigt. Rakryggade men ganska ljusa manliga stämmor tvinnades samman.

boomp3.com

Deras självklara version av She Sang Hymns Out Of Tune är en av de mest glimrande folkrocklåtarna från eran. Den låter som om man som ung och oförstörd plötsligt hade ryckts bort från jordelivet och hamnat i himlen. Låten är sannerligen änglalik. Hade jag hört She Sang Hymns Out Of Tune för tolv år sedan, samtidigt som jag var i min allra mest intensiva fas med The Byrds och The Beau Brummels, hade jag i alla fall svimmat. Jag passar också på att presentera en sprakande cover av Phil Ochs låt Flower Lady.

boomp3.com

När jag gjorde lite efterforskningar kring gruppen härom kvällen, upptäckte jag att våra svenska nördkollegor på Sunshine Department nyligen skrivit om Hearts And Flowers. Men det hindrar inte mig. Vi är inte ute efter att göra scoop på Spengo, utan skriver bara oförtrutet om underbar musik, känd eller okänd.

Hearts And Flowers påminde mig dock starkt om en annan grupp. Hjärnans välmatade jukebox lade på sida efter sida av andra sextiotalsband, men inget matchade fullt ut. Till slut kom jag fram till att det rörde sig om något från den här sidan av millenieskiftet.

boomp3.com

Beachwood Sparks, även de från Los Angeles, gjorde två formidabla plattor Beachwood Sparks (2000) och Once We Were Trees (2001), musik med solsting i skarven mellan indiepop, countryrock och psykedelia. De var tydligt påverkade av de gamla hjältarna från staden drygt trettio år tidigare. En del har använt Gram Parsons gamla uttryck Cosmic American Music i samband med Beachwood Sparks.

boomp3.com

Vill du läsa mer om musikstaden Los Angeles vill jag rekommendera engelsmannen Barney Hoskins böcker Waiting for the Sun: Strange Days, Weird Scenes and the Sound of Los Angeles samt Hotel California: Singer-songwriters and Cocaine Cowboys in the L.A. Canyons 1967-1976.

Listen Without Prejudice, Vol 1

LÅT: Crying Song
ARTIST: Pink Floyd
ALBUM: Soundtrack From The Film "More"
ÅR: 1969
boomp3.com

LÅT: A Pillow Of Winds
ARTIST: Pink Floyd
ALBUM: Meddle
ÅR: 1971
boomp3.com

LÅT: Wot's... Uh The Deal
ARTIST: Pink Floyd
ALBUM: Obscured By Clouds
ÅR: 1972
boomp3.com

Upp till kamp (igen!)

Ibland undrar jag om jag verkligen känner kärlek till musik. Jo, det är klart att jag gör det, på många plan, annars skulle man ju inte kunna hålla uppe intresset. Men lika ofta handlar det om ett slags mentalt ställningskrig. Jag mot Musiken. En rejäl strid, en jämn fight där knytnävar viner i luften och det duckas och pareras ideligen.

Var det inte någon här på Spengo som "gjorde upp" med indie-popen för en tid sedan? Jag känner mig ofta manad att göra detsamma. Vill reda ut begreppen för mig själv, lyssna på musiken på dess egna villkor, genomskåda det jag inte såg förut. Hytta med näven lite. För är det inte så att med alltför trubbiga mätinstrument så kan musikhistorien lätt bli både förenklad och direkt felaktig?

Mitt exempel får bli Spacemen 3. Spontant (och formellt korrekt) placerar jag denna grupp i ett indie-sammanhang, eftersom de släppte sina skivor på oberoende skivbolag. Men detta legendariska band, med frontfigurerna Sonic Boom och Jason Spaceman som kreativ kärna, byggde också en egen värld som med tidens gång framstår som alltmer unik.

Från deras mästerverk Playing With Fire lyssnar vi på låten "So Hot (Wash Away All Of My Tears)". Känslan är drömsk och suggestiv, tillvaron är skör, en ömtålig mänsklighet som är svår att dölja. Raden "Just want the water, I just want an ocean, an endless river to wash away all of my tears" är otroligt sorglig och samtidigt bildstark. Här finns också en oerhörd längtan i uttrycket, kanske efter kärlek, kanske efter droger.

boomp3.com

Musiken är sparsmakad, spartansk, effektiv. Ackorden är närmast boogiewoogie-enkla. Trummorna lyser med sin frånvaro. Det är totalt avslappnat, inte det minsta indie-ansträngt. Det är liksom ärligt utan att vara "autentiskt".

Jag förstår de som tycker att detta bara är drogromantisk, urbrittisk, anemisk skit-indie med pretentioner. Fast jag håller inte med alls. Jag hör något mycket mer innerligt.

Tommy Roe vänder kappan efter vinden

När jag letar mig tillbaka till 60-talet så finns det nästan ingenting som är så roligt som att upptäcka något nytt, någon ny infallsvinkel, något okänt. Det blir liksom en extra effekt av det hela, långt ifrån att bara håva in kanon.´

Jag har en förkärlek för artister och grupper som kanske startade sin karriär i början av 60-talet, eller till och med i slutet av 50-talet. Artister som figurerat en hel del på listorna, men mest funnit sin publik hos de vuxna, snarare än hos den nya, vilda ungdomen. Sedan, när the summer of love infunnit sig, och världen håller på att förändras radikalt, då är dessa artister helt fel i tiden. Det enda de kan göra är att strunta i de ny trenderna eller skaffa sig hippa rådgivare som kan guida dem i den nya, flummiga eran.

Ett exempel på detta fenomen är topplisteaktören Tommy Roe. Hans desperata försök att hänga med i den psykedeliska utvecklingen är egentligen mest rörande, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Många gånger kommer jag på mig med att hellre vilja lyssna på ett misslyckat försök än ett "äkta" försök som i mina öron ändå låter sämre.


Den mest magnifika låt som Tommy Roe gjort är It's Now Winter's Day, en gnistrande vacker ballad som lyfter tack vare helt osannolika effekter i låten. Men så är också Curt Boettcher inblandad på minst ett hörn. För att illustrera vinterdagen hörs här isflak som vänder sig, snökristaller som spricker, istappar som rister. Åtminstone är det så jag hör det. Man känner ju också hur varmt och "thrilling" det är inomhus... Året är 1967.

boomp3.com

Everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Gone is the green grass, the trees have turned brown
The sky has gone grey, it's now winter's day
The parks, they are empty, no squeaks from the swings
No kids are at play, it's now winter's day

And here we are, snuggled warm in each others' arms
Listening to silent sound as the snow pats the ground
Perfumed hair that I smell, essence that I like so well

You are my winter, the days and the nights
In our hideaway, it's now winter's day
Our love will grow stronger amid winter's chill
Inside we will play, it's now winter's day

And everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Mmm....

Uppföljaren "Phantasy" (också från 1967) är ett ojämnt album som innehåller en del halvtramsiga låtar. De heter genomskinliga saker som Paisley Dreams, Mystic Magic och Plastic World. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla en låt som It's Gonna Hurt Me. Ibland är ju en poplåt oemotståndlig, som bekant.

boomp3.com

Secretly American: Bobb Trimble

Så har äntligen Bobb Trimbles skivor återutgivits på cd! Det är bolaget Secretly Canadian som står för den kulturgärningen. Jag har tidigare skrivit om denna oförtjänt obskyra artist här och efter att ha önskat mig en officiell reissue så har nu mina drömmar äntligen uppfyllts. Och vill man höra ett smakprov så bjuder skivbolaget på fina "One Mile From Heaven" här.