Större än livet!

Det var det ödesmättade året 1984. Där satt vi, en handfull mycket förväntansfulla tonåringar i den stora salen i medborgarhuset hemma i Sankt Olof. Vi skulle ju få se film för ungdomar. Fritidsledaren hade laddat 16-mm:s projektorn med den sedelärande filmen Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, en sann berättelse om en tysk skolflicka i trettonårsåldern som steg för steg kom allt närmare ett tungt heroinmissbruk.

Vad mycket anti-narkotika-grejer det var då, när jag tänker efter. Föräldrar och lärare i Hem och Skola var bekymrade och moralpaniken omgärdade oss tonåringar med debatten om videovåldet, hårdrocksbandet WASP, Televerkets Stoppa sabbet-kampanjer, anti-rökning med VISIR, Staffan Hildebrand och Non Fighting Generation samt larmrapporterna kring AIDS och dess virus HTLV-3 (som kom att sprida skräck lagom till åldern då vi skulle vara sexuellt aktiva). Och knark var tabu, men i själva verket väldigt sällsynt på landsbygden, emedan spriten flödade omkring mig i byn.

Jag tittade storögt och drogs in den mörka sjabbiga storstadsmiljön som badade i det iskalla neonljuset. Berlin framstod som än mer öde och skrämmande, denna brännpunkt i det kalla kriget. Men i filmens mörker dök själve David Bowie upp som en ljusets furste. En scen gjorde särskilt djupt intryck på mig...



Det här var nog för att spränga nyblivna tonåringars metvetanden. Låten figurerade i filmen på engelska, men också i den starka tyska versionen, Helden. Måste jag välja en enda låt, så faller valet på Heroes, så storslagen och heroisk. Den låter sig inte kategoriseras, utan står helt för sig. Låt oss se mannen själv framföra den. It's star time!