Teenage FC - när rocken borde vara pop

Folk som gillar Teenage Fanclub, och gud vet att det är sant att de är många, får ofta något dimmigt i blicken när de talar om sitt oantastliga band. Med all respekt för att man får ha olika åsikter (tycke, smak osv), men är de verkligen så bra som alla säger? Jag tyckte också att de var charmiga i början, att de gjorde snygga blinkningar till Alex Chilton, Neil Young och, kanske, The Byrds. Men ganska snabbt hörde jag bara pastischer och ironiska, ja, faktiskt ganska larviga rockposer.


The Sneetches (USA) – This Time (1994)

Bandwagonesque från 1991 klarar sig möjligen med sitt färgglada omslag, sin befriande humor och några helt okej spår. Jag skulle dock aldrig komma på tanken att lyssna på skivan idag. Thirteen från 1993 är rent ut sagt seg smörja, en skiva som det faktiskt inte går att lyssna på från början till slut. Grand Prix (1995) är om möjligt ännu sämre. Den skivar odlar trött gitarrljud och oinspirerat trumspel till fulländning. Total avsaknad av energi och finess. Varför leta sig till Skottland när vi redan har This Perfect Day här i Sverige?


The Frank And Walters (Irland) – Colours (1996)

Jag talar alltså om själva musiken här. Inte om att Teenage F***club kanske är världens mest sympatiska band. Nice blokes och så vidare. Att säga så har till och med, märk väl, blivit en klyscha det med. Songs From Northern Britain (1997), en helig ko i bandets fanclub, gör någonting för många men inte mycket för mig. Jag älskar stämsång och harmonier men känner ändå ett visst motstånd här. Mer än något tror jag faktiskt att det är det där klumpiga, oinspirerade trumspelet som jag inte klarar av. Förutom jämntjockheten då. Och att det aldrig känns riktigt levande.


Astrid (Skottland) – It’s True (2000)

Mediokra Howdy! tar med TFC in i 2000-talet och bekräftar bara det som jag redan har varit inne på. Jag stannar min lilla anti-missionerande exposé där. Det är fascinerande att ett bra band kan vara så dåligt.