Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.
"Fixed Bayonets" från Aztec Discipline (2003)
"Animations" från The Fast Rise And Fall Of The South (2005)
Texterna här på Spengo har på sistone varit rejält nostalgiska. Undrar vad det beror på? Men det är klart, det var inte lätt att vara nostalgisk t ex under tonåren, snarare var det väl omöjligt eftersom allt (ännu) var så distanslöst. Även musiken vi skriver om kan ju i sig vara nostalgisk och sentimental. Inte undra på att vemodet aldrig är långt borta.
Vid flera tillfällen har jag lyft fram Madness fjärde album, The Rise And Fall (1982), och det har inte bara varit för att det var en av de fem första LP-skivorna jag skaffade. 1983, när jag var tretton år, tyckte jag att det var en fantastisk popskiva, även om den delvis lät lite märklig i mina oerfarna öron. Jag tycker fortfarande att det är en av åttiotalets bästa popskivor.
Låten som surrade och snurrade vid denna tid var ju superhitten "Our House", en låt som jag faktiskt har haft oerhört svårt att tröttna på. Egentligen mot alla odds. Den borde vara i riskzonen för uttjatning, men jag går igång på den varje gång. För många har nog den låten helt förknippats med Madness. Eller snarare tvärtom.
The Rise And Fall, albumet där "Our House" ingår, spretar musikaliskt och tar rejält avstånd från gruppens tidiga, "roliga" ska-pop. Men på något sätt hänger allt ihop till en unik, närmast konceptuell helhet. Här dyker en ganska bister och sällsam vardag fram. Låtarna är små detaljrika, diskbänksrealistiska berättelser om det ibland desperata livet i England. Urbrittiskt!
Låter det inspirerat av The Kinks och Ray Davies? Well, parallellerna finns där, helt klart. "Primrose Hill" är ett gott exempel på när text, musik, sång och arrangemang strålar ihop till fulländning. Känslan är dock otäck; faran/fattigdomen/galenskapen lurar runt hörnet och just denna förtätade stämning åskådliggörs med hjälp av de mäktiga musikaliska inslagen.
En tillbakablickande, nostalgisk feeling får jag också av titellåten "Rise And Fall", som även den är rejält Kinks-doftande. Gladare låt har man dock hört. Mollskiftningarna håller borta en naiv glättighet och gör att desperationen inte släpper taget. Det hela blir liksom obönhörligt. Inte hopplöst, men obönhörligt.
Jag har sett Ray Davies en gång till. På Cirkus i Stockholm hösten 2004. Det var väldigt ojämnt och med den mest okänsliga gitarrist jag hört (och sett - med en pudelfrilla som borde varit utrotningshotad) men där fanns fina stunder som i första extranumret Celluloid Heroes och inledningen av Days samt i en del klassiska Kinks-hits från mitten av sextiotalet. Jag hade dock hellre sett turnén när han for runt själv med en pall och akustisk gitarr. Fast samtidigt var det lite coolt att han så konsekvent vägrade att vara konsekvent. Tillmötesgående allsångsnummer för de stora antalet flintar i lokalen blandades med arenarocken i Low budget, snygga akustiska framföranden av låtar som Village Green med ett helt osannolikt tre minuter långt rundgångsintro i en av de nya låtarna. Han satte själv tonen för kvällen genom att öppna med outsiderklassikern I’m not like everybody else. En låt som trots att den sålts till reklam överlevt bättre hos mig än sina kändare grannar i den tidiga repertoaren som de fullständigt sönderspelade och coverade You really got me och All day and all of the night. Tänk vad coolt det skulle vara att kunna höra dem igen utan ett förförståelsefilter av pubtrubadurer och hårdrocksgubbar som sak visa att de minsann har rötterna i 60-talet.
Jag vill inte släppa The Kinks riktigt än, inte förrän jag påmint om deras enorma betydelse som rockband också. Det är kanske för att också påminna mig själv att jag en gång tiden själv brukade få full utväxling av rock, innan jag snöade in på mjäkig musik. Visst börjar mitt pophjärta bulta redan när jag hör namnet The Kinks. Jag kan sälla mig till finsmakarna och tala i tungor om det pastoralt engelska, music hall-tradition, de nostalgiska tillbakablickarna och de vardagsnära klasskildringarna när The Village Green Preservation Society förs på tal. Men det finns en annan sida av The Kinks som jag älskar precis lika mycket.
Young, loud and snotty! Rock 'n' roll när den är dum i ordets bästa bemärkelse (eller kanske är den smart). Det är så här som de i sextioårsåldern minns The Kinks, som ett skränigt och oborstat band som dök upp vid en tid när det var tunnsått med rock 'n' roll. Deras låtar om svårtyglade känslor och drifter sprängde medvetandena på dåtidens tonåringar och hjälpte dem att släppa ut sin frustration och ha kul samtidigt. Läs här Lennart Perssons vittnesmål och hyllningsartikel till bandet (från Larm nr 7, år 1977). The Rolling Stones i all ära, men hade de 1964 tillnärmelsevis lika mycket kräm i gitarrerna? Ett knippe låtar med samma mördande primitiva riff i olika varianter på urstämda guror. För de hårda riffen utnämndes The Kinks vid en tillbakablick i historieskrivningen som hårdrockens gudfäder. Borta i USA startades tusentals lika skräniga band vid sextiotalets mitt och i efterhand skulle de klumpas ihop under beteckningen garagerock, något som The Kinks från början var själva definitionen för.
Och med 'Till The End Of The Day satte de, på sluttampen av 1965, punkt för den första fasen i karriären och var redan på väg vidare med de satiriska kupletterna och popberättelserna, where all the little kinklings in the magic Kinkdom wear tiny black bowlers, rugby boots, soldier suits, drink half pints of bitter, carry cricket bats and ride in little Tube trains.
Bra initiativ av Spengochrille och Magnus S att dra igång en The Kinks-vecka! I systerbloggen Hi-Five har jag redan skrivit om att den här sommaren har gått i The Kinks tecken.
Det är framförallt skivan Lola vs. Powerman And The Moneygoround som snurrat i min mp3. Det är ju en ganska ojämn platta men den har flera guldkorn som t ex titelspåret, Get Back In Line, Strangers och, förstås, This Time Tomorrow.
Sommarens förälskelse i The Kinks började faktiskt med att jag såg Wes Andersons utmärkta film The Darjeeling Limited. Första scenen inleds just till tonerna av This Time Tomorrow. Och en sämre inledning på en film kan man ju tänka sig. Filmen har annars med hela tre spår från Lola...-skivan. Samtliga tre låtar kompletterar Wes Andersons bilder på ett perfekt sätt.
Jag tycker att The Kinks var helt fantastiska mellan 1966 och 1968. Under de åren var de faktiskt helt ofelbara. Arthur, som kom 1969, har jag aldrig riktigt gillat fullt ut. Och jag tror jag vet varför: låtarna dras ut i fyra-fem minuter. Kinks hade ju fram till Arthur-skivan hållit sig till (läs: fulländat) två-treminutersformatet och nu blev låtarna plötsligt lite tjatiga och sega. Med vissa undantag förstås.
OK, nu har jag en lite nördig/störd syn på detta med årtal. Jag tror egentligen att det vore bäst för mig om jag la ner det kronologiska tänket helt. Istället för att välja någon av alla de ljuva låtar som kom mellan -66 och -68 så tänker jag därför lyfta fram en tidigare låt med gruppen. "See My Friends" släpptes i juli 1965. Men lyssna på den orientaliska, nästan raga-liknande stämningen!
Kinks lyckades med sin jordnära vardaglighet och krassa diskbänksrealism hålla sig bort från flum och psykedeliska tongångar. Kanske har Something Else några halvt stenade spår och Village Green-skivan några sinnesutvidgande ljudeffekter, men annars har alltid Kinks musik känts väldigt nykter. Så "See My Friends" är dels ett litet undantag i Kinks-diskografin, dels ett väldigt tidigt exempel på brittisk psych.
Jag såg Kinks på Skeppsholmen i den början av 90-talet som drog mot mitten. Blur var förband och fotograferna fick bara ta bilder under första låten för sen skulle Ray Davies byta till bekvämare skor än han ville ha med på bild. Jag minns att jag och JS tog ett par öl på Tre Backar innan och att regnet spolade gatorna. Vi höll på att missa början på Blur eftersom de gick på en kvart före utsatt tid. Vädret blev bättre och jag minns att de dansade med den övriga publiken under Kinks konsert och att deras trummis var den fullaste jag sett som fått köpa en öl. Kinks var ojämna. De hade just släppt plattan Phobia och vi älskade Scattered och Did Ya från den för att de så snyggt ekade deras historia. Jag minns faktiskt inte om de spelade Celluloid Heroes men det är för alltid en av deras allra bästa låtar.
Jag blev så glad över Chrilles inlägg om albumet Arthur - Or The Decline And Fall Of The British Empire att jag började dagdrömma om en Kinks-vecka på Spengo där alla skribenter skrev om "sitt" The Kinks. I alla fall vill jag upplysa om att det var ganska precis 40 år sedan som deras oändligt romantiska och vackra Days var en hygglig hit i hemlandet. Och Ray Davies var så fin i rutan.
Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.
Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaineoch The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinkssjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.
En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.
Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.
Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.
Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.
Two soldiers fighting in a trench
One soldier glances up to see the sun
And dreams of games he played when he was young
And then his friend calls out his name
It stops his dream and as he turns his head
A second later he is dead
Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.
Jag vill foga ytterligare en platta till de fem bruna:
The Kinks – Muswell Hillbillies (1971) Min gamla vinylgåva går rätt mycket i brunt. Omslagsbilden är tagen i en typisk engelsk pub, kanske i förorten där The Kinks växte upp. Engelska pubar är ganska dominerade av denna färg. Det enda som bryter av det murriga är mannen i röd tröja (som misstänksamt granskar den vildvuxna rockgruppen) och trummisen Mick Avorys gula halsduk. Musiken på skivan är också det närmaste rotmusik som bröderna Davies & Co. har kommit och dessutom var det mycket nostalgi i låtarnas texter. Dessutom var 1971 ett år då allt höll på att bli brunt, jag tänker närmast på kläderna, möblerna och tapeterna.
Nu till ett av mina absoluta favoritband. Jag har ännu inte träffat någon som sagt att de inte gillar The Kinks. Det finns något där för alla. Till och med en så anti och motvalls person som John Lydon är en gammal Kinksfan, enligt den mycket läsvärda självbiografin "No Dogs, No Blacks, No Irish". Knappt ens Beatles (som Lydon inte gillade) har så många bra låtar som bandet med stort K. Här kommer kort och gott tio goda skäl att gilla The Kinks:
I Need You (65) 'Til The End Of The Day (65) Rosie Won't You Please Come Home (66) This Is Where I Belong (67) Two Sisters (67) Days (68) Big Sky (68) Victoria (69) Shangri-La (69) Get Back In Line (70)
Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.
