I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.
And the leaves that are green turn to brown, and they wither with the wind, and they crumble in your hand.
The Byrds är antagligen Grundkurs 1 för den genomsnittlige Spengo-läsaren. Eller kanske snarare uppropet vid det allra första introduktionstillfället för Grundkurs 1. Det finns liksom ingen att övertyga. Men detta faktum hindrar mig inte från att än en gång detaljlyssna på en Byrds-låt och se vilka nyanser som man eventuellt kan vaska fram.
I bilstereon häromdagen dök nämligen Gene Clarks fina If You’re Gone plötsligt upp, en låt som återfinns på det i Byrds-sammanhang något svaga (läs: i mitt tycke något för traditionella) albumet Turn! Turn! Turn! från 1965. Pass på, låten börjar på en gång, utan förvarning:
If You’re Gone berör mig verkligen på djupet. Textraderna förbryllar mig och ändå känner jag på något vis igen mig i dem. Den oerhörda känsligheten i Gene Clarks röst bidrar såklart till låtens starka dragningskraft.
If the daylight can be hidden by the sun
Man kan undra vad som menas med detta. Kan dagsljuset skymmas av solen? Samtidigt känns det som något mer än en paradox eller simpel ordlek.
If I know you I may never know your name
Det känns som att jag känner dig men jag vet inte vad du heter. Eller: jag vet vem du är och vad du heter men jag känner dig inte, egentligen. Någon som känner igen sig?
If you’re gone then there is nothing that remains
Om du är borta så finns ingenting kvar. Eller: om du är borta så återstår ingenting? Så rakt på sak, så självklart och ändå så hjärtskärande dubbeltydigt.
Wikipedia kallar If You’re Gone för “a poetic confession of emotional insecurity” och det är väldigt fint beskrivet tycker jag. Och så här står det om det där märkliga ljudet som hela tiden ligger och hotar i bakgrunden, som sänder kalla kårar längs ryggraden på mig: ”To highlight the wistful melancholy of If You're Gone, [Roger] McGuinn and [producenten Terry] Melcher devised a droning, Gregorian harmony part that sounds uncannily like another instrument and foreshadowed the raga rock experimentation that the band would undertake on their next album.”
Ja, det känns verkligen som att den här gåtfulla, spöklika stämningen inte borde ha kunnat skapas så tidigt som sommaren/hösten 1965. Vid varje lyssning ger den här låten mig den där så eftersträvansvärda gåshuden.
I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.
Jag är väldigt intresserad av medeltiden. Något av det mest grundläggande för förståelse av den tiden är att motsatser utan omsvep kunde samsas. Vetenskapsmän var ofta religiösa och i kyrkan fanns motiv som inte målats i dagens. På samma sätt är det med Van Morrison. Han har i mitt tycke gjort något av den vackraste musik som släppts på skiva, Astral Weeks. Plattan präglas av en längtan efter en vision, efter uppenbarelse. Kanske inte en slump att titellåten på liveskivan han gjorde för några år sedan fick tillägget I believe I’ve transcended. Oftast behöver Morrison nästan tio minuter för att nå dit. Men när han väl närmar sig har låten tagit sig till en högre nivå än där den startade. Det är tydligast i plattans mest episka låtar; titelspåret, Cyprus Avenue och Madame George. Låtarna är knappast lika direkta och lätta att ta till sig som de på efterföljaren Moondance. Astral Weeks sålde inte mycket när den släpptes 1968 och Morrison var trött på att vara pank. Han ville bli spelad i radio och gjorde nya kortare låtar som blandar både The Band med Brown Eyed Girl. ”I had to forget about the artistic thing. One has to live” sa Morrison i en intervju senare. Man kan fråga sig hur hans karriär låtit om Astral Weeks hade blivit en framgång. Han glömde dock aldrig de långa låtarna som fick honom att levitera själsligen. Bästa exemplet är Listen to the lion på underbara Saint Dominic's Preview. Morrison förlorar sig i stämningen, i musikens känslomässiga utvecklande, och ger ordligen uttryck för sina visioner. ”And we sailed from Denmark, way up to Caledonia. And we sailed, and we sailed, and we sailed…” Liksom det gripande och fullständigt knäckande slutet på Madame George där ett avsked återupplevs med maximal emotionalitet. ”Say goodbye, goodbye, goodbye, get on the train, get on the train…”.
Lika häpnadsväckande och hänförande som dessa Morrison bästa stunder är, lika förbluffande är det att han innan Astral Weeks gjort raka motsatsen. Han spelade in kanske det sämsta som någonsin gjorts. Anledningen var Morrisons missnöje med det kommersiella skivbolaget Bang Records, för vilka han spelade in hiten Brown Eyed Girl. Trots att mästerlige Bert Berns producerade (som bl a gjorde briljanta Here Comes The Night för Them), var Morrison frusterad över att Berns ville ha handklapp och tamburin på allt. På Bang Records fanns inget utlopp för den musik han hade börjat skriva i Belfast sedan Them bröt upp 1966. Bangs tidiga version på Madame George visar detta med tydlighet, där är den en besynnerlig partylåt. Bättre lyckades de med Beside You, men det var knappast dit Morrison önskade nå. Han lyckades få kontakt med Warner Brothers som var villiga att låta honom sväva ut så mycket han ville i studion, och var sig själv helt och hållet. Berns var vid det här laget död, men hans änka drev vidare bolagets rättigheter gentemot Morrison. Enligt kontraktet var han skyldig att ge dem ett 30-tal låtar innan han fullföljt sina skyldigheter mot Bang Records. Det skulle visa sig att Morrison tog detta väldigt bokstavligt. Han gick pliktskyldigt och tydligen HÖGST motvilligt in i en studio och spelade in vad som knappast kan kallas för låtar, enbart för att bli kvitt Bang Records. Dessa inspelningar har blivit ökända under namnet The Contract Breaking Sessions.
Van Morrison uppenbarligen grovt missnöjd och uttråkad av att spela in låtar som Chick-A-Boom för Bang Records.
Van Morrison- Stomp And Scream (1967)
30 låtar ville Berns änka ha. Kontraktet sa dock inget om vilken sort. Man kan lugnt säga att Morrison utnyttjade detta. Han spelade därför in enminuters långa bitar med titlar som Twist And Shake, Shake And Roll, Stomp And Scream, Scream And Holler, You Say France And I Whistle, Want A Danish? och så vidare. Låtarna kan knappast kallas musik. I cirka en minut vardera sjunger Morrison hjärndöda texter och melodier för att fullgöra sin juridiska plikt, utan något annat instrument än sin akustiska gitarr. Det ironiska är att här används också max två ackord per ”låt”, vilket mestadels också var receptet på Astral Weeks. Här har man dock skapat det rakt motsatta, vad man skulle kunna kallas icke-musik. Det är inte ens muzak. Det är märkligt att höra samma röst som gör sin stämma till rena känslor året efter låta lika inspirerad som när han betalar en elräkning. Det finns ju givetvis humor i detta så här i efterhand, även om Morrison låter totalt deadpan i inspelningarna. Roligast är när han sjunger om wienerbröd i rader som "Want a Danish? No I just ate", där låten i princip handlar om om någon vill ha smörgåsar eller wienerbröd.
Van Morrison- Want A Danish? (1967)
Morrisons totala avsky, motvilja och rebellattityd är väldigt påtaglig i dessa galna inspelningar. Han hånar Bangs kommersialitet och brist på artistiskt djup i låtarna som har parodititlar på Bangs, Twist And Shake osv. Tydligast blir det i The Big Royalty Check, som eftersom den verkligen handlar om någonting, nästan är en riktig låt. Morrisons längtan bort från Bang Records, till möjligheten att blomma ut, var tydligen väldigt stark. Berns änka sa efteråt att hon kunde ha drivit en process mot honom, för musiken hon inte fick, men hon beslutade sig att släppa honom. Det kanske var något i The Contract Breaking Sessions som gjorde klart för henne att det fanns en viss motvilja.
Van på releasefest för Bangalbumet Blowin' your mind på Hudsonfloden. Från vänster Jeff Barry, Bert Berns, Van och hans flickvän Janet Planet. Här hade han tydligen inte behövt vänta så länge än på sin check.
Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.
The Leather boy On the go 1967
Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.
The Chanters Bongo bongo 1967
Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.
The World of Milan Shades of blue 1966
Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.
The Hollies har på något sätt aldrig varit mitt band, trots att jag är oerhört lättcharmad vad det gäller popmusik från sextiotalet. Men av en slump blev jag uppmärksammad på denna lilla b-sida från 1967 via en Spotifylista fylld med lättfotad pop från decenniet som nu ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Det går ju inte att motstå den nästan tillbakadragna stämsången som mässar ut vårens budskap Everything is sunshine.
The Hollies - Everything Is Sunshine (1967)
Sådana här låtar älskar jag ju gränslöst när The Beach Boys gör dem. För att inte tala om hur många gånger jag stått och sjungit med i Eggstones låtvarianter på konserter i början av Nittiotalet, ja se där fick jag referera till dem i två inlägg i rad. I alla fall, det är kanske dags att lyssna lite mer noggrant på Evolution, Butterfly och allt vad nu ett Hollies-album kan heta, och vara glad över att allt inte kommer till en med en gång utan portioneras ut under livets gång.
Vissa låtar har ingen anekdot knuten till sig. Inget speciellt minne uppenbarar sig när jag hör en sån låt. Men den har ändå följt med länge. Visserligen har låten inte gjort något större väsen av sig. Ibland har den glidit in i glömskans dunkel, men har emellertid dykt upp igen när jag lyssnat på nån blandkassett som jag spelat in för längesen. Den har från början hamnat på blandbandet mest som musikaliskt lim, för att foga samman två andra höjdarlåtar. Men denna obemärkta låt är av den typen som bara blir bättre för varje gång den återkommer.
En sådan låt är I Need Your Lovin', ett albumspår med The Temptations som låg undangömt på baksidan på Cloud Nine, en av de första soulplattor jag köpte för 20 år sedan. Titelspåret Cloud Nine var en milstolpe, en ny inrikting för vokalgruppen med sin tuffa, psykedeliska produktion av Norman Whitfield och Runaway Child, Running Wild fortsatte på den inslagna vägen. Men resten av skivan är tillbakablickande på den musik The Temptations hade gjort tidigare.
The Temptations - I Need Your Lovin' (1969)
Jag är svag för det tillbakalutade hänget i låten och den romantiska, mjuka falsettsången av Eddie Kendricks i förgrunden. Och vilket njutbart vokalarrangemang! Det här påminner förstås om Smokey Robinson & The Miracles. Det sägs att Kendricks inte var bekväm med det nya Whitfield-producerade soundet och han gled ifrån de andra i gruppen för att slutligen lämna The Temptations i maj 1971.
Mmmm, dessa härliga undanskymda albumspår som endast gnistrar för den som har öronen på skaft, för den uppmärksamme.
Jag är nere på noll nu och längtar efter lönen som kommer på fredag. Dagdrömmer om att ställa mig vid bardisken och beställa. Samtidigt är jag lyckligt lottad som snabbt kan ta mig till barer som Bröderna Olssons källare och Tiki Room, de två bästa alternativen i Stockholm till vardagsrummet därhemma. De rymmer båda en hyfsat avspänd stämning, väldigt speciella miljöer, härliga alkoholhaltiga drycker och väl vald lite äldre musik från vinylskivor. Ja, det är nedräkning nu...
När vi ändå pratar om barer är det coolaste stället nog ändå Konrad Tönz. Jag besökte denna bar i stadsdelen Kreutzberg i Berlin en förtrollad kväll i slutet av 1990-talet. Inredningen var konsekvent halvgammal kitsch, något som idag har fått den finare beteckningen vintage.
Nära ingången stod två grammofonmöbler kloss intill varandra och på vardera sida satt en anemisk kille i second hand-kavaj, skäggstubb och rufsig kalufs. De verkade leva på blott vinyl och cigaretter. Killarna spelade varannan låt från vardera skivspelare, en skönt knastrig blandning av soundtracks, jazz, funk och easy listening. Till exempel kallades en av de återkommande klubbkvällarna Pflege der Mono-Kultur. Och i källaren kunde man vissa aftnar se gamla tyska sexploitation-filmer.
Easy listening, exotica och gammal schlager började få någon slags revival under det ironiska 1990-talet, men i botten fanns en uppriktig kärlek till den musiken som med tiden blivit allt annat än utslätad. Och dessutom fanns det också en längtan till svunna tider som verkade ha varit stilfulla, men samtidigt tillbakalutade och rent av utflippade.
När jag efter ett par drinkar steg in på herrtoaletten, upptäckte jag att den var tapetserad med bilder på husgudarna Herb Alpert, Bert Kaempfert, Burt Bacharach, Frank Valdor och så vidare. Överväldigad vacklade jag ut från muggen och kvällen fortsatte vid baren med flickvännen.
Herb Alpert And His Tijuana Brass - Taste Of Honey (ur hans TV-show Singer från 1967)
Härligt att se att Konrad Tönz finns kvar och håller stilen (gå till hemsidan). Om du nån gång ändå är i Berlin, kläm in en kväll i baren!
Magnus inlägg om Chris Brittons låts likheter med Primal Scream influerade mig till att skriva ett kompletterande inlägg i genren Låtar från olika tidsperioder som överraskande påminner om varandra. Allra roligast tycker jag det är om likheterna med största sannolikhet är omedvetna.
Det första exemplet är hämtat från volym 5 ur serien Soft sounds for gentle people, med den för mig aptitretande undertiteln Mystic male - Soft sounds for gentle people presents tripped out troubadours from 1965-1970. Om ni gillar tidigare Spengohyllade albumserien Fading Yellow kan även denna serie vara något för er. Artisten ifråga heter Harumi och låten Hunters of heaven. Harumi är en för mig okänd Japan som spelade in en självbetitlad skiva i New York 1967 med Tom Wilson (han hade även klassiska Dylan-album, Simon and Garfunkels debutplatta, Velvets White Light/ White Heat m m på sitt samvete) vid producentspakarna. Den valda låten känns väldigt mycket 00-tal, främst på grund av den korta stråkfigur som återupprepas genom en stor del av låten. Det låter som en typisk 00-talssampling från något hippt DJ-kollektiv.
Harumi - Hunters of Heaven (1967)
Jag fortsätter att följa upp SpengoChrilles inlägg om Silver Apples. Jag har lyssnat en del på deras debut och tycker att inledningsspåret Oscillations påminner en hel del om Joy Division kring Closer. Samma monotona typ av basgång och liknande rullande trummor. Konstant genom låten hörs också en visselpipa vilket ju blev poppis 20 år senare inom acid house.
Silver Apples - Oscillations (1968)
Sedan kan jag ju inte låta bli att komplettera med Donovans Barabajagal som Magnus nämnde. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Happy Mondays byggt hela sin karriär på just den låten. Om jag inte tror att Joy Division lyssnat på Silver Apples så finns det stora möjligheter att Happy Mondays influerats av Donovan. De har t o m gjort en låt som heter Donovan och jag har för mig att de plockade med Donovan på en turné någon gång under deras storhetstid.
Alla som befunnit sig på ett dansgolv när The Troggs slitna hit Wild Thing plötsligt gått igång vet att den är en av pophistoriens styltigaste låtar och hart när omöjlig att dansa till. Skam att säga har jag dock lyssnat alldeles för lite på The Troggs och kan gissa att deras album är ganska underskattade.
Gitarristen som hamrade fram de råa primitiva riffen till bland annat Wild Thing hette Chris Britton. Om han år 1966 medverkade i en av de osvängigaste låtarna någonsin, så skulle han ta igen detta med råge ett par år senare på soloalbumet Just As I Am.
Chris Britton - Sit Down Beside Me (1969)
Detta är en vittnesbörd av när Swinging London inte bara blev groovy, utan till och med funky. Chris sång är cool och lätt frånvarande, basen tar sig runt en ellipsformad omloppsbana, trumpeten piskar upp frenesi och Hammondorgeln fläskar på groovet ytterligare. Men vid 1:28 blir det percussionsfest och svänget blir fullständigt betvingande.
Wow, jag kan höra Happy Mondays här, men ännu mer av Primal Scream. Hade jag gjort husrannsakan i Bobby Gillespies hem, så är jag bergsäker på att jag hade kommit ut med ett väl tummat och kanske sönderfestat exemplar av Chris Brittons Just As I Am - en skiva som Bobby förmodligen plockat upp ur en låda på en loppmarknad i London någon gång i slutet av 1980-talet. Lyssna på den gamla hiten Loaded från Screamadelica så förstår du. Jag tror inte att Stones-klassikern Sympathy For The Devil är den enda förlagan till Loaded.
Tydligen har Chris Brittons tidigare förbisedda och obskyra platta på senare år fått upprättelse och kultstatus. Den ska överlag vara full av angenäm engelsk psychpop eller popsike. Jag har inte hört albumet, men är just nu sprickfärdig av nyfikenhet.
Fick du mersmak nu, så komplettera med hiten Barabajagal med Donovan och Jeff Beck Group från samma år. Också den en av rötterna till den dansanta Manchestervågen som kom tjugo år senare.
Låt oss starta i Liverpool i början av 2000-talet. Gruppen Clinic har släppt några EP´s som samlats på en CD, en för mig missad debut och lockar 2002 med sin andra fullängdare, Walking with Thee. Clinic låter i sina bästa stunder som en Wanda Jackson avkomma efter en vild nattlig orgie med Alan Vega, Sky Saxon och Ennio Morricone, en lätt hypnotisk rockmusik som är monoton, melodiös och lagom syraangripen, alltså som flugpapper för mina öron. Jag tycker mycket om plattan och spelar den ofta, men efter ett tag tappar jag och Clinic kontakten och det var nog mitt fel då jag gled iväg mot mer rytmbaserad musik.
Silver Apples Ruby
Men härom kvällen så återförenades vi genom ett några år gammalt nummer av Ugly Things, i mitt tycke vår tids bästa retrotidningen om musik. Där uppmärksammas Clinics platta från 2008, Do it som en av det årets allra bästa. Men istället för en intervju med bandet låter man en av medlemmarna Ade Blackburn lista tio psykedeliska favoriter. Att läsa om artisters favoritmusik, är kul, ofta får man fina nycklar till artistens egna musik och artister är för det mesta mer prestigelösa än vad recensenter är.
Bland Seeds, Love, Residents, Monks och Red Crayolas hopplösa debut nämns också bandet Silver Apples. Mattias J har redan gett bandet en liten blänkare här. Här handlar det alltså inte om såsig psykedelia av den sort som troligtvis kräver sinnesutvidgande preparat för att uppskattas(men det vet jag ej helt säkert, har aldrig testat). I stället är det snorig stundtals hypnotisk rock spelad av ynglingar med ett lika stort intresse av att fuzzboxar som olagliga rusvaror.
Nu är Silver Apples inga osnutna ungar utan två män som skapar musik med hjälp av ett gigantiskt trumset och en musikmaskin som kallas "the Simeon" efter sin skapare och användare. Musiken kan väl inte heller stämplas som psykedelisk garagerock, krautrock är det första jag tänker när jag hör det men det är också en lite för snäv kategorisering. Första självbetitlade plattan är fylld av nästan plågsamt monotona låtar. Den gav mig vid den första lyssningen flera aha upplevelser, men det var delvis nyhetens behag. Låten Program med sina dragspelsslingor är dock fortfarande sensationell.
Uppföljaren Contact från 1969 bygger delvis på samma koncept men låtarna är mer melodiösa och håller för fler lyssningar. Rytmerna är lite mer varierade och en del låtar skulle passa utmärkt på ett fördomsfritt dansgolv. En stor favorit är låten Ruby, en countrylåt skriven av Joy May Creasy på 1940-talet, men låt er inte skrämmas, det hörs inte.
Spengo firar 500 inlägg och det skall firas med en mikrohöjdpunkt, eftersom det är det inslag som jag tycker känns allra mest Spengo. Att uppmärksamma det lilla och oansenliga. Att hylla de plattor som av någon anledning stod kvar i skivaffären medan hitsinglarna och guldalbumen bars hem. Att försöka se på musikhistorien ur ett annat perspektiv än det som blivit gängse accepterat. Att helt enkelt beskriva något som gör en så jävla lycklig att man glömmer omvärlden för en liten stund.
Give me a break (1962)
Jag måste erkänna att jag inte är någon stor Diddley-fantast. Det som fungerar i teorin som den konsekventa enkelheten och de envist nästintill hypnotiskt upprepade riffen, har i praktiken nästan alltid tråkat ut mig. Men jag har mjuknat något, möjligen med ålderns rätt, och närmar mig nu Bos tidiga alster med små tvekande steg.
Give me a break läste jag om i en krönika av Nisse Hellberg någonstans. Jag tror han skrev något om att den var som en gjutform för hur tidiga Wilmer X ville låta. Låten är ursprungligen från en självbetitlad platta från 1962, men jag har den på en återutgiven singel för några år sen.
För att fånga mikrohöjdpunkten får ni spetsa öronen 1.03 in i låten. Bo har under hetsande rop från maracasspelaren Jerome Green, "go ahead mess around boy", intensivt plågat gitarren ett tag. Jerome Greens insatser har förresten, säkert välförtjänt, gett upphov till utmärkta låten Bring it to Jerome. Efter en halvminut lång handtralla från Bo vill de andra också vara med och leka.
När Frank Kirkland slår igång de andra är det fantastiskt befriande. Jag älskar solo av den typen som Bo levererar här, mer hjärta och mindre teknik. Det finns en märkligt nog en stark samhörighet med de gitarrindieband jag älskade så mycket i början av mitt musiklyssnande som t ex McCarthy och Wedding Present. Men Frank Kirklands insats med de sex distinkta slagen skapar en skön kontrast, den något konturlösa gitarren stramas upp och låten förs framåt igen.
Dra på trissor, jag blev väldigt överraskad över att finna den här ovanliga videon på YouTube och den har bara visats 300 gånger hittills.
Pop Art Toasters var en kortlivad supergrupp med Nya Zeelands popelit och de gav bara ut en femspårs-EP med covers av relativt obskyr sextiotalspop. En sångarna i den här konstellationen var Martin Phillipps från den högt skattade gruppen The Chills (se en video med dem).
Kanske var Pop Art Toasters version av What Am I Going To Do världens finaste poplåt då, kanske är den det fortfarande? Jag älskade det faktum att det lät som en stor Phil Spector-produktion för ett litet popband med trängtande stämsång, Farfisaorgel, akustiska gitarrer och ekobemängda trummor. Det var oerhört fluffigt och helt befriat från kanter.
Jag hade då inte hört låten i sin originalversion med The Dovers. Men den tiden skulle snart komma. Vi kör en annan fullständigt övernaturlig garagepoplåt med The Dovers.
Den för många allra mest efterlängtade lönehelgen under året nalkas. Den gastkramande vinterkylan lär nog dock lägga sordin på det värsta firandet. Men jag fyrar av ett stycke glöthet, slirig och skitig deep funk som en salut till helgen som kommer.
Johnnie King & The Fatback Band - Peace, Love Not War (1969)
Jag återupptäckte den här störtsköna låten i lördags när jag stod i köket och lagade mat, samtidigt som jag körde Chrilles sista blandkassett (inspelad innan de brännbara CD-skivorna tog över för cirka tio år sedan). Peace, Love Not War var hämtad från den överväldigande samlingen Soul Spectrum Vol. 1.
När jag var mellan 20 och 25 hade jag en fin röd Volvo Amazon av årsmodell 1966. Åhh, vad jag älskade att köra runt i den och spela sextiotalspop på kassettdäcket. Bilen kändes bastant med sin gediget tjocka plåt och jag upplevde att jag flöt fram som i en båt.
En vårförmiddag, då jag körde uppför backen på den gatstensbelagda norra infarten till Simrishamn, dagdrömde jag att bilen nästan var fabriksny och musiken som ljöd ur bilradion var nysläppt. Det var våren 1966. Jag var en yngling med hornbågade glasögon, duffel, snävt skurna kläder och lång lugg, en popdiggare som följde populärmusikens snabba utveckling i realtid.
The Cyrkle - How Can I Leave Her (1966)
Kanske var det något i den här stilen som man fick höra om man hade tur. Underbara, oskuldsfulla How Can I Leave Her, definitivt en av sextiotalets finaste poplåtar, var B-sidan till hiten Red Rubber Ball (se videon) med den ganska kortlivade amerikanska gruppen The Cyrkle.
Plötsligt kändes allt nytt och oprövat. Världen hade vårens skira färger.
En av mina närmaste vänner kom upp till Stockholm strax före nyår och besökte mig. Vi vältrade oss som vanligt ohämmat i musik, för det är ju det bästa vi vet. Han hade tagit med sig ett par utgåvor Fading Yellow-serien som han nyligen fått på posten. Den här raden av samlingsskivor har gjort oss närmast besatta, för under de tio senaste åren kan Fading Yellow mycket väl vara det bästa som hänt en popdiggare med retrosmak. Har man väl fastnat, så väntar man som en äggsjuk höna på att nästa utgåva ska komma. Vi lyssnade tillsammans på den senaste delen i serien: Volume 10, The Better Side (A Collection Of Euro, UK & Australian '60s/Early 70's Pop-Sike And Other Delights). Jag måste säga att den volymen praktiskt taget är fulländad och hänger samman så väl att man kan tro att det är en och samma artist på skivan.
Fading Yellow har nästan blivit en egen musikgenre. Det är pop från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som är marinerad i melankoli, sofistikerat orkestrerad med stråkar och ibland även med blås och oftast ligger någon klaviatur och akustisk gitarr i botten. En känslig röst är omgiven av andra stämmor. Musiken är till sitt väsen mjuk och luftig utan att försöka vara något annat. Det är en ambitiös, högstämd och ytterligt melodiös populärmusik som missade hitlistorna fullständigt och lämnades i glömskans töcken. För mig är det en popmusik som kommer från en drömvärld strax bortom verklighetens horisont. Man kan inte påstå att musiken är tidlös, främst för att den inte görs längre. I vår tid är den en orimlighet.
Richard Twice - I Knew You Were The One (1969)[från Vol. 7]
Garry Benson - Holly (1970) [från vol. 5]
The Lamp Of Childhood - First Time, Last Time (1967) [från vol. 3] Ursäkta ljudkvaliteten där, men jag kan intyga att den blivit bättre för varje utgåva.
En favorit i repris! Detta är ett klipp som rör vid många hjärtan, kanske ett av de mest rörande YouTube-klippen. En amerikansk kille i min egen ålder redigerade ihop en liten video av föräldrarnas Super 8-filmer från 1960- och 70-talet till The Zombies själavärmande poplåt, This Will Be Our Year. Gott Nytt År!
I'd Rather You Leave Me med The Choir påminner mig om varför jag, av all musik, mest tycker om ren och skär pop. Redan introt på tolvsträngad Rickenbacker lyfter låten till The Byrds skimrande höjder. Trots att diskanten skär som en sågklinga och ljudet håller demokvalitet, så sprakar den här tvåminuterslåten verkligen av skir skönhet. Ack, att en så bunden formel som poplåten innebär kan bjuda på en sån komplexitet!
Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.
Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!
Vanishing Girl
Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.
The Affiliated
Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.
När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.
--------------------
Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey ConesStick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.
Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levilämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.
