Magnus efterlyste ju fler tjejer på Spengo för ett tag sedan så här kommer en. Jag är ju verkligen inte först med att upptäcka Martha Wainwright men jag är ganska tagen av hennes några år gamla debut (jag ska köpa senaste plattan också tids nog). Jag började med att låna den på biblioteket och lyssnade lite på den men det var först när jag köpte den begagnat härom veckan som jag fullständigt sögs in i den. Martha är ju förstås löjligt väl connected i musikbranschen med Rufus som brorsa, Loudon III som farsa och Kate McGarrigle från duon Kate & Anna McCarrigle (köp deras debutplatta nästa gång ni ser den i en tiokronorsback) som mamma. Hon skulle kunna vara bara ännu en tjej med gitarr, och det kanske hon är också för många, men hon har något mer som griper tag, åtminstone i mig. En sårbarhet parad med styrka och det där som vi i brist på bättre ord brukar kalla - det. Sen kan jag inte annat än älska någon som väl enklast kategoriseras som singer-songwriter men inte drar sig för att döpa låtar till Bloody Mother F***ing A**hole.
Här nedan ser vi henne framföra två låtar från debuten hos Jools Holland.
Ordet pretentiös väcker nog ont blod i de flesta popnördar. Men så icke hos mig. Men så är jag heller ingen popnörd. Jag tycker inte det är något fel att vilja något, att ha ett budskap man vill förmedla eller en strävan att beskriva någonting som ligger utanför det triviala. Lika lite som att jag skulle tycka det vore av ondo med skön, lättsmält underhållning. Det ena utesluter inte det andra.
Så ser jag på kultur. På ena sidan har man James Joyce, Hans Richter eller en Steve Reich eller en Bob Dylan, på andra sidan har man Stephen King, Andy Warhol och The Carpenters (eller varför inte Russ Meyer!). Det är inget krig. Ingen blir skadad. Man behöver inte välja sida.
Men. Dessa sidor ligger icke desto mindre väldigt långt ifrån varandra. Det kostar på mer att verkligen uppskatta (eller lära sig uppskatta) de mer "pretentiösa" kulturarbetarna. Det är av naturen enklare att direkt fatta tycke för något från den mer icke-anspråksfulla kulturmyllan, därför att de just inte gör anspråk på att vara något utöver det vanliga, det triviala på den rådande allmänkulturella kartan. Man känner igen sig. Man finner trygghet. Jag lägger inga värderingar i mina ordval här.
Därför är det roligt när gränserna naggas i kanterna.
Eftersom den här bloggen handlar om musik är det också detta ämne denna post handlar om (även om ni trodde annat!).
När det gäller musikprogram avsedda för televisionen finns enbart ett som ens fösökt ta tjuren vid hornen. Det programmet hette 'Night Music' (eller 'Sunday Night') och sändes mellan 1988-1990 på NBC. Vi snackar alltså amerikansk television. Kan inte minnas att denna serie sändes på svensk tv. Men det är möjligt.
Programserien leddes från början av David Sanborn och Jools Holland. David, en dötrist pretentiös saxofonist och Jools, en lika dötrist opretentiös keyboardist.
David visade sig snabbt vara en hyfsad intervjuare och trevlig lekkamrat till de inbjudna musikerna i programserien. Jools fick sparken (med rätta!) efter en säsong. Han sög helt enkelt.
Vad 'Night Music' försökte ge sig på var att greppa de mer pretentiösa och konstnärliga moderna musikyttringarna och presentera det hela för en bredare publik. Dessutom gick man ytterligare ett steg. Man ville ge uttrymme åt all musik som inte var mainstream. Man ville vara ett forum. Ja, man ville ju så jävja mycket! 'Night Mucic' är ett ytterligt pretentiöst projekt som på ett opretentiöst sätt vill begapa sig i musik. All musik. Alla sorters musik. Från alla världens hörn. På alla språk. I dur. I moll. I attonala ackordföljder.
"Mötet" var viktigt. ("Mötet" är alltid viktigt när pretentiösa människor får bestämma.)
I programserien får vi också några oförglömliga "möten" serverade. Eller vad sägs om när Leonard Cohen gör "Who By Fire" kompad av Sonny Rollins. Eller när Nick Cave, Charlie Haden och Toots Thielemans gör magi av "Hey Joe" (japp, den kan ni läsa mer om i en tidigare post av Magnus här). Men framförallt i den himlastormande pretentiösa "Heartbreak Hotel" framförd av John Cale, Shawn Colvin och Richard Thompson. Overkill.
Serien var också skådeplatsen för Pixies första framträdande i Amerikansk nationell tv. De framförde bl.a. "Monkey Gone To Heaven".
För att nu göra en lång smärtsam historia lite kortare. Jag har postat en helvetes massa klipp från denna tv-serie på min blogg PCL LinkDump. En del är fasansfullt - en del är otroligt bra. En del är WTF.
