Dansbandsrötter

De få vinylskivor som mina föräldrar skaffade, efter att far köpt en Luxor-stereo åt familjen lagom till julen 1976, var dansbandskivor. Jag gick ibland ner till gillestugan i källaren och spelade exempelvis Flamingokvintetten 8 och orkesterns egen härliga version av Viva España, men framför allt drömde jag mig bort när jag tittade jag på omslaget med medlemmarna inklippta på vykort från olika spännande charterresmål
(t ex Mallorca, Gardasjön och Alperna). En annan uppskattad skiva var Vikingarnas Kramgoa låtar 6 från 1978 (den sista med Stefan Borsch som sångare), framför allt för medryckande Export om Volvos internationella framgångssaga. Året efter gjorde Christer Sjögren entré med den mäktiga Djingis Khan.

Jag lärde mig foxtrot vid nio års ålder på fars 40-årsgille i Medborgarhuset i Sankt Olof. Han hade hyrt in en budgetorkester, en duo på hemmaorgel och dragspel från Tomelilla. När jag sedan var i tolvårsåldern tog min mor med mig på gammeldanskurs och även en buggkurs, för att jag skulle bli en fullfjädrad dansör. För bara några år sedan berättade hon att hennes syfte med min dansutbildning var egentligen att jag inte skulle börja supa. Det vill säga att om jag var en populär danspartner på gillen (skånska för kalas), byafester, folkparker och dansrestauranger riskerade jag inte att ständigt fastna vid groggbordet eller i baren med ett glas i handen, såsom manlig panelhöna.

Som många andra unga människor, kom jag sedan självklart att sky dansbandsmusiken som pesten. Det handlande inte så mycket om dess uttryck och innehåll egentligen. Det hängde snarare intimt ihop med att vilja flytta till en större stad, plugga på universitet och skaffa sig en stil eller ansluta sig till en subkultur. Jag vände ryggen åt alla som var nöjda med att bo kvar i byn genom att hata dansband.

Numera kan jag väl bara invända mot dansbandsmusiken att den formar många människors syn på musik till något som bara har ett funktionellt värde - något man motionsdansar, skaffar en partner eller bara one night stands till.

Efter att ha flyttat till Stockholm år 2001 gick jag första måndagen varje månad till Bröderna Olsson på Folkungagatan för Klubb Sunkit. De sympatiska grabbarna som höll i kultklubben hade ägnat massor av tid på loppisar för att hitta de mest iöronfallande dansbandsskivorna från 70-talet. Jag vet inte om den musiken också hade varit en del av deras uppväxt eller om det bara vara kitsch för dem. Men jag insåg att jag fortfarande är svag för dansbandslåtar med exotism och chartertema. Att få höra exempelvis Schytts Hasta La Vista var som att komma hem till gillestugan igen.


Schytts - Hasta La Vista