Att det skulle dröja så länge innan Dusty Springfield skulle dyka upp på Spengo. Men nu är hon här med min favoritlåt från hennes tidiga repertoar, nämligen Losing You, som hon hade en hit med i England sent 1964. Herregud, vad otroligt stark hon var på scenen. Se och hör hon räddar sig och låten när hon glömmer texten [0:52]. Det är inte bara den gudomliga rösten, utan också de eleganta handrörelserna och spelet i hennes ögon under de mascaratunga ögonfransarna och ögonlocken. Här finns närbilder att dö för.
Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.
Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.
Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?
Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.
På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.
På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.
De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.
Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).
Evie Sands är mest känd för en handfull soulpräglade singlar från 60-talet som I can’t let go och Picture me gone. Dessa är fantastiska låtar som effektivt blandar pop och soul med Sands sofistikerade och själfyllda röst, som för övrigt var Dusty Springfields favoritstämma. Vad som dock färre känner till är Sands debutalbum Any way that you want me som släpptes på A&M i början av 1970. Skivan som producerades av Chip Taylor och Al Gorgoni är sprängfylld med underbara soul/pop mutationer som Crazy Annie, But you know I love you (som även Kenny Rogers & First Edition spelade in), Close your eyes Cross your fingers, I’ll hold out my hand och One fine summer morning. Merparten av materialet skrevs av Taylor som liksom Neil Diamond har en fingertoppskänsla för gränslöst vackra och dynamiska tre-ackordslåtar. Sands egna It’s this I am lyser dock minst lika starkt och är otvivelaktigt en av skivans höjdpunkter.
Skivan präglas av ett akustiskt, vidspännande sound som ger en förlösande frihet- och glädjekänsla i takt med att stråkar följer Sands passionerade stämma mot det ena musikaliska klimaxet efter det andra. Sands fick en hit med albumets titelspår, men versionen bleknar i mitt tycke jämfört med Troggs inspelning, och låten är en av de få svaga på skivan tillsammans med Until it’s time for you to go.Efter den förkrossande känsloladdningen I’ll hold out my hand som kanske är Taylor och Sands bästa stund på albumet, slutar skivan som ett passande utmynnande lugn efter den jublande pop/soulstormen med den mycket vackra och introspekta One fine summer morning. Därefter cyklar Evie vidare mot det mer musikaliskt tyglade samarbetet med låtskrivar/producentparet Lambert/Potter, Estate of mind, fem år senare.
Evie Sands karriär började 1965 med singeln Take me for a little while på Jerry Lieber och Mike Stollers bolag Blue Cat. Här inleddes också det musikaliskt fruktbara samarbetet med Taylor och Gorgoni som skulle vara 60-talet ut. Redan från starten drabbades dock Sands av den otur som kom att följa henne under hela 60-talet. Innan singeln hann ges ut spelade Jackie Ross in en version som blev den stora hiten, medan Sands originalversion endast fick minimala framgångar. Uppföljaren I can’t let go från 1967 är dock ett av Sands största musikaliska ögonblick och borde ha blivit en mycket större hit än vad den var. Det var istället The Hollies som kom att skörda framgångar med sin version kort därefter. Samma år spelade Sands in Chip Taylors klassiska Angel of the morning på bolaget Cameo, men just när låten började ta fart gick skivbolaget i konkurs och det var istället Merilee Rush som tog låten till listornas topp.
När man 1969 började spela in Sands debutalbum fick sångerskan äntligen sin välförtjänta framgång med en nyinspelning av Taylors Anyway that you want me som varit en hit för The Troggs. Här använde man erfarenheterna från Sands tidigare misslyckanden till sin fördel genom att själv göra som Jackie Ross och Merilee Rush, man gjorde en egen version på en framgångsrik låt och uppnådde därmed ännu större framgång. Inspelningarna tog dock alltför lång tid för att man skulle kunna rida på Sands singelhit, och när albumet släpptes 1970 hade intresset svalnat.
En kuriositet är den korta snutt av James Taylors gränslöst underbara Carolina in my mind i slutet av skivan som knappt upptar en minut. Sands förklarade i ett mail till mig att det var en av de låtarna man spelade in sist, och tid fanns inte att arbeta tillräckligt länge på den. Då hon älskade Hugh McCkrackens gitarrspel i slutet inkluderade man endast detta parti. Men det hindrar inte Any way that you want me från att vara en upplyftande och själfull skiva som förtjänar ett bättre öde. Låt oss ändra på det.
Det finns flera andra låtar som sammanfattar allt som är stort med gruppen. Trots att jag vet att många andra musikälskare i pop- och rockvärlden hyllar The Zombies, känns de ändå på något märkligt vis som min exklusiva favoritgrupp, som en väl förborgad hemlighet. Deras musik slår an hos mig på ett sätt nästan inget annat gör. De hade en hög lägstanivå. De var geniala från start till upplösning under de fyra intensiva år som de höll på att ge ut skivor. Eftersom jag skulle kunna skriva en bok eller en lång artikel om The Zombies förträfflighet, begränsar jag mig till att skriva om en låt:
I höstas kom jag, efter flera års letande, äntligen över en CD-utgåva av oumbärliga "Odessey And Oracle" till ett lågt pris. Jag hade inte lyssnat noga på första låten "Care Of Cell 44" tidigare, eftersom den inte funnits med på någon av de Zombies-samlingar dittills ägt. Men under några oktoberveckor lyssnade jag intimt och oupphörligt på just den låten.
Colin Blunstone går helt och hållet in i rollen som en engelsk arbetarklasskvinna, som längtar efter att hennes man ska friges från fängelset. Texten är i sin form ett brev till honom, där hon på sitt enkla men uttryckfulla sätt berättar hur hon längtar efter honom och hur hon önskar att allt blir som förr när han kommer hem igen. Det är en sån kärleksfull värme och omsorg i hennes sätt att formulera sig. Hon skriver att hon sparat ihop till tågbiljetterna, då hon ska åka norrut till den stad där fängelset ligger och hämta honom. Hon har så stora förhoppningar, som nästan närmar sig desperation. Hon är så naiv och blåögd när hon hoppas att de ska vara lika nära varandra efter fängelsestraffet.
Körpartiet före refrängen skildrar så fantastiskt väl hur klockan segar sig fram. Sekund för sekund närmar sig frigivningsdagen och kvinnan nynnar otåligt vid köksbordet. Sen brister hon ut förtvivlad längtan i refrängen.
Jag säger "hon" även om jag menar Colin Blunstones röst. Hur många manliga artister i 20-25 årsåldern skulle idag ha fantasi eller inlevelseförmåga nog att i en låt gå in i en kvinnlig roll? Jag har alltid tyckt att Blunstone sjunger som en kvinna, inte bara för att hans röst är ljus, utan för att den är så känslosam, vidöppen och böjlig. Jag drar alltid paralleller till Dusty Springfield, som faktiskt själv tolkade låtar av både The Zombies ("If It Don't Work Out") och Colin Blunstone ("Exclusively For Me")
Jag tycker det är så vackert när kvinnan drömmer om att åter "watching the laughter play around your eyes" hos sin man.
På något subilt vis har The Zombies byggt in en underliggande sorg i låten. Melodin går i en tillkämpad durstämning. Är det mellotronerna som emellanåt smyger in med vemodet? Är det partiet när Blunstone går upp i transliknande falsett, då hans alter ego skriver om hur hon och hennes efterlängtade man åter ska promenera samma väg och prata samma sätt som förr? Låten är som det perfekta mötet mellan The Beatles eller Beach Boys melodier (jämför med "Penny Lane" eller "God Only Knows") och The Kinks vardagliga betraktelser med klassperspektiv (jämför med "Rosy Won't You Please Come Home" eller "Two Sisters").
Man känner att allt kommer att gå åt helvete. Mannen har hårdnat, blivit bruten eller bitter av fängelsestraffet. Det finns ingen chans att kärleken kan spira som förr. Livet kommer att bli tufft och jobben kommer att lysa med sin frånvaro för en man som blivit stämplad som kåkfarare och kriminell. Det går ju ofta åt helvete... för arbetarklassen.
Slutligen tio låtar med The Zombies:
She's Not There Leave Me Be Is This The Dream Whenever Your Ready Care Of Cell 44 Hung Up On A Dream This Will Be Our Year Time Of The Season Walking In The Sun I Could Spend The Day
