Eleganter del 3 - Judee Sill

Jag var inte beredd. Den gick rakt in och rotade i mina känsligaste vrår. Det gick liksom inte att stålsätta sig och ta herraväldet över låten.

boomp3.com

Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.

Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.

Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.

Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.

Skivhyllan 2003 King Creosote - Kenny and Beth´s musakal boat rides

Kenny Anderson är en produktiv herre som under namnet King Creosote, ett alter ego och inget bandnamn, släppt mer än 30 plattor sen 95. En del egna inspelningar har bara sålts lokalt i Skotska Fife med omnejd, medan andra släppts på bolaget Fence, hemmahörande i just Fife. Fence är ett intressant bolag som värnar om artister som i huvudsak ryms inom folkpop genren, t.ex James Yorkstone och U.N.P.O.C.

Kenny and Beth´s musakal boat rides distribuerades av Domino och var det första som den kommersiella vägen nådde utanför Stor Britannien. Men av det märker man inte särskilt mycket. Musiken är fortfarande lagom slirigt och inte alls anpassad för att blidka en större publik. Jag föll direkt för den lite udda instrumenteringen och de ofta hypnotiskt repetativa men också underbart lätt melankoliska melodierna. Tyvärr tycker jag att han tappat lite av sin säregenhet på de följande albumen Rocket DIY och KC rules ok. Hans senaste Bombshell, släppt i dagarna har jag inte hört.

Musiken är alltså i det stora hela nedtonad med akustisk instrumentering. Rytmsektionen ligger långt bak i ljudbilden och ofta är det en gitarr eller ett dragspel, hurra, som knuffas med Kennys röst om vem som skall ligga längst fram. Kennys röst är inte klassikt vacker men han sjunger varierat och vågar släppa iväg den så den brister sådär skönt ibland. För mig är kanske det den viktigaste egenskapen hos en sångare, att inte hålla tillbaka en ton som riskerar att spricka.

Plattan är mycket jämn och jag håller den som en av de fem bästa som släppt under 2000-talet. Tre spår vill jag ändå kommentera lite extra. Dels So Forlorn som ni kan lyssna på, så den omnämns bara så här. Lavender moon är skriven av Pip Dylan, ytterliggare en Fence artist. Denna vaggviseaktiga låt, som påminner en del om Judee Sill, ger mig gåshud varje gång. Återigen har det visat sig att det enkla ofta också är det bästa.

So Forlorn

Sen vill jag också nämna det 8 minuter långa sista spåret A Friday night in New York som är uppdelad i två sektioner. I den första sjunger Kenny om en flickvän, som är i New York medan han har en kall weekend hemma. Han hyser tvivel på att hon kommer att tänka på honom, utan istället överväldigas av allt som pågår i denna underbara stad. Den andra delen består av barnjoller till en skön melodi långt i bakgrunden. Som småbarnsförälder är man kanske lite tramsig, men det är underbart.

Kolla upp King Creosote om du är intresserad av akustisk folkrock eller singer-songwriters. Allt jag hört med honom är bra men denna platta tycker jag bäst om, och jag tror att det är en bra inkörsport till fortsatt King Creosote lyssnande.