Cover Lover pt. 14 - Farther Along

För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.


Marideth Sisco - Farther Along (2010)

När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.

Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.

Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.

Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.


Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.


Hank Williams - Farther Along (1951)

När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.

Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.

Cover Lover pt. 13 - I Love Rock N Roll

Det är inte lönt att försöka räkna ut hur många gånger jag har varit på nåt landsortsdisco när discjockeyn plötsligt spunnit igång I Love Rock N Roll med Joan Jett & The Blackhearts (se videon) och berusad har man spelat luftgitarr, headbangat och gjort rockgester som en fullständig galning. Låten var en av de pålitligaste temperaturhöjarna på ett dansgolv ute på vischan på 1980-talet.


Jag tyckte att gitarrerna i I Love Rock N Roll hade sådant bett och löd. När låten blev en hit 1982 var den unik. Detta var definitivt inte new romantic eller synth, inte heller heavy metal och inte punk eller new wave, utan kort och gott ROCK. Jag skulle vilja påstå att rak rock var ovanlig på 1980-talet, särskilt på hitlistorna. Och inom rocken var Joan Jett vid den här tiden ganska ensam som kvinna (Bette Midler, nja..).

Helt nyligen förstod jag att Joan Jetts hit var en cover. Runt 1976-77 turnerade Joan med The Runaways i England och på något hotellrum såg hon den engelska gruppen Arrows framföra låten i deras egna TV-show på Granada Television och tydligen tog hon notis. Redan 1979 spelade hon in I Love Rock N Roll tillsammans med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols, men lät inspelningen ligga till samlingen Flashback kom på 1990-talet. Sedan plockade hon upp den igen och gjorde den definitiva versionen med sin grupp The Blackhearts i slutet av 1981. Läs mer om I Love Rock N Roll! Tydligen har även Britney Spears gjort en cover av den ("The Horror! The Horror!").


Arrows - I Love Rock N Roll (1975)

Det visade sig när jag hörde originalet att Joan Jett gjort en ganska bokstavstrogen version av det. Arrows var en kortlivad rockgrupp som producerades av den framgångsrike Mickie Most för RAK Records.


Killarna i bandet var riktiga sötnosar och därför ansågs de vara TV-mässiga nog för en egen serie, med vid det laget hade de redan sina två inhemska hits bakom sig, Touch Too Much och My Last Night With You. Intressant nog gick singeln I Love Rock N Roll inte upp på den engelska listan.

Cover lover pt. 12 - Step On

För tjugo år sedan var världen ny, spännande och cool på ett sätt som den aldrig kan bli igen för mig. Soundtracket till den världen hade fått ett groove.


Happy Mondays - Step On (1990)

Sommaren 1990 drabbades jag av den nya Manchester-musiken eller Madchester (som det kallades hemma i England). Även om jag drogs till de mer poporienterade banden i genren, The Stone Roses och The Charlatans, så gick det inte att komma undan brottarhitsen Kinky Afro och Step On med Happy Mondays. Det var omöjligt att sitta kvar oberörd med starkölen i handen, det var bara att hoppa upp och dansa så där loose och ledigt som Bez (bandets dansare/percussionist/kemist).

I somras lade jag vantarna på en skiva med John Kongos, mest för att den låg mitt favoritbolag Elektra och var från 1972. Jag lyssnade igenom den sent på kvällen med ett öra, samtidigt som en repris av Sopranos gick på TVn. En ganska halvtrist skiva konstaterade jag, ända tills jag nådde sista låten på B-sidan och gjorde en upptäckt.


John Kongos - He's Gonna Step On You Again (1971)

Jag förstod först då att Happy Mondays klassiker i själva verket var en cover. Jag måste tillstå att originalet He's Gonna Step On You Again också var fräckt på sitt glammiga vis. Man får uppenbara associationer till infödingar som frenetiskt dansar sig genom vibrerande natten kring den stora elden. Det var första gången en sampling användes i en skivinspelning enligt Guinness rekordbok, en loop av afrikanskt trumspel. Producenten var den skicklige Gus Dudgeon, som också producerat David Bowie och Elton John. Tydligen var låten en stor hit med en fjärdeplats som bäst på englandslistan försommaren 1971. Men nu är den ganska bortglömd, liksom den sydafrikanske artisten John Kongos som låg bakom den.

Jag hörde någonstans att det var Happy Mondays producent, tillika dansoraklet, Paul Oakenfield som valde låten och lade grunderna själv innan Shaun Ryder lade sin röst på låten, att säga att han sjunger är kanske inte helt korrekt.

Kuriosa: även Def Leppard gjorde sin tolkning av låten på bandets coverskiva, Yeah! från 2006.

Cover Lover pt. 11 - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right

Luther Ingram - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right, live på endagsfestivalen Wattstax på Los Angeles Coliseum den 20 augusti 1972

Att det var en fullständigt magisk kväll - ett minne för livet för alla inblandande - är bortom tvivel. Åhh, vilka vackra kvinnor i publiken! Wattstax hölls för den svarta befolkningen i Los Angeles till minne av de blodiga och dramatiska upploppen i Watts sju år tidigare. Uppbådet av artister inom soul och funk var oöverträffat och för att göra festivalen till en gigantisk manifestation för den afro-amerikanska minoriteten såldes biljetter för 1 dollar styck.

Och vilken bitterljuv deep soul-ballad om otrohet av Luther Ingram! Denna sommar var hans version av låten en enorm hit, toppade soul/R&B-listan och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboard-listan. Ja, man förlåter Luther för hans äktenskapsbrott och sympatiserar med honom, för han förklarar det så fint. Men kolla in det här...


Millie Jackson - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right, live i Manchester 1982

I Millie Jacksons tappning är låten mer ett försvarstal för att hon äntligen får kanonsex. Låten öppnade hennes grymma album Caught Up från 1974. För er som blir förbryllade måste jag berätta att Millie verkligen är en kvinna. Här ser hon dock ut och för sig som en äkta transvestit, likt den som Arsenio Hall gör i komedin En prins i New York med Eddie Murphy. Hennes röst kunde nå orkanstyrka och den var mörk, hes och raspig.

Men utseendet och rösten åsido vände hon upp och ner på könsrollerna genom att bete sig som riktig karl. Millie bad aldrig om ursäkt för sig själv, väjde aldrig för den smutsiga sanningen, var grov i munnen, hon skröt om sitt omättliga sexbegär och stod för några härliga skivomslag.



Tänk att få sitta med en drink i handen vid ett bord nedanför scenkanten och få känna Millie Jacksons urkraft.

(If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right har också spelats in av The Bar-Kays, Bobby "Blue" Bland, Isaac Hayes, Tom Jones, Ramsey Lewis, Barbara Mandrell, David Ruffin, Percy Sledge och Rod Stewart.

Cover lover pt. 10 - Nagasaki

Låt mig ta dig tillbaka till en tid som är populär igen, till swingjazzens 1930-tal.


Django Reinhardt - Nagasaki (1936)

Redan introt i Nagasaki berättar mycket om vilken fräck gitarrist Django Reinhardt var - yvig, tempramentsfull och tekniskt briljant. Sedan kommer den småhese sångaren Freddy Taylor in. Coolt och lättsinnigt glider han genom den sköna nonsenstexten.

The way they entertain,
hurry, hurry, hurricane

Även om inspelningen är 73 år gammal finns det mycket attityd. Bandet hottar för fullt. På något vis ligger inte Nagasaki med Django Reinhardt, violinisten Stéphane Grappelli och deras band Quintette du Hot Club de France långt från den rockmusik jag är van vid. Hör - drygt en minut in låten - hur skevt början av Djangos solo är.

Nagasaki skrevs redan 1928 av kompositören Harry Warren (en gigant inom musikaler och soundtracks till filmer) och textförfattaren Mort Dixon. Texten är en exotiserande amerikansk fantasibild av den japanska hamnstaden Nagasaki. Låten blev ett omåttligt populärt nummer för otaliga artister inom jazzen från slutet av 20-talet till början av 40-talet. Det kom massvis av låtar under den här eran på temat exotism, en skön omväxling till den grå vardagen. Nagasaki var något man tog till när dansgolvet skulle fyllas. Här följer ett urval av dem som gav sig i kast med låten: Henry ”Red” Allen, Albert Ammons, Chet Atkins, Charlie Barnet, Count Basie, Acker Bilk, Cab Calloway, Benny Carter, Doris Day, Benny Goodman, Fletcher Henderson, Freddy Johnson, The Mills Brothers, Don Redman, Bobby Short, Zoot Sims, Willie “The Lion” Smith och Fats Waller.


The Mills Brothers - Nagasaki (1937)

Men denna låt förlorade mycket av sin charm på morgonen den 9 augusti 1945 när amerikanerna fällde en fullständigt förödande atombomb över staden för att tvinga japanerna till kapitulation. Trots att låten varit så poppis blev den ett tidsdokument snarare än en jazzklassiker.

Cover lover pt. 9 - Don't Leave Me This Way

Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.


The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)

När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.

Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.

Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.




Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)

När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!


Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)

Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.


Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!

Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.

Cover lover pt. 8 - Bridge Over Troubled Water

Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!


Don Shirley - Bridge Over Troubled Water

Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.

Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.


När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.

Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.

Cover Lover pt. 7 - Don't Let Me Down

Jag såg att Gene Clark föga förvånande har en given plats i The Rock Snob's Dictionary (tillsammans med en lång rad av mina andra husgudar och favoritgenrer). Han var visserligen en briljant låtskrivare, men i detta inlägg kommer jag att koncentrera mig på sångaren Gene Clark genom en cover av en Beatles-låt som han gav en ny kostym som en del av duon Dillard & Clark.

boomp3.com

En av de finaste låtarna från The Beatles sena period gömdes undan på B-sidan till singeln Get Back, som kom ut våren 1969. John Lennons souliga Don't Let Me Down sägs ha sammanfattat förälskelsen i Yoko Ono, en ömtålig kärleksförklaring som blandades upp med känslor av ängslan och osäkerhet, som om allt var för bra att vara sant.

Om John Lennon tog i från tårna när han sjöng den, så tog Gene Clark snarare i från själen med sin ensamma och skälvande röst som hade en väderbiten skönhet. Stämbanden var kantade av vemod. Gene hade en förmåga att låta inåtvänd och på samma gång vara intim. Han verkade betydligt äldre än 25 då han sjöng.

Möjligen var det countryprägeln på låten, inte minst genom Sneaky Pete Kleinows himmelska lap steel guitar, som gjorde att Gene samtidigt lät lantligt blåögd eller naiv ungefär som Joe Buck (Jon Voights oförglömliga roll) i Midnight Cowboy. Faktum är att både Gene Clark och Doug Dillard kom från småhålor i Missouri och var uppväxta på countrymusik och bluegrass. Även om Dillard & Clark själva inte alls var kommersiellt framgångsrika och bara gav ut två album under sin korta tid tillsammans, så kom de genom sitt genuina förhållande till country att starkt påverka de flesta andra inom countryrockscenen i Kalifornien, till exempel Emmylou Harris och The Eagles (vars gitarrist Bernie Leadon spelat med Dillard & Clark).
Dillard & Clarks tappning av Don't Let Me Down, som avslutar det andra och sista albumet Through The Morning, Through The Night, sviker aldrig.

Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.

Cover lover pt. 5 – Summertime

Jag har valt att skriva om den kanske mest tolkade låten under de senaste hundrade åren. Detta är en riktigt evergreen som George Gershwin skrev till sitt verk ”Porgy & Bess” år 1934 – en vital sjuttiotreåring utan jämförelse. Varenda jazzmusiker och varannan crooner eller sångare har varit frestade att ge sig på denna vackra korsning mellan jazz och blues någon gång.

Av alla hundratals versioner ska jag mest uppehålla mig vid en som jag inte riktigt gillar. Jag kan inte komma på några andra låtar än ”Summertime”, som först varit populära i jazzkretsar och sedan korsat gränsen för att nå hjärtat av pop- och rockvärlden. I hippierörelsens epicentrum tog den sig in år 1968 via Janis Joplin tillsammans med Big Brother & The Holding Company. Jag tycker att ”storebröderna” skapar något alldeles fantastiskt vackert av låten; det är rentav barockpop de gör här.

Janis Joplin - Summertime på Gröna Lund 1969:


Men sedan börjar Janis Joplin sjunga… eller rättare sagt yla och skräna på sitt patenterat enerverande vis. Hon river ned den vackra sidentapet som bandet omsorgsfullt satt upp. Jag blir alltid lite misstänksam mot människor med Janis Joplin-plattor i sina samlingar.

Tacka vet jag Colin Blunstones varma och smidiga röst, som faktiskt ligger ganska nära Dusty Springfields. Engelska rockjournalister brukar också använda ordet ”breathy” för att beskriva deras röster. The Zombies gjorde den här låten ganska tidigt i karriären, troligen för att organisten och bandledaren Rod Argent var ganska jazzinfluerad. Det är framför allt Blunstones sång som bär den här versionen.

Tänk om han kunde sjunga den låten med Big Brother & The Holding Company istället för Janis Joplin – ett gästframträdande tidigt 1968 direkt efter ”Odessey And Oracle” och The Zombies upplösning. Den tanken kittlar mig!

Här är ett litet axplock av den mängd artister och band som fäst “Summertime” på stenkaka, vinyl eller CD: Louis Armstrong, Chet Atkins, Albert Ayler, Anita Baker, Chet Baker, Count Basie, Sidney Bechet, George Benson, Big Brother & the Holding Company feat. Janis Joplin, Big Country, Art Blakey, Michael Bolton, Booker T. & the MG's, The Buckinghams, Cab Calloway, The Chambers Brothers, Ray Charles, Richard Clayderman, Bill Clinton (!?), Nat King Cole, John Coltrane, Perry Como, Sam Cooke, Bing Crosby, Miles Davis, Dion, Tommy Dorsey, Nick Drake, The Drifters, Dave Edmunds, Duke Ellington, Bill Evans, Adam Faith, Chris Farlowe, Ella Fitzgerald, Free Design, Fun Boy Three, Kenny G., Peter Gabriel, Erroll Garner, Gerry & the Pacemakers, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Al Green, Lars Gullin, Bengt Hallberg, Lionel Hampton, Herbie Hancock, Ronnie Hawkins, Billie Holiday, Lena Horne, Al Jarreau, Angelique Kidjo, Rahsaan Rolan Kirk, Lee Konitz, Gene Krupa, James Last, Peggy Lee, Barry Manilow, Glenn Miller, Charles Mingus, Modern Jazz Quartet, Wes Montgomery, Rick Nelson, Willie Nelson, Aaron Neville, The Ohio Players, Johnny Otis, Charlie Parker, Oscar Peterson, The Platters, Lou Rawls, Sonny Rollins, Sam & Dave, Pharoah Sanders, Artie Shaw, Nina Simone, Jimmy Smith, Billy Stewart, Kiri Te Kanawa, Big Mama Thornton, The Trashmen, Big Joe Turner, Sarah Vaughan, The Ventures, Gene Vincent, The Wailers (garagerockarna alltså), The Walker Brothers, Dionne Warwick, Dinah Washington, Doc Watson, Roger Whittaker och The Zombies.

Cover lover pt. 4 - The Weight

Jag undrar om det finns nån annan låt som har präglat de sista två åren under sextiotalet lika mycket (och möjligen också det första året under sjuttiotalet)? Låten symboliserar rockens rörelse tillbaka mot rötterna – framför allt blues och country – och det lantliga livet. Men kanske kom "The Weight" framför allt att signalera att det nu var grönt ljus för rejäla skägg på män, för första gången på hundra år.

I filmen ”Easy Rider” (ett av dessa års främsta tidsdokument) förekommer givetvis låten, fast i en trogen cover av en grupp som hette Smith. Jag anar att The Bands originalversion inte fick användas av rättighetsskäl, liksom stallkamraten Bob Dylans egna versioner av hans låtar på soundtracket. Det spelar ingen roll, "The Weight" är med i vilket fall som helst.

Jag älskar att sjunga strofer ur låten i duschen på lördagmornar, då jag känner mig någorlunda avstressad och ser fram emot det kokta ägget som kommer att kröna frukosten: "I went down to Nazareth, I was feelin’ ’bout half past dead". Det som utmärker en bra coverlåt är att även en ganska kass sångare kan få till det på ett schysst sätt med den, en låt som är lätt att krama lite känsla eller sväng ur. Och vilka mirakel kan en bra sångare inte åstadkomma med en sådan låt som "The Weight"?

En av mina favoritversioner är Jackie DeShannons samtida cover. Hon är en mångsidig och lite bortglömd sångerska, som kunde rocka när hon kände för det. Härom året återutgav man Blonds enda skiva från 1969. Som alla vet var Blond alltså Tages kortlivade förlängning. Där förekommer faktiskt Robbie Robertsons komposition som extraspår (vilket också går att kika på i datorn eftersom det är ett gammalt TV-framträdande).

Ja, många är det som har klämt i med "take the load of Fanny, take the load for free", eller hur det nu ska vara. Här kommet ett axplock: Duane Allman, Amen Corner, Hoyt Axton, The Band, Jimmy Barnes, Blond, The Chambers Brothers, Joe Cocker, Jackie DeShannon, Aretha Franklin, Giant Sand, Paul Jones, King Curtis, Al Kooper & Mike Bloomfield, The New Riders Of The Purple Sage, Rotary Connection, Smith, Spooky Tooth, The Staple Singers, Ringo Starr, The Supremes, Travis, The Ventures och Dionne Warwick

Klicka här för att se ett liveframträdande från 1970 där The Band kör "The Weight".

Cover lover pt. 3 - Reason To Believe

I dag handlar det om en låt som singer/songwritern Tim Hardin själv spelade och sjöng på sin magnifika debutplatta från 1966. Hans egen inspelning av "Reason To Believe" är en av de fem bästa låtar jag vet, ett under av kärnfull känsla som klockar in på knappt två minuter. Jag hörde nånstans att han var en ganska lat låtskrivare som inte skrev mer text än det som var precis nödvändigt för att räcka till en poplåt (eller vad det kallas i det här fallet).

De första hundra gångerna när jag hörde den fick jag kämpa mot gråten som vällde upp i mig. Flera av hans låtar har lånats flitigt av andra, jag tänker särskilt på "If I Were A Carpenter" och "Misty Roses". Men eftersom "Reason To Believe" ligger mig varmast om hjärtat valde jag den och då i synnerhet Rod Stewarts version.

Jag är en stor beundrare av Rod Stewarts tidiga produktion, det vill säga soloplattorna från 1969-74 och det han gjorde med Faces. Tyvärr gick han senare och gjorde en Elton John, en Tina Turner eller varför inte en Rod Stewart – han förlorade alltmer omdöme för varje år och varje platta tills inget återstod. En gång i tiden var han utrustad med finaste fingertoppskänsla.

Våren 1971 stod hans stora genombrott för dörren. "Reason To Believe" släpptes som singel och blev en hygglig hit som nätt och jämnt gick in på engelska topp 20. Men den radio-DJs började framför allt vända på singeln och spela B-sidan istället – "Maggie May" – som under sommaren toppade listorna på båda sidorna om Atlanten. Rod Stewart var samtidigt både en rock 'n' roller och en folkie, något som 1971 låg helt rätt i tiden. Rod Stewart gjorde en rad fina covers på sina tidiga plattor och han satte alltid sin egen personliga charmiga prägel på dem. Bäst är nog "Reason To Believe" som han lyckades tänja ut till dess dubbla längd utan att spä ut den på något sätt. Tim Hardins mästerstycke fick en delikat behandling av Rod och hans band, vilket kanske är svårt att tro i dag.

Några andra som också har gjort "Reason To Believe" är Lynn Anderson, Glen Campbell, The Carpenters, Johnny Cash, Cher, The Critters, Bobby Darin, Jackie DeShannon, The Dillards, Ramblin' J Elliott, Marianne Faithfull, Ian & Sylvia, The Jayhawks, Scott McKenzie, Eddie Money, Rick Nelson, The Nitty Gritty Dirt Band, Stina Nordenstam, Peter, Paul & Mary, Ron Sexsmith, Vonda Shepard, Weddings Parties Anything, Andy Williams, Wilson Phillips och The Youngbloods

Cover lover pt. 2 - Mr Bojangles

Den här gången är det en låt som alla (under fyrtio) kanske inte har hört. Mmmm "Mr Bojangles", jag älskar verkligen den låten. Jag har själv hört den i tre versioner. The Nitty Gritty Dirt Bands jättehärliga banjodrivna countryrocktappning var en stor hit år 1970. Harry Nilssons gjorde en fantastisk finstämd popballadcover. Nina Simones gudomliga tolkning får armhår att resa sig och ögon att tåras. De två sistnämnda versionerna av "Mr Bojangles" ligger tryggt och stadigt på min egen topp 200 för låtar.

Vad är det som är speciellt med "Mr Bojangles"? Det är en hjärteknipande berättelse om mötet med en gammal man som en gång reste runt och gav dans- och akrobatkonster med tillsammans med sin trogne hund på gator och syltor ("bars and honky tonks"). Nu är mannen sedan 20 år ensam och sörjer fortfarande sin ende vän – hunden – som dog. Texten berättar väldigt mycket utan att vara lång. Melodin är vacker och går upp i perfekt symbios med texten.

Jag kom att tänka på att Hasse Andersson mycket kan ha haft låten i bakhuvudet när han gjorde "Änglahund" – alltså en skånsk "Mr Bojangles".

Mannen som skrev låten och gjorde originalversionen heter Jerry Jeff Walker. Han är en singer/songwriter som drar lite åt countryhållet. Jag är nyfiken på den mannens musik och inte hört mycket än. "Mr Bojangles dök upp på hans debutplatta från 1968. Eftersom det är hans i särklass mest kända låt, återvände han till den flera gånger. Om han har ett eget grepp om sina låträttigheter borde han vara minst sagt stenrik.

Den här låten var som klippt och skuren för sångare och då särskilt för crooners, som ville använda det stora känsloartilleriet (av saknad, trogenhet, utsatthet och nostalgi). Inte att undra på att den var så flitigt använd särskilt runt 1970. Här kommer exempel på sådana som fäst låten på vinyl: Chet Atkins, Harry Belafonte, David Bromberg, Sammy Davis Jr., John Denver, Neil Diamond, Bob Dylan (!), Duke Ellington, John Holt, Lulu, Harry Nilsson, The Nitty Gritty Dirt Band, Johnny Paycheck, Esther Phillips, Nina Simone, Spotnicks, Robbie Williams (CD fäste han den på) och Nancy Wilson.

Jerry Jeff Walker gör Mr. Bojangles på Dinah Shore Show 1978:

Cover lover pt. 1 - Hey Joe

Med hjälp av min älskade internetbibel All Music Guide, har jag roat mig med att kolla vilka som spelat in en av rockhistoriens mest tolkade låtar.

Jag får erkänna att Jimi Hendrix gjorde min favoritversion, vilket är den allmänt mest välkända också. Han gjorde låten till sin genom att ge den en tydligare bluesprägel och halvera tempot (faktum är att Tim Rose redan hade hunnit göra det något tidigare), till skillnad från det snabba som alla garagerockgrupper dittills kört. Det hade det året varit obligatoriskt att hafsa sig igenom ”Hey Joe” bland dessa band. Los Angeles-gruppen The Leaves hade den första hiten med låten i en frenetisk fuzzmarinerad garagerockversion – sommaren 1966 – ett halvår innan Hendrix.

Vem som egentligen skrev den är något oklart. Var det en gammal folksångare som hette Billy Roberts som ursprungligen gjorde den och den senare omarbetades av Quicksilver Messenger Service-medlemmen Dino Valenti (född med namnet Chester Powers)? Eller var det den senare som verkligen skrev den? Valentis gamle knarkkompis David Crosby vill ha äran för att ha introducerat låten för världen i The Byrds liverepertoar redan under hösten 1965.

Mycket kan sägas om den här låten och de många versioner den finns i. Det borde skrivas en bok om den någon gång. Den legendariske rockskribenten Lester Bangs sammanfattade det hela så här: ”There was this song called 'Hey Joe' that everybody and his fuckin' brother not only recorded but claimed to have written, even though it was obviously the psychedelic mutation of some hoary old folk song which was about murderin' somebody for love, just like nine-tenths of the rest of them hoary folk ballads.”

Vilka har då rivit av Hey Joe på platta. Här kommer ett litet axplock: Bevis Frond, Black Uhuru, Body Count, Roy Buchanan, The Byrds, Nick Cave, Cher, The Creation, The Cryan' Shames, Willy De Ville, Dead Moon, Deep Purple, Fever Tree, The Gonn, Johnny Hallyday, Ice Cube, Jimi Hendrix, The Leaves, The Litter, Love, The Make-Up, Marmalade, The Music Machine, Offspring, Wilson Pickett, Robert Plant, Johnny Rivers, Tim Rose, Seal, Shadows Of Knight, Spirit och The Standells.