Always Something There

Fick en CD-samling i inflyttningspresent med mindre kända inspelningar av Burt Bacharchs låtar, särskilt från åren innan han blev ett stort namn, Always Something There: A Burt Bacharach Collectors' Anthology 1952-1969. Vilken härlig lyssning! Framför allt belyser den Bacharach som en låtskrivare i den gryende soulgenren i början av 60-talet eller kallades det fortfarande rhythm & blues? Smaka på den här Sam Cooke-doftande anrättningen:


The Hammond Brothers - Thirty Miles Of Railroad Track (1961)

Japp, det är dagens låt, dock i skarp konkurrens med Paul Williams Let Me Be The One. En bra dag med andra ord.

Det är väl aldrig för sent att ändra sig

Lloyd Cole - Margo´s waltz

Jag har alltid upplevt Lloyd Cole som lite "Stiff", och då menar jag inte skivbolaget. Det är smart och snyggt, men nerven som finns hos en så uppenbar referens som Television saknas. Tråkigt är ordet jag söker. Det är därför som endast debuten Rattlesnakes hittas i min skivhylla. En platta som känns obligatorisk om man har det minsta intresse av gitarrbaserad engelsk pop från 80-talet. Men man förändras och med åren har jag skaffat mig mer tålamod och lärt mig uppskatta eftertänksam vuxenpop.



Margo´s Waltz fick man höra en del i början på 90-talet i samband med att Lloyd släppte sin andra soloplatta Don´t get weird of me. Ett hyllat album som lät ok i mina öron utan att på något sätt träffa mig hårdare än en jabb från en flugviktare. Låten återupptäckte jag via soundtracket till Den där Mary, som jag skaffat för Jonathan Richmans medverkan. Den är fantastisk med sitt vardagsvemod och ljuva orkesterarrangemang, att nämna Burt Bacharach i sammanhanget känns onödigt. Känsligheten och vänheten i Margo´s waltz saknar jag på Rattlesnakes när jag lyssnar på den för att friska upp mitt minne inför denna post. Jag har fått ett intresse av att fortsätta lyssna in mig på Lloyd, men jag kommer att botanisera bland Lloyds lite senare alster och lämna Commotions tiden därhän.

Burt Bacharach på egen hand

För åtta-nio år sedan kunde jag fortfarande sitta uppe en hel natt och se Oscarsgalan direktsänd på TV, utan att det kostade på eller gjorde speciellt mycket om jag sov långt in på eftermiddagen efteråt. Under en av galorna åren kring millenieskiftet, mellan prisutdelningarna, satt Burt Bacharach vid flygeln och sjöng What The World Needs Now Is Love med sin vingliga men innerliga röst. Det var mäktigt att se honom själv framföra klassikern som han skrivit, men som flera artister tagit till sin egen. Plötsligt gjorde Dionne Warwick entré och sjöng tillsammans med den man som skänkt henne sina finaste låtar. Nostalgin stod som spön i backen. För en djupt sentimental själ var det förstås på tok för mycket och jag bröt ihop i TV-soffan.

Om man bortser från att Raindrops Keep Fallin' On My Head är som gjuten i soundtracket till min tidiga barndom, så var det genom Dionne Warwick som jag upptäckte Burt Bacharachs musiks storhet. För mig kommer Dionne alltid att vara en av de finaste av kvinnliga sångerskor, otroligt värdig och nästan moderlig i sin sångstil. Det känns som om vi har spenderat mycket tid tillsammans genom åren.

Det dröjde emellertid innan jag mötte Burt Bacharach i egen hög person. Det mesta på albumen han gav ut i eget namn från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var instrumentala spår. Men någon gång ibland sjöng han också.

boomp3.com

På hans självbetitlade platta från 1971 finns den sorglösa Hasbrook Heights som fungerar perfekt med Burts anspråkslösa sätt att sjunga på. Bacharachs musik må vara full av finesser och han låter sig inte hindras av populärmusikens ramar som låtskrivare och arrangör. Burts röst har däremot sina begränsningar. Men han använder den skickligt ändå. Annars brukar man ofta begrava en svag röst i mixen eller lägga på en ekoeffekt för att dölja dess brister. Burt vågar göra tvärtom och komma nära. Med sin mänskliga bräcklighet lyckas han visa låtarnas innersta känslomässiga kärna. Han lyfter fram enkelheten i sin raffinerade musik. Jag tar fram ytterligare ett exempel från uppföljaren Living Together från 1973.

boomp3.com

Både Hasbrook Heights och The Balance Of Nature finns också att avnjuta på Dionne Warwicks underbara skiva Dionne från 1972, den sista hon gjorde tillsammans med låtskrivarteamet Burt Bacharach och Hal David (som vi heller inte får glömma).

Easy listening? Definitivt inte!