Där man minst anar, del 6

Sen drygt ett år är den funkiga rockrökaren Free Ride med The Edgar Winter Group min fyraårige sons absoluta favoritlåt [läs om den i ett tidigare inlägg ur denna serie]. Bland julklapparna fick han låten på vinyl med albumet They Only Come Out At Night, som vi vördnadsfullt brukar lägga på skivtallriken och rensa rören med en stund före Bolibompa.

Men det har visat sig att större delen av skivan är lyssningsvärd. Musikaliskt spretar den åt olika håll. Jag vill understryka att här finns inga spår av den bluesrock som storebror Johnny Winter körde. Nej, Edgar och hans tajta band hade sin egen grej eller rättare sagt ett par andra saker på gång.


The Edgar Winter Group - Round & Round (1972)

Första låten på andra sidan gör mig förbluffad. Round & Round är en bedårande countryrocklåt som The Byrds eller The Eagles skulle kunna ha gjort om de kommit från sydstaterna. Edgars lugna men samtidigt öppna röst ger låten sin varma prägel.

Jag vill också slå ett slag för ett par fina spår på The Doobie Brothers första platta när vi ändå är inne på americana, det vill säga rock eller pop som är rotad i amerikansk blues, folk eller country.


The Doobie Brothers - Greenwood Creek (1971)

Här hör man ett gäng unga killar från Kalifornien som anstränger sig för att låta trovärdigt lantliga, som om de hade jord mellan tårna. Men det är inte desto mindre en ledigt flödande akustisk låt. Och visst kan man höra ekon från Neil Young, visserligen inte i närheten av hans storhet, men låten hamnar någonstans mittemellan Everybody Knows This Is Nowhere och Tell Me Why.



Jag hörde härom dagen titelspåret från andra plattan Toulouse Street. Låten har samtidigt en skönhet och en spöklik stämning. Jag vill höra mer av The Doobie Brothers.


The Doobie Brothers - Toulouse Street (1972)

Där man minst anar, del 5

När jag besökte min polare Sextiotals-Jonas i helgen spelade han ett stycke syrad folkrock med ett ringande psykedeliskt riff, klockren stämsång och attitydstinn Dylan-aktig pratsång. Kanonbra grejer från den grymma garagerock-delstaten Texas från toppenåret 1966 helt enkelt. Låten visade sig vara gjord av det musikaliskt skrämmande bluesrockspöket Johnny Winter! I serien Där man minst anar har jag tidigare lyft fram lillbrorsan, Edgar, som också medverkade på Birds Can't Row Boats. Antagligen var låten en parodi på dåtidens hippaste musik, men en välgjord sådan.


Johnny Winter - Birds Can't Row Boats

Där man minst anar, del 4

Jag hade väl knappast ägnat en tanke åt Johnny Winters lillebror Edgar tidigare. Antagligen förmodade jag att Edgar också gjorde saggig stentrist j-vla bluesrock liksom sin tillika pigmentfattige storebror. Jag trodde att även hans musik sedan länge var begravd på rockmusikens egna elefantkyrkogård.


The Edgar Winter Group - Free Ride

Men den här låten lever i allra högsta grad! Ja, tänk att ha spikrakt långt hår och spela frihetstörstande rock i något som liknar konståkningstrikåer och vara fullt bekväm med det [lyssna och titta på ett lysande liveframförande från 1973 av Free Ride när ett spralligt The Edgar Winter Group var på topp]. Det här är funky på ett glädjerusigt sätt som påminner om tidiga Sly & The Family Stone. Efter ett stämningsskapande break med en vindtjutande synthesizer kommer en stadig cowbell och handklapp in. Extas!

Jag har inte hört något annat av Edgar Winter. Jag kan tänka mig att en hel del är svårsmält, men att det finns ett par guldkorn till. Det är dock säkert att Edgar är klart mer underhållande än sin träige brorsa.

Där man minst anar, del 3

Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med om hysterin kring Sweet kring åren 1973-76. Men för de som är födda i början av 60-talet, och som trädde in i tonåren då, kan vittna om hur gigantiska Sweet var. Visst har jag hört deras fullpumpade, volymstarka och testosteronstinna glamrockhits [kolla in och lyssna]. De strävade själva efter att bli ett trovärdigt hårdrocksband, även om de aldrig kunde riktigt kunde släppa popformatet som gav dem framgång. Och jag har både hört och läst att deras dekadens och fullständigt respektlösa framfart slog till exempel en rockparodi som Spinal Tap tio gånger om [läs mer].

Boomp3.com

Döm om min förvåning när jag fick höra deras första singel Slow Motion från 1968, långt före framgångarna under glamrockeran. Tala om välartad pop med sin lite gammaldags ragtime-stämning! Det är svårt att koppla ihop med det Sweet som en ung Nikki Sixx (i Mötley Crüe) dyrkade mer än något annat band, när han fortfarande bara kunde drömma om att bli en cool och tuff rockstjärna.

Där man minst anar, del 2

Först nu har jag börjat grubbla över huruvida det är rätt att delta som soldat i krig eller inte. Var går gränsen för lojaliteten mot nationen? Idag känns de där frågorna lite passé när de flesta killar inte behöver göra lumpen. När jag var nitton lärde jag mig gladeligen att skjuta prick med Ak-5:a, kulspruta och granatgevär. Jag tyckte det var riktigt uppfriskande att gräva ståvärn i solskenet. Jag satt i skogsbrynet och signalerade koordinater med stor nit, så att artillerielden skulle ta där den skulle. Krig och hotbilder kändes så abstrakt för en yngling som mig, samtidigt som Sovjetunionen och Warszawapakten föll ihop och det kalla kriget nådde sitt slut.

När jag härom månaden var ute på krogen, nere i källaren på Bröderna Olsson, rammades jag av 2+2=? med The Bob Seger System som sprängde fram ur de risiga högtalarna.

boomp3.com

Jag fick en tankeställare. En fullständigt desperat antikrigslåt där en ung Bob Seger bad för sitt liv och var beredd att kallas för feg och dum för att han inte ville bli inkallad till krigstjänstgöring i Vietnam. I låten ställdes enkla frågor som var svåra att besvara för krigsivrarna. Detta var något helt annat än de lite högtravande protestsångare och folkies från den tidseran som sjöng om krig och fred, utan att nå fram och övertyga mig åtminstone. Det monotona garagerockriffet i 2+2=? var lika genomträngande som Bob Segers märgfulla röst. Sättet Bob sjöng på förde nästan tankarna till en sergants taktfasta ropande på rim (som i USA kallas military cadence) när han marscherar med trupp.


Kolla också in The Bob Seger System med halvhiten Ramblin' Gamblin' Man på Paul Revere & The Raiders TV-show It's Happening från 1969.

The Bob Seger System kom från Detroit, som i slutet av 60-talet rymde en rad band som spelade kärv och högenergisk rock. Mest kända var MC5 och The Stooges förstås, men det fanns fler exempel. The summer of love nådde aldrig staden, som stod i lågor i juli 1967 under det blodigaste och mest omfattande upploppet i modern amerikansk historia. Dessa händelser ledde till att Motown lämnade Detroit för Los Angeles, men många hävdar att upploppet också påverkade den lokala rockscenen.

Men Bob Seger alltså? I slutet av 70-talet blev han mycket stor i hemlandet USA, lika stor som den musikaliskt besläktade Bruce Springsteen, men utan att ha kritikerna på sin sida. I Staterna kallas den raka, bredbenta och tillbakablickande rocken för heartland rock, som kretsar kring den vanlige arbetarklass-amerikanens tillvaro. Nej, tacka vet jag då Creedence Clearwater Revival!

Där man minst anar...

För att knyta an till mitt förra inlägg så finner man ständigt fantastisk musik där man inte trodde man kunde hitta den...

På min högstadieskola fick man, för att komma till elevrummet på håltimmarna, gå genom en lång mörk passage i källaren. Från de grå asbestklädda takplattorna hängde sega stelnade spottloskor ned som stalaktiter och där satt mängder av snusprillor, som med stor skicklighet spottats ditupp. Det kunde det stå några killar från årskurs nio i den här gången och blänga på oss sjundeklassare. Det gällde att spela oberörd när man försökte slinka förbi för spela lite couronne eller hockeyspel innan lektionen i tyska började. De stora grabbarna scannade snabbt av ens svaga punkter, för att sedan kasta glåporden efter en som dartpilar i ryggtavlan.

Dessa hårdrockens pubertala stamkrigare hade tygmärken fastsydda på sina jeansvästar eller jeansjackor. Det fanns en värdeskala i tuffhet som rangordnade hårdrocksbanden. De som gillade den nya heavy metal-stilen vann. Om man hade Holy Diver med Dio var det riktigt fränt. Men detta var inget för mig.

Ronnie Dio - Where you Gonna Run to, Girl
(Det funkar inte att lägga upp en sticka idag, så klicka upp länken istället.)

Döm om min förvåning när jag härom månaden fick höra ett stycke charmig och snärtig Brill Building-pop av prima kvalitet och dessutom kryddad med fuzzgitarr. Låten Where You Gonna Run To, Girl var skriven av hitmakarparet Barry Mann och Cynthia Weil och spelades in av Ronnie Dio & The Prophets år 1965.

Ja, det är samme Ronnie James Dio som skulle skaka om metalvärlden i början av 80-talet (eller var han densamme då). Ronnie hade börjat spela i band redan som femtonåring i slutet av 50-talet. Då karln långt senare stod och svingade svärd i nån slags mörk fantasymiljö i videon till Holy Diver var han för bövelen över fyrtio.