När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.
Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.
Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång.
Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.
boomp3.com
Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.
Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.
boomp3.com
