Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 4: Sagittarius - Another Time

Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.


Sagittarius - Another Time

Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.


Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.

Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)

Tommy Roe vänder kappan efter vinden

När jag letar mig tillbaka till 60-talet så finns det nästan ingenting som är så roligt som att upptäcka något nytt, någon ny infallsvinkel, något okänt. Det blir liksom en extra effekt av det hela, långt ifrån att bara håva in kanon.´

Jag har en förkärlek för artister och grupper som kanske startade sin karriär i början av 60-talet, eller till och med i slutet av 50-talet. Artister som figurerat en hel del på listorna, men mest funnit sin publik hos de vuxna, snarare än hos den nya, vilda ungdomen. Sedan, när the summer of love infunnit sig, och världen håller på att förändras radikalt, då är dessa artister helt fel i tiden. Det enda de kan göra är att strunta i de ny trenderna eller skaffa sig hippa rådgivare som kan guida dem i den nya, flummiga eran.

Ett exempel på detta fenomen är topplisteaktören Tommy Roe. Hans desperata försök att hänga med i den psykedeliska utvecklingen är egentligen mest rörande, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Många gånger kommer jag på mig med att hellre vilja lyssna på ett misslyckat försök än ett "äkta" försök som i mina öron ändå låter sämre.


Den mest magnifika låt som Tommy Roe gjort är It's Now Winter's Day, en gnistrande vacker ballad som lyfter tack vare helt osannolika effekter i låten. Men så är också Curt Boettcher inblandad på minst ett hörn. För att illustrera vinterdagen hörs här isflak som vänder sig, snökristaller som spricker, istappar som rister. Åtminstone är det så jag hör det. Man känner ju också hur varmt och "thrilling" det är inomhus... Året är 1967.

boomp3.com

Everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Gone is the green grass, the trees have turned brown
The sky has gone grey, it's now winter's day
The parks, they are empty, no squeaks from the swings
No kids are at play, it's now winter's day

And here we are, snuggled warm in each others' arms
Listening to silent sound as the snow pats the ground
Perfumed hair that I smell, essence that I like so well

You are my winter, the days and the nights
In our hideaway, it's now winter's day
Our love will grow stronger amid winter's chill
Inside we will play, it's now winter's day

And everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Mmm....

Uppföljaren "Phantasy" (också från 1967) är ett ojämnt album som innehåller en del halvtramsiga låtar. De heter genomskinliga saker som Paisley Dreams, Mystic Magic och Plastic World. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla en låt som It's Gonna Hurt Me. Ibland är ju en poplåt oemotståndlig, som bekant.

boomp3.com