"These Are The Streets, I Used To Walk..."

Texterna här på Spengo har på sistone varit rejält nostalgiska. Undrar vad det beror på? Men det är klart, det var inte lätt att vara nostalgisk t ex under tonåren, snarare var det väl omöjligt eftersom allt (ännu) var så distanslöst. Även musiken vi skriver om kan ju i sig vara nostalgisk och sentimental. Inte undra på att vemodet aldrig är långt borta.

Vid flera tillfällen har jag lyft fram Madness fjärde album, The Rise And Fall (1982), och det har inte bara varit för att det var en av de fem första LP-skivorna jag skaffade. 1983, när jag var tretton år, tyckte jag att det var en fantastisk popskiva, även om den delvis lät lite märklig i mina oerfarna öron. Jag tycker fortfarande att det är en av åttiotalets bästa popskivor.

Låten som surrade och snurrade vid denna tid var ju superhitten "Our House", en låt som jag faktiskt har haft oerhört svårt att tröttna på. Egentligen mot alla odds. Den borde vara i riskzonen för uttjatning, men jag går igång på den varje gång. För många har nog den låten helt förknippats med Madness. Eller snarare tvärtom.

The Rise And Fall, albumet där "Our House" ingår, spretar musikaliskt och tar rejält avstånd från gruppens tidiga, "roliga" ska-pop. Men på något sätt hänger allt ihop till en unik, närmast konceptuell helhet. Här dyker en ganska bister och sällsam vardag fram. Låtarna är små detaljrika, diskbänksrealistiska berättelser om det ibland desperata livet i England. Urbrittiskt!

Låter det inspirerat av The Kinks och Ray Davies? Well, parallellerna finns där, helt klart. "Primrose Hill" är ett gott exempel på när text, musik, sång och arrangemang strålar ihop till fulländning. Känslan är dock otäck; faran/fattigdomen/galenskapen lurar runt hörnet och just denna förtätade stämning åskådliggörs med hjälp av de mäktiga musikaliska inslagen.

Boomp3.com

En tillbakablickande, nostalgisk feeling får jag också av titellåten "Rise And Fall", som även den är rejält Kinks-doftande. Gladare låt har man dock hört. Mollskiftningarna håller borta en naiv glättighet och gör att desperationen inte släpper taget. Det hela blir liksom obönhörligt. Inte hopplöst, men obönhörligt.

Boomp3.com

Inte som alla andra

Jag har sett Ray Davies en gång till. På Cirkus i Stockholm hösten 2004. Det var väldigt ojämnt och med den mest okänsliga gitarrist jag hört (och sett - med en pudelfrilla som borde varit utrotningshotad) men där fanns fina stunder som i första extranumret Celluloid Heroes och inledningen av Days samt i en del klassiska Kinks-hits från mitten av sextiotalet. Jag hade dock hellre sett turnén när han for runt själv med en pall och akustisk gitarr. Fast samtidigt var det lite coolt att han så konsekvent vägrade att vara konsekvent. Tillmötesgående allsångsnummer för de stora antalet flintar i lokalen blandades med arenarocken i Low budget, snygga akustiska framföranden av låtar som Village Green med ett helt osannolikt tre minuter långt rundgångsintro i en av de nya låtarna. Han satte själv tonen för kvällen genom att öppna med outsiderklassikern I’m not like everybody else. En låt som trots att den sålts till reklam överlevt bättre hos mig än sina kändare grannar i den tidiga repertoaren som de fullständigt sönderspelade och coverade You really got me och All day and all of the night. Tänk vad coolt det skulle vara att kunna höra dem igen utan ett förförståelsefilter av pubtrubadurer och hårdrocksgubbar som sak visa att de minsann har rötterna i 60-talet.

Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.