Skivhyllan 1971 Denny Doherty - Watcha gonna do?

Under rubriken skivhyllan kommer jag framöver att lägga in texter om skivor som står i min skivhylla. Det kommer att vara en skiva vardera från året 1956 till i år. Jag kommer att föra fram mina personliga favoriter, sånt jag upplever är underskattat eller bortglömt. Om möjligt kommer jag att undvika skriva om skivor och artister som redan upptagit för mycket plats i tidningars och websiters outröttliga försök att skriva rockhistorien en gång för alla. Alltså även om jag älskar Pet Sounds, White light/White heat och Stand, så får de stå åt sidan.

Först ut är en soloplatta av en av tidigare The Mamas & Papas-medlem. Denny var kanske den mest välsjungande i denna vokalgrupp, ok i hård konkurrens med Mama Cass, men också den minst kända. Han står endast med som medkompositör på en låt på deras skivor, Got a feelin´ som också är med på denna platta. Denna låt som man utan att tveka kan använda som referens om man vill beskriva hur soft rock eller sunshine pop låter. Tyvärr gick Denny bort tidigt i år.

Plattan är ganska varierad förutom några lite softare låtar liknande den ovan beskrivna så finns det på A-sidan också några låtar som väl närmast kan beskrivas som countrypop, inga mästerverk och lite profillösa men klart lyssningsvärda. Han gör också ett Beatles covermedley med Here comes the sun och The two of us. Here comes the sun tillför inget nytt men The two of us är kul att höra. Den är av mig ganska förbisedd då den ligger på Let it be, som av mig rankas som den svagaste Beatles-plattan.

Mina två favoritlåtar är Neighbors, och The drummer´s song. Neighbors är en countrydoftande låt med en melodi som gungar fram i maklig takt. Härliga körer ger en familjär stämning, som förstärks av bilden på insidan av konvolutet med 22 personer och en fårhund, tankarna går till Ronnie Lanes 70-talsplattor. Och på konvolutets framsida ligger Denny och myser i ett rostigt badkar på stäppen någonstans. Kan bara komma på ett omslag till med personer i badkar och det är The Who sell out från 67, där Roger Daltrey ligger i några liter vita bönor.

The drummer´s song är bara den en anledning till att skaffa plattan. Jag älskar dragspelet som utan att bli för kaxigt ändå ger en extra dimension till den genialiskt enkla låten. Mina tankar går till en av mina nutida favoriter King Creosote som gärna använder sig av detta instrument utan att lämna popfacket.

The drummer´s song

Som helhet så når inte Watcha gonna do upp till John Phillips solodebut, men för de som är intresserade av 60-talets mjukare sida eller 70-talets singer/songwriter-scen så rekommenderar jag den varmt.