onsdag 30 december 2009

Byrdmaniax


Starry Eyed And Laughing - Never say too late / Chimes of freedom (Rockpalast i Köln 1976)

Killarna i Starry Eyed And Laughing gjorde inget hemlighetsmakeri av sina influenser - The Byrds och Bob Dylan - då de tog sitt gruppnamn efter en fras ur folkrockklassikern Chimes Of Freedom.

Starry-eyed and laughing,
as I recall when we were caught


Särskilt första självbetitlade plattan från 1974 är också full av jinglande och janglande tolvsträngad Rickenbacker och unison stämsång. För mig som inte kan få nog av sådant är plattan trevlig lyssning rakt igenom. Inledande låten Going Down är till exempel en sprudlande poplåt som skjuter upp genom stratosfären med en gnistrande svans av stjärnstoff, emedan en annan höjdpunkt, Never Say Too Late har sköna countryrock-slingor. Starry Eyed And Laughing byggde vidare på soundet från The Byrds hit i England år 1971, Chestnut Mare (se ett gammalt klipp från tysk TV).

Men mitten av 70-talet var inte rätt tid för kraftiga Byrds-influenser, något år efter att förebilderna plockat ner skylten och långt innan band som R.E.M. och The Church hade bildats. Starry Eyed And Laughing buntades samman med den samtida engelska pubrockscenen, vilket visar bredden på vad som var pubrock. Gruppen existerade i knappt tre år och gav ut två album och en handfull singlar. Trots att de också hann med ca 300 spelningar främst i hemlandet och därav blev ett tajt liveband, nådde de aldrig kommersiell framgång.

fredag 25 december 2009

Ronnie Lane-special!


Jag upptäckte Ronnie Lanes solokarriär för drygt tio år sedan när jag bytte till mig singelsamlingen Kuschty Rye: The Singles 1973-1980 mot överskattade The Flaming Lips upphaussade album The Soft Bulletin, som för mig var ett sista misslyckat försök att hänga med i samtiden. Jag fann direkt att Ronnies musik passade min smak och mitt kynne perfekt.

Ingen gjorde musik som är så löst och ledigt som Ronnie Lane. Han skapade sin helt egna blandning av engelsk och irländsk folkton, music hall, gammal rock 'n' roll och countrymusik (man kan göra en jämförelse med The Band som ändå är något annat). Soundet var mjukt, vänligt och gammaldags med övervägande akustiska instrument och Ronnies något bräckliga röst. Han och kompbandet Slim Chance fick allt att låta glädjerusigt och lite sentimentalt, som om det var dagen före julafton.

Efter de fantastiska äventyren i The Small Faces och The Faces fortsatte Ronnie, själv i förgrunden, eskapaderna med sitt föränderliga band Slim Chance under åren i mitten av 70-talet. Han började leva som en vagabond och turnerade med bandet som en del i en kringresande cirkus med tält och vagnar, clowner, djurkonster och utropare - någon som gav Ronnie Lane skulder som förföljde honom livet ut. Det gjorde även den fruktansvärda sjukdomen multipel skleros (MS) i nästan 20 år, som långsamt bröt ner honom. Kvar finns hans organiska, anspråkslösa och muntra musik på några mycket fina album, singlar och ett par klipp på YouTube.


Ronnie Lane & Slim Chance - The Poacher (live i TV-programmet Supersonic 1976)


Ronnie Lane & Slim Chance - Done This One Before (live för BBC 1974)


Ronnie Lane & Slim Chance - What Went Down That Night With You (live på TV-programmet "45" 1974)

lördag 19 december 2009

Appointment with the Wicker Man.


Ingen film jag någonsin sett har stört mig eller varit så obehaglig som engelska The Wicker Man från 1973. Filmen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland, där invånarna gradvis börjat återfalla till hedendomen. En rättfärdig och kristen polisman sänds dit för att reda ut kidnappningen av tonårsflickan Rowan Morrison. Väl där märker han gradvis udda och märkliga företeelser bland invånarna. Vidskepelse och en pikant frånvaro av kristen kultur börjar successivt göra sig märkbart på ett obehagligt och hotfullt sätt för den gudsälskande polismannen från fastlandet. Just den isolerande känslan en ö kan ge av att vara fångad och fast spär på konstapelns utsatthet, och de alltmer tydliga hedniska riter och seder folket i byn utför, ger ett djupt störande och väldigt obekvämt intryck. Den andliga kristna renheten har ersatts av en köttslig naturdyrkan, som ackompanjeras av den mest underbara, och med vetskap om vad den i det här fallet representerar, obehagliga folkmusik jag hört.


Christopher Lee som den hedniske ledaren Lord Summerisle i The Wicker Man, 1973.


Paul Giovanni/Magnet- Corn rigs (1973)

Christopher Lee gör i hans eget tycke bästa roll någonsin som den upplyste hedningen Lord Summerisle, som leder riterna och kulturens nya inriktning till ett otroligt starkt och oförglömligt klimax. Det fantastiska och originella soundtracket av Paul Giovanni, framfört av gruppen Magnet, förblev märkligt nog outgivet i över 30 år, tills en seriös utgåva gavs ut i början av 2000-talet. Filmen och soundtracket, som ger en stundtals alltför generös inblick i våra förfäders årstidspräglade offerkultur, sammanfatts bäst av Lee själv: "The music to The Wicker Man is quite extraordinary, it is possibly the best music I've ever heard in a film".


Paul Giovanni/Magnet- Maypole (1973)

onsdag 16 december 2009

Mitt favoritband för tjugo år sedan

Sensommaren 1989 var det dags för mig som 18-åring att inställa sig i Kristianstad för två dagars mönstring med vägning, mätning, intelligenstest, medicinsk undersökning, samtal med psykolog och konditionstest för att se om jag var soldatmaterial eller inte. Efter första dagens prövningar gick jag och en kille från min hemtrakt ut på promenad längs residens- och regementsstadens spikraka gator och boulevarder. Vi styrde med bestämda steg mot en av skivaffärerna. Jag blev glad som ett barn när jag hittade Electric med mitt nya favoritband, The Cult.

Sedan gick vi på bio för att se den nya thrillern Täcknamn Coq Rogue med Stellan Skarsgård. Flera av de andra killarna i sovsalen hade påtaglig ångest vid läggdags, men jag kröp nöjd ner i de provisoriska papperslakanen och tänkte på mitt nyinköp.


The Cult - Wild Flower (1987)

Jag tror att jag älskade The Cult för att de i slutet av 80-talet omfamnade hela rockmyten mer än andra, i alla fall lika mycket som polarna i Guns 'N' Roses. I videon ser Ian Astbury och grabbarna nästan barnsligt lyckliga ut över att få köra raka AC/DC-riff, rocka loss, headbanga och göra gitarrposer. De kunde nu börja leva ut hela den amerikanska rockdrömmen med jeansvästar, lädermunderingar, hårsvall, motorcyklar och strippor. Bakom sig hade lämnat sitt gamla gråa England med independentlistor, gothbrudar, kvasidjupa texter, kråsskjortor och konstiga åttiotalsfrisyrer. På 80-talet var man lojal mot sin musikgenre, identifierade sig till fullo med den och dissade andra genrer. Ibland slogs till och med ungdomar för sin musik och stil mot andra subkulturer. Det fanns populärkulturella staket. Men under den här tiden gjorde The Cult ett häpnadsväckande trestegshopp från en slags goth till hippieflirtande psykedelia och vidare till ren och skär hårdrock. Eller var det häcklöpning de sysslade med?


Den amerikanske producenten Rick Rubin hade tagit dem under sina vingar i en studio i New York efter de gjort misslyckat försök att spela in en platta i England med en annan producent (ja, det lät verkligen skit om inspelningarna från 1986 till skivan som skulle hetat Peace). Förutom att ha producerat en del banbrytande hip hop, jobbade Rick Rubin med band som Slayer och Beastie Boys. Amerikanerna skämdes inte för att säga hur jävla mycket de älskade Led Zeppelin och annan hårdrock. Hemma i England hade ingen vågat säga något positivt om den musiken sedan punken kom, åtminstone inte i de kretsar som killarna i The Cult hade rört sig i, även om det varit sånt de växt upp med och älskat tidigare. I USA kände de att de kunde andas.

Jag köpte varenda album, tolva och singel från senaste plattan Sonic Temple och ända bak till Southern Death Cult från början av decenniet. Jag följde utvecklingen steg för steg bakåt och gillade det på ett lojalt sätt.

I november 1989 skulle de spela som förband till Aerosmith i Valbyhallen i Köpenhamn. På bussen ut till Valby skrålade de andra Cult-fansen sin favoritgrupps låtar. Jag sjöng med och rös vällustigt av gemenskapen. Ingen sjöng Love In An Elevator. Ljudmässigt var det en katastrof, en gröt på obeskrivligt hög volym som hängde över oss. Ian Astbury i solglasögon var full och hög och hade gipsad arm, i dålig form överhuvudtaget. Enligt heavy metal-magasinet Kerrang hade han och gitarristen Billy Duffy slagits vilt om en groupie hemma i Los Angeles, strax innan de åkt på turné i Europa. Rock 'n' roll! Men samtidigt förstod jag att de inte skulle erövra världen.

lördag 12 december 2009

Året då popen tynade bort, del 3

I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.

Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.

Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.

I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.

I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.

Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.

Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.

Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:

Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay

Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend

Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander

Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics

Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues

tisdag 8 december 2009

Är magin borta?

Var har den tagit vägen? Eller måste den musik som görs idag åldras för få ett skimmer och höras på håll?




Ithaca - Questions (Did You Know?/Will We Be Alive?) (1973)

Ta till exempel den här vidunderliga låten med gruppen Ithaca som helt och hållet befinner sig i en drömvärld, ett sagoland bortom allt verkligt. Visste Peter Howell, John Ferdinando och Lee Menelaus vad de höll på med när de spelade in? Trots att musiken verkar välskriven med ihopvävda låtar och inspelad med en hel arsenal instrument som mellotron, blockflöjt och sittra, så känns den samtidigt oslipad och hemgjord med sin lofi-produktion. Ithacas A Game For All Who Know var en privatpressad vinyl i en minimal upplaga på 50-100 exemplar.

Skulle någon idag 2009 kunna skapa samma transcendenta effekt, ens om man spelade samma låt ton för ton och med samma instrument? Försvinner magin med dagens musikers medvetenhet, till exempel om vilken genre de spelar i, som i det här fallet progressiv psykedelisk folkpop? Även ny musik som betecknas som intuitiv tycker jag känns kontrollerad och utstuderad. Snälla ni, bevisa att jag har fel!

söndag 6 december 2009

Always Something There

Fick en CD-samling i inflyttningspresent med mindre kända inspelningar av Burt Bacharchs låtar, särskilt från åren innan han blev ett stort namn, Always Something There: A Burt Bacharach Collectors' Anthology 1952-1969. Vilken härlig lyssning! Framför allt belyser den Bacharach som en låtskrivare i den gryende soulgenren i början av 60-talet eller kallades det fortfarande rhythm & blues? Smaka på den här Sam Cooke-doftande anrättningen:


The Hammond Brothers - Thirty Miles Of Railroad Track (1961)

Japp, det är dagens låt, dock i skarp konkurrens med Paul Williams Let Me Be The One. En bra dag med andra ord.

torsdag 3 december 2009

Richard & Linda Thompson


Richard & Linda Thompson - A Heart Needs A Home

Ett för årstiden värmande klipp från 1975 ur tidernas kanske bästa musikprogram på TV, engelska The Old Grey Whistle Test. Chict påbyltade i studion ger folkmusikvärldens snyggaste par prov på briljans i all sin avskalade enkelhet. De har nyligen har anslutit sig till sufismen, en slags islamisk mysticism med kärleksbudskap.

Linda tar andan ur mig fullständigt, att samtidigt få se och höra henne är nästan överväldigande. Men Richard, varför måste han berätta vilken tonart låten går i? Som presentation eller mellansnack borde sådana upplysningar vara bannlysta. Men ok, han är inte musikernas musiker utan anledning.

måndag 30 november 2009

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 6: The Beatles - A Hard Day's Night

Idén att kika på rockhistorien i mikroskop tilltalar mig. Det är intressant att förstora detaljer, att skilja ut och belysa några sekunder i en låt. Jag vet att det inte tar längre tid att få en ordentlig kick i själen för livet eller att föras med till en annan dimension. Rockförfattaren Greil Marcus gav för ett par år sedan ut en bok om en låt, Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Ett helt kapitel ägnas åt det första slaget på virveltrumman som går av som ett pistolskott, alltså ett kapitel om en betydelsefull sekund.

Spengo har mest tassat som katten kring het gröt vad gäller The Beatles. Vi har sällan vågat skriva om The Beatles, men väl massor av inlägg om deras arv och efterföljare. Inget band är så väl dokumenterat i böcker och artiklar; i princip varenda dag i deras karriär är kartlagd. The Fab Four och deras musik är placerad på piedestal. En vanlig dödlig vågar möjligen uttala sig muntligt, men knappast skriva om The Beatles. Många har rätt bra grepp om deras produktion och historia. Det gäller då att inte slarva med fakta.

Kort sagt, många tycker The Beatles är totalt uttjatade. Men jag tänker trotsa alla hinder och skriva om dem ändå, dessutom om en av deras mest kända låtar. Den här gruppen och deras musik fascinerar mig, lika mycket idag som när jag som sjuttonåring lånade hem min fasters Beatles-skivor för att spela in dem på kassetter.


Vilka är The Beatles nyckellåtar? Jag menar vilka låtar har fört deras egen musikaliska utveckling framåt och betytt mest för popmusiken i stort? Hur är det om man börjar med deras tidiga karriär? Jag anser att A Hard Day's Night otvivelaktigt är en nyckellåt, men att det bara är ett tiotal sekunder ur den som ger den sin speciella betydelse.

Som alla vet lanserade A Hard Day's Night den första Beatles-filmen med samma namn sommaren 1964 och upphöjde en redan otroligt framgångsrika popgruppen till närmast astronomisk popularitet. Den var kulmen och ett avslut på den mersey beat som kännetecknade tidiga The Beatles. Nästan mer än någon annan låt speglade den de fyra unga grabbarnas obesgränsade entusiasm och energi. När titeln (som byggde på ett av Ringos uttryck) till filmen bestämts vid slutet av filminspelningarna, rusade John Lennon hem och hamrade fram låten på kvällen och natten. Den tävlingsinriktade Lennon var fast besluten att skriva nästa A-sida, eftersom McCartneys Can't Buy Me Love toppade hitlistorna vid den här tiden. Dagen efter satte de A Hard Day's Night i Abbey Road-studion.

Låten öppnar med en bredsida mot lyssnaren, ett mäktigt men svårgripbart ackord (G7sus) på George Harrison nya tolvsträngade Rickenbacker. Precis som Like A Rolling Stone är denna låtöppning mer än väl genomanalyserad [läs mer].

Men det är de tio sista sekunderna som är fullständigt hypnotiserande, ett ny typ av låtavrundning för The Beatles, som nästan alltid tidigare dragit ett ackord i slutet. Harrison hittar den tolvsträngade Rickenbackerns säregna sound i ett arpeggio (ett ackord som spelas ton för ton) som ringlar likt en abstrakt spiral och tillför låten en dramatisk men också drömsk effekt. Med de ringande tonerna tecknar Harrison i ljud något som bara fortsätter pågå, en evighetssymbol. Kanske snuddar han oavsiktligt vid den andliga mystik som han ska hänge sig åt under resten av sitt liv? Här dyker soundet upp som ska ligga till grund för The Byrds karriär och alla deras efterföljare. Ja, den skimrande gitarrslingan pekar ut de närmaste tre årens riktning för popvärlden, mot det gåtfulla och introspektiva.

lördag 28 november 2009

Jul igen



Om knappt fyra veckor är det julafton. Så där lagom kul. Vad kan då vara mer passande än att se hur julen firades i Holland 1974, åtminstone i TV-programmet Van Oekel’s Discohoek? Brinsley Schwarz orkar inte ens låtsas att de spelar på riktigt, men verkar ha rätt roligt ändå. Uppenbarligen en lyckad jul.

söndag 22 november 2009

Rock 'N' Roll Business


Två skruvade dudes, Howard Kaylan and Mark Volman (alias Flo & Eddie) håller ett litet föredrag om hur deras gamla band The Turtles konstant blev lurade av en rad managers.


The Turtles var bland de pålitligaste leverantörerna av hits i USA under andra halvan av 60-talet. Bland annat gjorde de ett gig (själva höga som hus) i Vita Huset, eftersom Richard Nixons dotter diggade dem. Även jag är svag för många av deras poplåtar. Det finns mycket att upptäcka bortom Happy Together, ta till exempel ett stycke skev och mörk folkrock:


The Turtles - Grim Reaper Of Love (1966)

söndag 15 november 2009

Teenage FC - när rocken borde vara pop

Folk som gillar Teenage Fanclub, och gud vet att det är sant att de är många, får ofta något dimmigt i blicken när de talar om sitt oantastliga band. Med all respekt för att man får ha olika åsikter (tycke, smak osv), men är de verkligen så bra som alla säger? Jag tyckte också att de var charmiga i början, att de gjorde snygga blinkningar till Alex Chilton, Neil Young och, kanske, The Byrds. Men ganska snabbt hörde jag bara pastischer och ironiska, ja, faktiskt ganska larviga rockposer.


The Sneetches (USA) – This Time (1994)

Bandwagonesque från 1991 klarar sig möjligen med sitt färgglada omslag, sin befriande humor och några helt okej spår. Jag skulle dock aldrig komma på tanken att lyssna på skivan idag. Thirteen från 1993 är rent ut sagt seg smörja, en skiva som det faktiskt inte går att lyssna på från början till slut. Grand Prix (1995) är om möjligt ännu sämre. Den skivar odlar trött gitarrljud och oinspirerat trumspel till fulländning. Total avsaknad av energi och finess. Varför leta sig till Skottland när vi redan har This Perfect Day här i Sverige?


The Frank And Walters (Irland) – Colours (1996)

Jag talar alltså om själva musiken här. Inte om att Teenage F***club kanske är världens mest sympatiska band. Nice blokes och så vidare. Att säga så har till och med, märk väl, blivit en klyscha det med. Songs From Northern Britain (1997), en helig ko i bandets fanclub, gör någonting för många men inte mycket för mig. Jag älskar stämsång och harmonier men känner ändå ett visst motstånd här. Mer än något tror jag faktiskt att det är det där klumpiga, oinspirerade trumspelet som jag inte klarar av. Förutom jämntjockheten då. Och att det aldrig känns riktigt levande.


Astrid (Skottland) – It’s True (2000)

Mediokra Howdy! tar med TFC in i 2000-talet och bekräftar bara det som jag redan har varit inne på. Jag stannar min lilla anti-missionerande exposé där. Det är fascinerande att ett bra band kan vara så dåligt.

Discosoul för helgen

Igår morse fick jag skjuts av en arbetskamrat i hans Volvo 245 till en konferens vi skulle delta i. Trött tänkte jag på att helgledigheten var kortad med en dag och lördagsmorgonen var obeskrivligt grå, regnig och ödslig. Min arbetskamrat tryckte in en CD i spelaren och sa att jag måste lyssna på en låt som han upptäckt nyligen.


The Real Thing - You To Me Are Everything (1976)

Det var som om en stor fet regnbåge välvde sig över stan. Tack gode Gud för såna kollegor som han!


The Real Thing var tydligen ett gäng killar från Liverpools fattigare delar. De var influerade av samtida soul av The Temptations och Barry White. Det är uppenbart att soundet i You To Me Are Everything är hämtat från Barry White och hans The Love Unlimited Orchestra. Låten är egentligen varken unik eller märkvärdig, men dock solid discosoul från en era jag älskar. You To Me Are Everything nådde topplistans högst punkt i hemma i England 1976, den första i en rad inhemska hits.

Kom att tänka på att många stora musikupplevelser har jag haft i bilar.

fredag 13 november 2009

Monotoni


Jag såg precis ett skönt Tv-program om Keith Haring. En konstnär jag känt till, men inte har någon speciell relation till men vars gestalt trollband mig i soffan en timme med minstingen sovande på vänster arm. Det som slog mig var dels hans sätt att arbeta, hans självsäkra svepandet med penseln som blev till oändligt ihopkopplade figurer imponerade storligen. Dels den livgivande musiken som knöt ihop tidslinjen, discon, housen och framförallt old-school hiphopen.




NWA hörde jag aldrig i programmet men de tillsammans med Public Enemy och Eric B and Rakim är de 80-tals hip-hopare som jag idag kan känna ett sug efter att lyssna på. Fuck the Police är en klassisk låt som lika väl kunnat vara en med Little Richard eller något från Suicides första LP. Låten har en kompromisslöshet och energi som gör att den lyfter till dessa höjder. Nyckeln är upprepningen eller monotonin som nästan blir suggestiv, likt Keiths sammanlänkade streckgubbar. En hjärntvätt som jag har behov av att utsätta mig för lite då och då.

måndag 9 november 2009

Tiden är viktig


Ibland finns det inget annat som duger. Jag fastnar i en skiva. Jag lyssnar om och om igen, tar mig tid att hitta nya vinklar och vrår i texterna och melodierna. Det händer tyvärr alltför sällan i dessa dagar av snabbkonsumtion à la Spotify. Där är jakten på något sätt viktigare än bytet för min del. Nya erövringar, nya och åter nya.

Men i några veckor nu har jag (nästan) uteslutande fastnat i en nästintill okänd skiva från början av det skälvande 1990-talet. Gruppen heter It´s Immaterial och skivan heter Song.

Bandet It´s Immaterial kan väl närmast betecknas som ett one-hit-wonder. De hade en massiv hit med låten Driving Away From Home 1986. Det var en snack-sjunga låt i shuffletakt om en biltur på landet. Låten följdes av fullängdaren Life Is Hard And Then You Die som, vad jag vet, inte riktigt fick samma genomslag som singeln. Personligen tyckte jag den var riktigt bra när det begav sig. Den kastar sig mellan olika genrer och stilar men lyckas ändå få fatt pålyssnaren med riktigt bra pop-hooks.

Men mästerverket kom först fyra år senare, 1990. It´s Immaterials svanesång och största stund, i mitt tycke. Då brydde sig om möjligt ännu färre, om ens någon, om gruppen. Song är, för att knyta an till inledningen, en skiva som tjänar på ett antal lyssningar. Det är en skiva, som man säger, växer för varje lyssning.

De första gångerna är ganska krävande. Melodierna är dämpade och försiktiga. Det är ett jämngrått och jämntjockt musikaliskt språk som sipprar ut genom högtalarna. Efter ett par lyssningar, när texterna och melodierna sakta nötts in, växer ett alldeles eget musikaliskt universum fram. Melodi- och soundmässigt är det ifs inte helt väsenskilt från tidiga Pet Shop Boys eller Blue Nile, vilket kanske inte är en slump. Blue Nile-producenten Calum Malcom sitter bakom rattarna för Song.



Men till skillnad från Blue Nile är det en mycket grå värld som John Campbell (tidigare i Yachts) och Jarvis Whitehead i It´s Immaterial målar upp. I ett annat forum beskrev jag musiken som ett soundtrack till en Ken Loach-film och i mina öron är skivan tonsatt diskbänksrealism It´s Immaterial försöker sig på. Den enda referens jag kan komma på som är närheten av det John Campbell gör textmässigt är Ray Davies. (Inga jämförelser i övrigt dock.)

Men inte ens Rau Davies lyckas vara riktigt lika svart och cynisk. I låten Endless Holiday beskrivs den hopplösa vardagen hos en arbetslös som lever på sin frus inkomst. Han vaknar på morgonen, lagar frukost, vinkar adjö till frugan och sätter sig att vänta på att timmarna ska gå. En tröstlös tillvaro utan något ljus i sikte.

Men även om cashen skulle rulla in, lättar inte trycket. I låten Life on The Hill mässar Campbell; "Is that what money amounts to?/A house on the hill, ugly and new.../"



Inledande New Brighton skildrar en dead-end town där affärerna är stängda, hoppet är ute och där drömmen om ett nytt Brighton inte är annat än just en dröm.

Song hade ju kunnat bli fullständigt outhärdlig om inte melodierna i kombination med Campbells väna stämma hade varit så bra. På något konstigt sätt känns det också skönt att höra att någon annan jävel har det lite värre, när min egen vardag känns grå och trist. Den effekten har den här skivan på mig.

I den knapphändiga information som finns om It´s Immaterial på webben kan man läsa att det finns ett tredje fullbordat album med arbetsnamnet House For Sale som ännu inte är outgivet. Enligt John Campbell ville inget skivbolag ge ut det när det begav sig. Skivan uppfattades som "too dark". Det låter ju nästan för bra för att vara sant och jag hoppas att någon inom en snar framtid ger ut den skivan.

Jag tycker att Cherry Red gjorde en kulturgärning när de återutgav den här skivan i våras. På skivan finns ett par extraspår, som t.ex den underbara versionen av singeln Heaven Knows, som med ny melodi här kallas Faith. Den var f ö b-sida på singeln Heaven Knows. Jag hoppas att fler tar sig tid (för tiden är viktig i detta sammanhang) att upptäcka It´s Immaterial och Song. Det är den värd.

(OBS! Song har av någon outgrundlig anledning fått fel låtordning på Spotify. Den korrekta låtordningen finns här.)

söndag 8 november 2009

Guilty Pleasures del 12: Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me


I somras besökte jag och min vän Claes tillsammans med ett gäng engelsmän en genuin Pie and Mash-shop i Londons östra delar, närmare bestämt i Hackney.

Vi satt i den helkaklade folktomma lokalen och högg in på de stabbiga men delikata köttpajerna, potatismoset och persiljesåsen - klassisk arbetarklassmat på utdöende för londonbor (tyvärr var ålen slut för dagen). Ägaren Robert Cooke och Carlos i vårt sällskap - hans brorsa spelar skurk i TV-långköraren EastEnders - pratade så bred cockneydialekt med varandra att vi andra knappt hängde med. Stämningen var jovialisk.

Jag kom då på något som min mor ibland har lagat när jag kommit hem till Österlen från Stockholm: stekt panerad ål i långpanna och potatismos. Det är s k comfort food som hon tillagade för att visa vår samhörighet som infödda österleningar.

Robert Cooke, en satt och låghalt man med en blid framtoning, berättade om att han var fjärde generationen som sålde eel, pie and mash. Det fanns inramade tidningsklipp om stället som stod på en hylla och dessutom ett stort foto på exteriören och en person som stod framför den och som pekade upp mot den gröna skylten. Robert förkunnade stolt att det var Boy George som besökt hans Pie and Mash-shop. Jag funderade på sambandet mellan androgyna eller transvestita engelska popsångare och de så populära manliga artisterna som uppträdde i kvinnokläder i den engelska music hall-traditionen. Och så reflekterade jag även kring hur även de äldre ur den engelska arbetarklassen verkar ha koll på sina popstjärnor.


Jag måste ha hänförts av videon till Do You Really Want To Hurt Me [se den] hösten 1982 på musikprogrammet Casablanca. Boy George var sannerligen en könsöverskridande uppenbarelse. Melodin hade det där glimmande vackra vemodet som jag alltid varit svag för och en sällsynt stor hitfaktor. Även om det är Culture Clubs egen poppiga tappning av Lovers rock (en slags slick romantisk reggae) skulle refrängen kunna vara hämtad ur en klassisk gammal soullåt. Det där dubliknande partiet ungefär 3½ minuter in, före sista vändan av refrängen, fick mig att skönja botten av min själs brunn.

torsdag 5 november 2009

It's all in the hands


Dave Berry - The Crying Game

Dave Berry var en lite udda artist, som här med små medel förvandlade ett framträdande med sin undersköna ballad The Crying Game till något man känner ett suggestivt obehag av.

lördag 31 oktober 2009

Mannen bakom "The Rocker"

Sedan mitt lilla inlägg om Thin Lizzy för två veckor sedan, har jag uteslutande lyssnat på gruppen. Framför allt har jag gått igenom de fem första albumen, som kom före mästerverket Jailbreak, en skiva jag diggat sedan tonåren. Jag har sökt efter de känsliga och mer melodiska låtarna, som jag länge anat skulle finnas där någonstans.

Åtminstone sedan Thin Lizzys sena karriär i slutet av 70-talet och början av 80-talet har bandet tillhört sfären för hårdrock och heavy metal. Thin Lizzy blev förknippade med fingerfärdiga dubbla leadgitarrister som spelade i stämmor och framför allt den karismatiske Phil Lynott med sin besjälade röst. Han upprätthöll en image som en hårding - rockrebell, slagskämpe, stordrinkare och hjärtekrossare. Han och bandet var ett gäng grabbar som var tillbaka i stan för att röja. Phil knarkade och söp sig till en förtidig död vid 35 års ålder.


Men Phil Lynott var en dubbelnatur. Samtidigt var han en bildad man, rent av intellektuell, bland annat besatt av irisk mytologi och irländsk historia och litteratur. Han hade en romantisk och sentimental läggning. På ett album med hårda rocklåtar kunde han klämma en ömsint hyllning till sin mor eller nyfödda dotter, eller en låt om att dansa nyförälskad i månskenet, och därmed sätta sin tuffa image på spel.

Lynott var också i sina låttexter en driven berättare med förebilder som Van Morrison och jämlikar som Bruce Springsteen.


Thin Lizzy - Frankie Carroll (1974)

Ta den intima och vackra melodin Frankie Carroll, nästan som ett kammarstycke från det ovanligt softa albumet Nightlife, som ett lysande exempel på Phil Lynotts knivskarpa skildringar av arbetarklass. Kärnfullt och med enkla ord målar Lynott upp ett psykologiskt porträtt av frustrerade Frankie Carroll och hans familj som drabbas av hans lynne. På två minuter har Phil tecknat de grova konturerna för något som skulle kunna vara en teaterpjäs eller en roman. Med sin känslosamma röst är han inte bara berättaren, utan går också in i rollerna av såväl mannen som hans fru. När Frankie ryter åt sina barn efter att ha slagit dem och frun försöker lugna ner honom, då förvandlas benen i min kropp till glas. Frankie Carroll går under skinnet, inte minst på den som själv växt upp i skuggan av en man som varit omväxlande buttert inbunden och våldsamt aggressiv.

onsdag 28 oktober 2009

Året då popen tynade bort, del 2

Efter övergången från 1960-tal till 1970-tal märks det att också den popmusik som överlevde blivit tyngre, influerad av den nya rockmusiken som var groove- och rytmbaserad, hade en dovare ljudbild och rymde längre instrumentala partier. Det var inte bara heavy metal som slog 1970, även powerpopen föddes detta år med sina popmelodier framförda med rockklös.


En av mina favoritskivor från detta år är den första självbetitlade plattan av den amerikanska gruppen Crabby Appleton, som var resultatet av mötet mellan ett tidigare band vid namn Stonehenge och singer-songwritern Michael Fennelly.

Stonehenge var en grupp som spelat hårdare och bluesigare rockmusik och som uppvaktades av A&R-mannen David Anderle från det hippa skivbolaget Elektra. För att få skivkontrakt var de tvungna att göra sig av med sångaren som inte var i paritet med det övriga bandet, varken som sångare eller låtskrivare. In i bilden kom den unge Fennelly, som redan hade skrivit låtar åt och sjungit på en albumklassiker i sunshine pop-genren, Begin, med det Curt Boettcher-ledda projektet The Millenium. På Begin bör särskilt popbossa-pärlan To Claudia On Thursday nämnas [lyssna på den]. Med sig till Crabby Appleton hade Fennelly låtar för ett helt album, som inte passade innanför The Milleniums ramar.

Deras första skiva producerades av Elektras husproducent, Don Gallucci, som ungefär samtidigt ställde in reglagen för The Stooges odödliga mästerverk Funhouse. Crabby Appleton satte allt hopp till att singeln Go Back skulle skjuta i höjden på de amerikanska topplistorna. Nu blev singeln endast en mindre hit som landade på plats 36 på Billboardlistan i juni 1970, bandets enda kommersiella framgång.


Crabby Appleton - Go Back
(visserligen med tunt ljud, men ett riktigt fint tidsdokument)


Min favoritlåt på plattan är annars To All My Friends, en pianodriven låt som lyfter mot skyarna. Eftersom den är influerad av The Beatles sena stil påminner Crabby Appleton här väldigt mycket om powerpopgruppen Badfinger från samma tid. Det är bra tryck i den här poplåten som dessutom är garnerad med ljuvlig barock klaviatur av något slag.


Crabby Appleton - To All My Friends

På gruppens andra och sista skiva från 1971, Rotten To The Core, hade Crabby Appleton övergett popen för något som ofta drog åt boogierock och i något spår åt Led Zeppelin-aktig hårdrock. Detta var en utveckling som gällde för många andra band vid samma tid.

lördag 24 oktober 2009

Det handlar om att våga och vilja

Human Leagues Dare är såklart en klassiker. Det är på många sätt den ultimata 1981-skivan. Såväl kritiker som publik har omfamnat albumet och det är nog inte bara för att megahiten "Don’t You Want Me" finns med här. Skivan är en lyckad mix av flera världar. Här samsas medryckande kärlekssånger med iskalla spår om mörker och alienation. Det handlar om allmänmänskliga våndor, om att drömma, våga, agera, tro på något, vilja något. Om att öppna sitt hjärta. Om att dansa. Jag tror också att skivans genomslag handlar om en direkthet och en attityd i musiken som omedelbart lockar in lyssnaren i dess förborgade värld.

Ett spår som kan illustrera flera av dessa inslag är "Do Or Die". Vid en enkel undersökning av dess beståndsdelar finner man många ingångar. Likheterna med Kraftwerk är till exempel många: flirtandet med dansgolvet, enkelheten i melodislingorna, den nästan vetenskapliga exaktheten i den syntetiska musiken. Jag inbillar mig att texten handlar om någon slags spionverksamhet under kalla kriget. Frontfiguren Philip Oakey har i alla fall den rätta desperationen i rösten och han sjunger som om han verkligen springer för livet.


The Human League: Do Or Die (1981)

Som i princip all annan musik bör inte "Do Or Die" avnjutas i en ynklig laptophögtalare. Syntljuden ska skära genom rummet som laserstrålar. Basljuden ska trycka mot maggropen. Trumljuden ska smattra i örongångarna och riktigt krama ryggraden. Helst av allt skulle man befinna sig på ett kontinentalt diskotek, med hög volym, ljuseffekter, skumma människor och många långa luggar. Men om jag slutar med romantiserandet av myten där, så landar jag ändå i att det - trots låtens lite naiva "farlighet" - rycker rejält i dansfötterna.

Tanken på att låten/skivan snart är trettio år gammal gör mig både förbluffad och fundersam – det får mig att tänka ännu ett varv på musikhistorien och dess svårfångade karaktär. Det är nu alltså kortare tid mellan Beatles debutskiva och Dare än vad det är mellan Dare och dagens datum. Hur ska man hantera den informationen? Innerst inne tror jag absolut att det säger nånting. Om nånting. Jag vet bara inte vad.

tisdag 20 oktober 2009

The Moon Is A Harsh Mistress


Radka Toneff från Norge är en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna, men för världen är hon fortfarande ganska okänd.

Jag fick en avskedspresent av några kära vänner när jag skulle flytta från Uppsala i mitten av 90-talet. Med albumet Fairytales ville vännerna visa hur ledsna de var över att jag var på väg tillbaka till Skåne. Jag kom att spela skivan någon enstaka gång och tyckte lite ytligt att den var fin. Jazzvärlden var ny för mig och jag var lite fjunig till en början. Men för varje år närmade jag mig musiken på Fairytales.

I adventstid förra året stannade jag och ett par kollegor på konstskolan kvar på kvällen för att dricka några flaskor julebrygd och spisa jazzskivor som vi tagit med hemifrån. Mitt på det tomma stengolvet i den stora nedsläckta matsalen hade vi ställt några fåtöljer och ett bord med en skivspelare för vinyl, kopplad till skolans stora ljudanläggning. Den enda ljuskällan var en spotlight med ett blått filter.

Jag tog bland annat med Fairytales. Mina arbetskamrater, gamla jazzdiggare i medelåldern, kände särskilt till amerikansk-svenske pianisten Steve Dobrogosz. De var i mindre grad bekanta med Radka, men kollegorna berättade något jag inte visste om henne strax innan jag satte ner nålen i det svarta spåret.


The Moon Is A Harsh Mistress (1982)

En stor klump växte i halsen när vi betryckta lyssnade på hennes och Steves avskalade tolkning av Jimmy Webbs ballad The Moon Is A Harsh Mistress. Sången hade plötsligt fått en helt ny innebörd. På hösten 1982 begick Radka Toneff självmord, inte långt efter att skivan kommit ut. Hon blev 30.

Ute i decembermörkret föll snön tyst. Inne hos oss var det blå timmen.

lördag 17 oktober 2009

Som en gammal vän...

Emellanåt måste jag bara lyssna på Thin Lizzy igen. Inget annat duger då. Jag vill att Phil Lynott ska sjunga som bara han kunde. Det är ungefär som att längta efter att höra rösten av en saknad gammal vän på nytt.


Thin Lizzy - Romeo And The Lonely Girl (1976)

fredag 16 oktober 2009

One-hit wonders del 3: The Assembly - Never Never

Jag tänker ofta på min barndom och ungdom, hurdan jag var då och hur det var runtomkring. Kan inte låta bli att blicka bakåt. Enligt normen bör en riktig man vara osentimental med fast blick riktad mot framtiden, mot de uppställda målen.

Där satt jag i pojkrummet, en rundkindad trettonåring med fula glasögon och läshuvud, efter ännu en mardrömslik dag på högstadieskolan. Jag dagdrömde om att kanske någon tjej skulle bli ledsen om jag plötsligt dog. Tur att det fanns trösterika poplåtar på radion att lyssna till när man tyckte synd om sig själv.


The Assembly - Never Never (1983)

The Assembly var den rastlöse Vince Clarks tredje gruppkonstellation på lika många år, nu tillsammans med sin producent Eric Radcliffe. Meningen var att de till varje låt i projektet skulle anlita olika sångare. Det blev bara en singel, men en storartad sådan med Feargal Sharkey, som precis hade lämnat The Undertones.


Vince Clark förde in den mänskliga värmen i syntpopen med de mest bedårande melodier, ibland i ett lägre tempo, framför allt i Yazoo tillsammans Alison Moyet, en kraftfull blues- och gospelröst i spännande förening med de analoga syntarna.


Yazoo - Nobody's Diary (1983)

Det var ändå säkrast att visa att man diggade Twisted Sister och Kiss istället. Om jag i högstadiet berättat att jag egentligen gillade syntlåtar hade jag blivit mobbad och slagen. Utan att ha ord för det, sågs synt som något bögigt och snobbigt (det vill säga medelklassigt). Men det går aldrig att värja sig mot äkta känslor. Den här "förbjudna" musiken har i efterhand blivit mitt 80-tal, mycket mer än den förhärskande hårdrocken med sina besynnerliga mansideal för alla dessa osäkra pojkar i puberteten.

söndag 11 oktober 2009

Gåshuden måste vara äkta

Sångaren/gitarristen påminner starkt om en läderjacksrockande Tomas Ledin, sångerskan en smula om Py Bäckman, utklädd till en fladdermus. Trummisen ser ut som en tvåmeters (bindgalen) Ewert Ljusberg medan basisten – stillastående, fastgjuten, gömd under en basker – erinrar om Sura Gubben (ni som vet vem jag menar vet vem jag menar). Men, observera, detta är bara en ytlig observation.

Framför (eller snarare snett nedanför) mig på Globens scen står ju medlemmarna i ett legendariskt och extremt mytomspunnet band, Fleetwood Mac. Alla är över 60 år idag: Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Mick Fleetwood och John McVie. En viss oro kändes befogad. När åldrande rockmusiker åker runt i världen för att bjuda på drygt trettio år gamla låtar finns det alltid en oerhörd risk att det ska gå åt skogen.

Jag hinner tänka just den tanken redan vid första spåret, ”Monday Morning”, som inte känns så bra som jag vill att den ska göra, det vill säga som studioversionen. Men detta är bevars en arenaspelning och mina första farhågor beror nog mest på att ljudet inledningsvis studsar fram och tillbaka i rummet och att det tar en stund innan mixningen hittat de rätta nivåerna. Undertecknad är inte direkt van vid konserter med fler än 75 personer, med storbildsskärmar och så vidare.

När tredje låten, Rumours-spåret ”Dreams”, smyger igång känns det plötsligt som att allt klaffar. Jag ryser. Steve Nicks röst är precis så erfaren, drömsk och mystisk som man kan önska sig. Den låter faktiskt inte alls särskilt åldrad. Sedan kommer ett pärlband av fina låtar i fina versioner. Nyckelfiguren Lindsey Buckingham framstår som ett outröttligt energiknippe, en fullkomligt lysande gitarrist och ett gigantiskt ego.

Det finns en rad inbyggda konflikter som blir väldigt tydliga. Bandet pratar nu om att de turnerar för att det är kul. ”Let’s have a party!” säger någon i mikrofonen. Men låtarna, även när de på ytan låter glada, är nästan alltid dystra och deppiga. Känslorna pendlar mellan arg och sårad och vemodig. Den såväl musikaliska som mänskliga kemin mellan Buckingham och Nicks finns där i bakgrunden och sprakar, liksom omöjlig att kringgå.

Sista timmen av konserten blir tyvärr tristare. Några longörer för mycket, några svagare spår, några gitarrsolon och trötta rockismer för mycket. Det femstjärniga byts ut mot något tvåstjärnigt. Men gåshuden som huserade på mina armar under delar av konsertens första hälft var inget påhitt. Det var en äkta, oförfalskad känsla – och något som jag kan minnas och leva på riktigt riktigt länge.

Här följer studioversioner av några låtar som ingick i konserten.


Say You Love Me - från Fleetwood Mac (1975)




Never Going Back Again - från Rumours (1977)




I Know I'm Not Wrong - från Tusk (1979)




torsdag 8 oktober 2009

Ödets ironi


Är det ödets ironi att jag på lördag flyttar ut från familjens gemensamma lägenhet och därmed separerar, samma dag som Fleetwood Mac för första gången på närmare tjugo år är i stan och livs levande spelar deras bedrägligt behagfulla lyxpop om skilsmässorna sinsemellan? Konserten kommer dessutom bara att äga rum ett par tunnelbanestationer från min nya trerumslägenhet. Nej, jag hade ändå inte tänkt se dem, men måste definitivt sätta Rumours på listan bland möbler och grejer jag behöver till mitt hushåll. Ja, det blir den skivan i höst.


Fleetwood Mac - That's All For Everyone (från dubbel-LPn Tusk år 1979)

söndag 4 oktober 2009

Cover lover pt. 10 - Nagasaki


Låt mig ta dig tillbaka till en tid som är populär igen, till swingjazzens 1930-tal.


Django Reinhardt - Nagasaki (1936)

Redan introt i Nagasaki berättar mycket om vilken fräck gitarrist Django Reinhardt var - yvig, tempramentsfull och tekniskt briljant. Sedan kommer den småhese sångaren Freddy Taylor in. Coolt och lättsinnigt glider han genom den sköna nonsenstexten.

The way they entertain,
hurry, hurry, hurricane


Även om inspelningen är 73 år gammal finns det mycket attityd. Bandet hottar för fullt. På något vis ligger inte Nagasaki med Django Reinhardt, violinisten Stéphane Grappelli och deras band Quintette du Hot Club de France långt från den rockmusik jag är van vid. Hör - drygt en minut in låten - hur skevt början av Djangos solo är.

Nagasaki skrevs redan 1928 av kompositören Harry Warren (en gigant inom musikaler och soundtracks till filmer) och textförfattaren Mort Dixon. Texten är en exotiserande amerikansk fantasibild av den japanska hamnstaden Nagasaki. Låten blev ett omåttligt populärt nummer för otaliga artister inom jazzen från slutet av 20-talet till början av 40-talet. Det kom massvis av låtar under den här eran på temat exotism, en skön omväxling till den grå vardagen. Nagasaki var något man tog till när dansgolvet skulle fyllas. Här följer ett urval av dem som gav sig i kast med låten: Henry ”Red” Allen, Albert Ammons, Chet Atkins, Charlie Barnet, Count Basie, Acker Bilk, Cab Calloway, Benny Carter, Doris Day, Benny Goodman, Fletcher Henderson, Freddy Johnson, The Mills Brothers, Don Redman, Bobby Short, Zoot Sims, Willie “The Lion” Smith och Fats Waller.


The Mills Brothers - Nagasaki (1937)

Men denna låt förlorade mycket av sin charm på morgonen den 9 augusti 1945 när amerikanerna fällde en fullständigt förödande atombomb över staden för att tvinga japanerna till kapitulation. Trots att låten varit så poppis blev den ett tidsdokument snarare än en jazzklassiker.

söndag 27 september 2009

Ljusglimtar från 2000-talet: The Kingsbury Manx

Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.


"Fixed Bayonets" från Aztec Discipline (2003)


"Animations" från The Fast Rise And Fall Of The South (2005)


"Well, Whatever" från Ascenseur Ouvert! (2009)