Frankofili

I fransk populärmusik från sent 60-tal och tidigt 70-tal möttes pop, chanson (fransk vistradition), jazz, psykedelisk rock och klassisk musik. Friare, men samtidigt vuxnare och mer mondänt än anglosachsisk rock- och popmusik? Det är möjligt att jag försöker sparka in öppna dörrar här, att jag försöker frälsa de redan frälsta?

Först och främst måste jag nämna giganten Serge Gainsbourg innan jag kan gå vidare. Han var i fyrtioårsåldern under den här guldåldern för fransk populärkultur (det är ingen slump att Burt Bacharach är årsbarn med honom). Serge Gainsbourg var redan en veteran som barpianist, chansonsångare och låtskrivare. Dock sög han upp varje ny populär musikgenre och skapade i gengäld cool, tillbakalutad och groovy musik som fångade tidsandan som ingen annan.

Även när man pratar fransk popmusik går det inte att undgå begrepp som elegans och stil, i Gainsbourgs fall är den uppblandad med dekadens. Även om jag inte förstår språket njuter jag av melodierna, rösterna, fonetiken och framför allt av de snygga och djärva instrumentala arrangemangen.


Serge Gainsbourg - Ballade De Melody Nelson (1971)

Det är väl värt att kolla upp Françoise Hardys album också. Hon var inte bara en supersnygg sångerska med en kontrollerad sammetslen röst. Françoise skrev rätt mycket material till sina plattor, ofta både musik och text, vilket var ganska ovanligt för kvinnliga artister på 60-talet. Hennes skivor var också stilmässigt omväxlande och spände över många musikgenrer.


Om jag tvingas välja den mest typiska låten för fransk pop på 60-talet, så blir det nog Comment Te Dire Adieu, skriven av Serge Gainsbourg. Man känner på rimmen igen hans karakteristiska ordlekande. Ofta förknippas fransk pop med lounge music, elegant och tillbakalutad som den brukar vara. De talade partierna i Comment Te Dire Adieu av en lätt frånvarande Hardy är très cool.


Françoise Hardy - Comment Te Dire Adieu (1968)

Från det fina albumet Soleil kommer låten Le Crabe, en ganska kraftfull ballad med ett fräsigt arrangemang, som griper tag i mig som lyssnare.


Françoise Hardy - Le Crabe (1970)


Under sina glansdagar var Françoise Hardy och Jacques Dutronc det snyggaste paret i Frankrike, kanske på hela planeten, och dessutom rikt begåvat. De fick en son och gifte sig senare. Även om de bor på olika ställen är de tillsammans än idag.

Jacques Dutronc var den franska popens bad boy, ofta kaxigt leende med en tjock cigarr i munnen. Mer än andra franska artister var han influerad av amerikansk och engelsk rock och beat pop. Ibland är det tuff och skramlig garage/folkrock som Jacques och hans musiker skapar. Som låtskrivare under sin tidiga karriär jämförs han ofta med Ray Davies från The Kinks. Från 70-talet och framåt har han mest verkat som filmskådespelare.


Jacques Dutronc - Les Rois De La Reforme (1968)

Den självbetitlade platta han gjorde 1968 verkar vara påverkad av de politiska och sociala oroligheterna i samband med studentrevolten i Paris samma år. Les Rois De La Reforme börjar med avvaktande militäriska trumvirvlar i nästan en minut till en plötslig urladdning, förlösning och skönhet. Lyssna på de sagolikt ringande gitarrerna [1:13-1:19] som skulle kunna komma från Televisions Marquee Moon nio år senare.


France Gall var i början av sin karriär Serge Gainsbourgs skyddsling. Hon vann eurovisionschlagerfestivalen 1965 som sjuttonåring med hans Poupée De Cire, Poupée De Son. För den patologiskt gubbsjuke Gainsbourg var France Gall en perfekt Lolita. I all sin ungdomliga oskuld sjöng hon året därpå i Les Sucettes om hur härligt det är att suga på godisklubbor (se ett klipp med en road Gainsbourg i duett med Gall). France Gall blev förfärad när hon upptäckte att Les Sucettes också kunde handla om oralsex och bröt samarbetet med Gainsborg. Men han hittade nya kvinnor att projicera sina lustar på, först Brigitte Bardot och sen Jane Birkin.


France Gall - Les Quatre Elements (1969)

Några år senare, samtidigt som Gainsbourg och Birkin hade musikaliskt samlag i Je T'Aime Moi Non Plus, spelade Gall in den sofisikerade Les Quatre Elements, som i princip är barockpop. Trots att hennes röst är ganska liten, når den ändå alltid fram, för den låter ungdomligt frisk och levande.