fredag 18 november 2011

Fredagsröj!


Dr Feelgood - Going Back Home (1976)

måndag 14 november 2011

The Fish City Five

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.




Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.

Den eftersträvansvärda gåshuden



The Byrds är antagligen Grundkurs 1 för den genomsnittlige Spengo-läsaren. Eller kanske snarare uppropet vid det allra första introduktionstillfället för Grundkurs 1. Det finns liksom ingen att övertyga. Men detta faktum hindrar mig inte från att än en gång detaljlyssna på en Byrds-låt och se vilka nyanser som man eventuellt kan vaska fram.

I bilstereon häromdagen dök nämligen Gene Clarks fina If You’re Gone plötsligt upp, en låt som återfinns på det i Byrds-sammanhang något svaga (läs: i mitt tycke något för traditionella) albumet Turn! Turn! Turn! från 1965. Pass på, låten börjar på en gång, utan förvarning:



If You’re Gone berör mig verkligen på djupet. Textraderna förbryllar mig och ändå känner jag på något vis igen mig i dem. Den oerhörda känsligheten i Gene Clarks röst bidrar såklart till låtens starka dragningskraft.

If the daylight can be hidden by the sun

Man kan undra vad som menas med detta. Kan dagsljuset skymmas av solen? Samtidigt känns det som något mer än en paradox eller simpel ordlek.

If I know you I may never know your name

Det känns som att jag känner dig men jag vet inte vad du heter. Eller: jag vet vem du är och vad du heter men jag känner dig inte, egentligen. Någon som känner igen sig?

If you’re gone then there is nothing that remains

Om du är borta så finns ingenting kvar. Eller: om du är borta så återstår ingenting? Så rakt på sak, så självklart och ändå så hjärtskärande dubbeltydigt.

Wikipedia kallar If You’re Gone för “a poetic confession of emotional insecurity” och det är väldigt fint beskrivet tycker jag. Och så här står det om det där märkliga ljudet som hela tiden ligger och hotar i bakgrunden, som sänder kalla kårar längs ryggraden på mig: ”To highlight the wistful melancholy of If You're Gone, [Roger] McGuinn and [producenten Terry] Melcher devised a droning, Gregorian harmony part that sounds uncannily like another instrument and foreshadowed the raga rock experimentation that the band would undertake on their next album.”

Ja, det känns verkligen som att den här gåtfulla, spöklika stämningen inte borde ha kunnat skapas så tidigt som sommaren/hösten 1965. Vid varje lyssning ger den här låten mig den där så eftersträvansvärda gåshuden.

onsdag 2 november 2011

I'm gonna make you love me

I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.

tisdag 18 oktober 2011

Jag ger er bra vibrationer

Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.


Xdreamysts Right way home (1978)

En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.


The Tearjerkers Love affair (1979)

Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier.


The Undertones Teenage kicks (1978)

Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.

måndag 17 oktober 2011

Genom bruset och fram till hjärtat..

I lördags kväll spelade jag och Martin plattor på Pet Sounds Bar. Vi satsade på låtar som var upplyftande och ganska lätta att ta till sig även om man inte hade hört dem tidigare. Baren fylldes på av folk och under några timmar var det fullsmockat i lokalen. Stämningen var hög och samtidigt dundrade modernare tongångar nere från klubben i källaren. Vi fick kämpa för att våra gamla analoga inspelningar skulle överhuvudtaget tränga igenom.

En låt som jag på förhand visste skulle slå an var Tom Petty & The Heartbreakers gamla dänga American Girl från debutalbumet år 1976. Det finns något förlösande med den. Man känner sig fri och odödlig när man hör låten, som alltid känns fräsch (ett ord jag ogärna använder, men jag hittar inget bättre).


Tom Petty & The Heartbreakers - American Girl (live 1980)

Jag avslutade ett set av låtar med American Girl innan Martin tog vid och jag rundade baren för att ansluta till några vänner som hade kommit för att lyssna. Bakom en pelare stod en väldig söt tjej och sjöng med inlevelsefullt med slutna ögon. Det gav mig en väldig tillfredsställelse och lust att fortsätta spela låtar som sträcker sig efter andras hjärtan.

fredag 14 oktober 2011

Spengo goes live!


Spengoskribenterna Magnus Svensson (DJ Skåne) & Martin Alarik spelar skivor på Pet Sounds Bar på Skånegatan nu på lördag den 15 oktober kl 20-01. Den store skåningen i hawaiiskjortan och den betydligt tunnare och diskretare upplänningen bjuder på den bästa blandningen av discosoul, Motown, funk, baktakt, ädelpop, powerpop, new wave, pubrock och annan rock 'n' roll - tongångar som sätter igång blodcirkulationen och gör dig törstig!

fredag 7 oktober 2011

Pure power pop med The Poppees

Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.

Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.


The Poppees Jealousy 1978


Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.


Sorrows Teenage Heartbreak 1980

onsdag 5 oktober 2011

Still digging up the bones of Strummer and Jones

Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.

onsdag 28 september 2011

fuzzpunkgaragejunk

Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!


Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)

Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.

Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.


Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!


Apa State Mental - Eaten By Hippies (2009)

tisdag 27 september 2011

Inga trix - 30 pix!


Löningsdag till ära bökade Il Dottore in ölmagen i Malmös smalaste skivaffär, vid Lilla Torg. Magen klämde, vinyljunkien stönade i sin abstinens. Livet var plågsamt. Nöden hade ingen lag. En singel från Kristianstad år 1979? Hmmm! Härligt omslag, kan vara något.. eller absolut inte.

Till doktorns glädje, när han bökat sig ut ur affären, visade det sig var en totalt okänd skånepärla. Värdig en fotvandring till Kristianstad, inom Klippan. Det som verkligen höjer alstrerna är förstås det härliga munspelet och den lika fina saxofonen. Någon som vet något om Asfa Rock?

Diskanten är lite hög på vevgrammofonen så skruva upp basen för absolut njutning!


Asfa Rock - 30 pix


Asfa Rock - Kolla tiden

söndag 25 september 2011

BEFORE I DO ASTRAL WEEKS I HAVE TO BREAK THE CONTRACT


Jag är väldigt intresserad av medeltiden. Något av det mest grundläggande för förståelse av den tiden är att motsatser utan omsvep kunde samsas. Vetenskapsmän var ofta religiösa och i kyrkan fanns motiv som inte målats i dagens. På samma sätt är det med Van Morrison. Han har i mitt tycke gjort något av den vackraste musik som släppts på skiva, Astral Weeks. Plattan präglas av en längtan efter en vision, efter uppenbarelse. Kanske inte en slump att titellåten på liveskivan han gjorde för några år sedan fick tillägget I believe I’ve transcended. Oftast behöver Morrison nästan tio minuter för att nå dit. Men när han väl närmar sig har låten tagit sig till en högre nivå än där den startade. Det är tydligast i plattans mest episka låtar; titelspåret, Cyprus Avenue och Madame George. Låtarna är knappast lika direkta och lätta att ta till sig som de på efterföljaren Moondance. Astral Weeks sålde inte mycket när den släpptes 1968 och Morrison var trött på att vara pank. Han ville bli spelad i radio och gjorde nya kortare låtar som blandar både The Band med Brown Eyed Girl. ”I had to forget about the artistic thing. One has to live” sa Morrison i en intervju senare. Man kan fråga sig hur hans karriär låtit om Astral Weeks hade blivit en framgång. Han glömde dock aldrig de långa låtarna som fick honom att levitera själsligen. Bästa exemplet är Listen to the lion på underbara Saint Dominic's Preview. Morrison förlorar sig i stämningen, i musikens känslomässiga utvecklande, och ger ordligen uttryck för sina visioner. ”And we sailed from Denmark, way up to Caledonia. And we sailed, and we sailed, and we sailed…” Liksom det gripande och fullständigt knäckande slutet på Madame George där ett avsked återupplevs med maximal emotionalitet. ”Say goodbye, goodbye, goodbye, get on the train, get on the train…”.

Lika häpnadsväckande och hänförande som dessa Morrison bästa stunder är, lika förbluffande är det att han innan Astral Weeks gjort raka motsatsen. Han spelade in kanske det sämsta som någonsin gjorts. Anledningen var Morrisons missnöje med det kommersiella skivbolaget Bang Records, för vilka han spelade in hiten Brown Eyed Girl. Trots att mästerlige Bert Berns producerade (som bl a gjorde briljanta Here Comes The Night för Them), var Morrison frusterad över att Berns ville ha handklapp och tamburin på allt. På Bang Records fanns inget utlopp för den musik han hade börjat skriva i Belfast sedan Them bröt upp 1966. Bangs tidiga version på Madame George visar detta med tydlighet, där är den en besynnerlig partylåt. Bättre lyckades de med Beside You, men det var knappast dit Morrison önskade nå. Han lyckades få kontakt med Warner Brothers som var villiga att låta honom sväva ut så mycket han ville i studion, och var sig själv helt och hållet. Berns var vid det här laget död, men hans änka drev vidare bolagets rättigheter gentemot Morrison. Enligt kontraktet var han skyldig att ge dem ett 30-tal låtar innan han fullföljt sina skyldigheter mot Bang Records. Det skulle visa sig att Morrison tog detta väldigt bokstavligt. Han gick pliktskyldigt och tydligen HÖGST motvilligt in i en studio och spelade in vad som knappast kan kallas för låtar, enbart för att bli kvitt Bang Records. Dessa inspelningar har blivit ökända under namnet The Contract Breaking Sessions.

Van Morrison uppenbarligen grovt missnöjd och uttråkad av att spela in låtar som Chick-A-Boom för Bang Records.


Van Morrison- Stomp And Scream (1967)

30 låtar ville Berns änka ha. Kontraktet sa dock inget om vilken sort. Man kan lugnt säga att Morrison utnyttjade detta. Han spelade därför in enminuters långa bitar med titlar som Twist And Shake, Shake And Roll, Stomp And Scream, Scream And Holler, You Say France And I Whistle, Want A Danish? och så vidare. Låtarna kan knappast kallas musik. I cirka en minut vardera sjunger Morrison hjärndöda texter och melodier för att fullgöra sin juridiska plikt, utan något annat instrument än sin akustiska gitarr. Det ironiska är att här används också max två ackord per ”låt”, vilket mestadels också var receptet på Astral Weeks. Här har man dock skapat det rakt motsatta, vad man skulle kunna kallas icke-musik. Det är inte ens muzak. Det är märkligt att höra samma röst som gör sin stämma till rena känslor året efter låta lika inspirerad som när han betalar en elräkning. Det finns ju givetvis humor i detta så här i efterhand, även om Morrison låter totalt deadpan i inspelningarna. Roligast är när han sjunger om wienerbröd i rader som "Want a Danish? No I just ate", där låten i princip handlar om om någon vill ha smörgåsar eller wienerbröd.


Van Morrison- Want A Danish? (1967)

Morrisons totala avsky, motvilja och rebellattityd är väldigt påtaglig i dessa galna inspelningar. Han hånar Bangs kommersialitet och brist på artistiskt djup i låtarna som har parodititlar på Bangs, Twist And Shake osv. Tydligast blir det i The Big Royalty Check, som eftersom den verkligen handlar om någonting, nästan är en riktig låt. Morrisons längtan bort från Bang Records, till möjligheten att blomma ut, var tydligen väldigt stark. Berns änka sa efteråt att hon kunde ha drivit en process mot honom, för musiken hon inte fick, men hon beslutade sig att släppa honom. Det kanske var något i The Contract Breaking Sessions som gjorde klart för henne att det fanns en viss motvilja.

Van på releasefest för Bangalbumet Blowin' your mind på Hudsonfloden. Från vänster Jeff Barry, Bert Berns, Van och hans flickvän Janet Planet. Här hade han tydligen inte behövt vänta så länge än på sin check.


Van Morrison - The Big Royalty Check (1967)

fredag 23 september 2011

Supreme again

Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.

Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.

Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen.


The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)

The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.

Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.


När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.


The Supremes - It's All Been Said Before (1975)

En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.

Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love?


The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)

The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.

onsdag 21 september 2011

Richard X. Heyman


Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.


Richard X. Heyman - Home Again (1991)

Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.


Richard X. Heyman - Oh No Elaine (1988)

måndag 19 september 2011

Milan, The Leather Boy eller kärt barn har många namn


Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.


The Leather boy On the go 1967

Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.


The Chanters Bongo bongo 1967

Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.


The World of Milan Shades of blue 1966

Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.

söndag 18 september 2011

The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.


















UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

söndag 11 september 2011

The Style Council

Trots att jag köpte Paul Wellers härliga solodebut när den kom 1992 och jag hade ett gäng album med The Jam, så förblev The Style Council ett vitt fält för mig. Tror inte att jag hört en enda låt med dem förrän häromåret genom Martins försorg förstås (han har hyllmeter med skivor som Weller medverkar på, inklusive ett stort antal bootlegs). Vet inte varför jag hade undvikit The Style Council? Kanske för att Paul Weller och Mick Talbot helt enkelt såg för sprättiga ut i snedluggar, loafers och trenchcoats på skivomslagen? Det var inte en stil jag drogs till då.


The Style Council - Shout To The Top (1984)

Shout To The Top är gnistrande, raffinerad och medryckande soul som fyller dansgolvet på nolltid, men jag förundras också över hur de är klädda i videon, som alltså är inspelad 1984. När jag tänker tillbaka på den tidens stil ser jag typ Swedish Metal Aid framför mig (det var i och för sig 1985)? Kolla in till exempel Paul Wellers ursnygga munkjacka och Dee C Lees kläder och frisyr - så subtilt, så tidlöst, så modernt! När jag ser videon till börjar fatta att modstilen, eller rättare sagt det här med att vara modernist, inte bara är en retrostil.


The Style Council - Walls Come Tumbling Down (1985)

I videon till Walls Come Tumbling Down är The Style Council bakom järnridån i Warszawa. Egentligen fanns det väl nån slags dubbelbottnad socialistisk tanke både bakom låten och videon, men det känns samtidigt som en förevändning för Paul och kompani att se extra stilfulla ut i kontrast de lite gråa polackerna på stans gator och spårvagnar. Men vilken härligt förlösande souldänga de fick serverad där i Polens huvudstad. Fyra år senare - samtidigt som The Style Council splittrades - rasade verkligen murar (och lite senare tackade gruppens ständiga måltavla, Margret Thatcher för sig).

fredag 9 september 2011

Blue skies

Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).




Tom Waits- Blue skies (1974)

Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.

Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.

Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.

Barndomshjälte

Herrlaget i grannbyn Brösarp hade flyttats upp och spelade i division III fotbollssäsongen 1979. När det var bortamatcher anlitade idrottsföreningen min far att köra laget i hans buss. Det var långturer till ställen som Helsingborg, Hässleholm och Kirseberg (i utkanten av Malmö). Jag åkte alltid med, spänd på att se platser jag aldrig sett. Minns att jag och min far stod vid räcket eller satt på nån liten läktare i det skånska grådiset och följde matcherna när pågarna från vår trakt mötte lagen från städerna.

Brösarp - Tomelilla 1979

När laget steg på i Brösarp på helgmorgonen var det alltid någon av spelarna som räckte en kassett med Kal P. Dal till far. Sedan laddade pågarna inför matcherna med rock 'n' roll i bussen.


Kal P. Dal - Brunt socker (1978)

I somras spelade Chrille denna låt för mig och sa att det är sann pubrock. Lyssna bara på den pigge Kalle och trummisen Bronco Nymans reptilsnabba fills! I Skåne var Kal P. Dal folkets hjälte och han hade dessutom mycket publik längre upp i landet, trots han inte höll igen med sin breda skånska. Han hade också fans i vitt skilda läger, både raggare älskade hans sinne för simpel rock 'n' roll och punkanstruken ungdom kunde inte undgå att smittas av den oförfalskade energin.


Det retar mig att jag lyckades slarva bort Kal P. Dals autograf. Den hängde länge på min anslagstavla i pojkrummet, men försvann sen. Han skrev den till mig bakom scenen efter spelningen inför flera tusen i publiken på Alunbruket sommaren 1981 - min första konsert.

torsdag 1 september 2011

Band jag minns med värme del 6 - Able

I januari 1994 flyttade jag norrut till Uppsala. Jag hade tröttnat rejält på Lund och därför bott på Möllevången i Malmö under hösten, men det gick inte att sköta studierna därifrån, utan jag hade levt en renodlad tillvaro som slacker. Min dåvarande flickvän bodde och jobbade i Uppsala, så jag hamnade också där. Det var lätt att gilla den pittoreska idyll som präglade stadskärnan, särskilt väster om Fyrisån, ungefär så som man sett staden i illustrationerna i Pelle Svanslös-böckerna som barn. Jag tyckte det var spännande att upptäcka en helt ny stad och Uppsala blev min lekplats för några år, en vacker fond för nya romanser, ymnigt festande och massvis av musikupplevelser. Flera av de vänner som jag idag regelbundet träffar, mötte jag där.

Jag började plugga på etnologiska institutionen på Åsgränd och satte rätt omgående igång att snacka med en några år yngre kille på kursen: Erik hette han och kom från Västervik. Eftersom det fanns en några år äldre namne på etnologikursen, kallade jag min nyfunne vän för Lill-Erik. Vi pratade genast om indiepop (han hade spelat i ett Popsicle-influerat band som hetat Poodle) och hans nya favoritsubgenre lo-fi. Tack vare Lill-Erik upptäckte jag Pavement den våren. Dessutom var han med i Kalmar Nation som körde liveband flera gånger i veckan. Anders Nilsson (bördig från Vena utanför Hultsfred) var bandbokare och det var indie för hela slanten. I princip alla dylika svenska band från den eran har spelat på den lilla scenen minst en gång. Såklart skrev även jag in mig vid Kalmar Nation vid följande termins start.


På hösten berättade Lill-Erik att han börjat spela oortodoxa instrument som lap steel guitar och klarinett i ett uppsalaband med namnet Able; nästan alla indieband hade ett diffust en- eller tvåstavigt namn (dessutom skulle bandnamnet skrivas aBLe). Det visade sig att även nations-profilen Anders Nilsson redan spelade gitarr där. På vintern kom en demo som lät riktigt lovande. Nån låt påminde starkt om The Cardigans pastellfärgade tweepop. Redan från början lade jag märke till melodirikedomen och de sofistikerade arrangemangen av instrument och stämmor.


Able - April Sky (demoversion 1994)

Någon månad senare såg jag Able första gången live i den vackra balsalen på Västgöta Nation, en gammal byggnad från 1600-talets början nere vid ån. Eftersom de spelade i anslutning till någon slags middag, gjorde de det dämpat denna gång. Jag blev alldeles exalterad när den ena vackra poplåten kom efter den andra. När de framförde Carole Kings gamla hit You've Got A Friend i en slags jazzvalstakt så förstod jag att detta inte var ett vanligt indieband. De var inne på samma resa som mig - bakåt. Jag beslöt mig i detta ögonblick att bli vän med Johan och Lotta, som delade på sånginsatserna och dessutom var ett par. Det blev vi också, genast! Jag skulle säga att det var som en förälskelse och jag träffade dem i princip varje dag under det dryga år jag skulle bo kvar i staden. Tämligen snart delade jag deras förtjusning i country, folk och singer/songwriters.

Så otroligt entusiastisk var jag att jag kallade mig Ables manager och försökte hjälpa dem att fixa spelningar (vilket jag misslyckades med totalt) och körde dem ett par gånger då de spelade utanför stan. Den största funktionen jag fyllde var väl att vara oupphörligt uppmuntrande - deras största supporter. Jag var så nyfiken och hängiven att jag brukade hänga med till repningarna för att lyssna.


Able - I Was So In Love (And Now I Don't Know Why) (demoversion 1995)

Johan Gille var bandets obestridde ledare. Han skrev nästan allt material och sjöng de flesta låtarna. Johan var besatt och resolut på ett sätt som fick de flesta andras viljor att stå tillbaka. Han var insprirerad av de stora låtskrivarna från förr - som Brian Wilson, Lennon/McCartney, Alex Chilton/ Chris Bell, Nick Drake, Burt Bacharach och Gene Clark - och närstuderade deras låtar. Det var nog den besläktade omsorgen i låtskrivandet som gjorde Able speciella för mig. Redan på bandets tre första demokassetter från 1993-95 finns fler fantastiska melodier än vad nästan alla andra svenska indieband lyckats skaka fram överhuvudtaget. Men Johan hade också lyssnat mycket på The Go-Betweens, The Church, Prefab Sprout och en rad band från Sarah Records under tonåren och tiden därefter.


Ett litet skivbolag från Eskilstuna (Harry Lime Records) fick kontakt med Able och det blev tal om en skiva. Förväntningarna växte. Drömmar om Japan-lansering slog ut som körsbärsblom om våren; i soluppgångens land var de som tokiga i gullig, melodisk blågul indiepop vid den här tiden. Nånstans där tröttnade Anders Nilsson på att vara med och slutade spela sina skeva motmelodier på gitarren, antagligen för att han tyckte att musiken kommit för långt bort från indierötterna.

Jag tycker i efterhand att första plattan (Prestigeless Lovesounds) är ojämn och indiekostymen började sitta illa, aningen trångt över axlarna; den matchade inte de växande musikaliska ambitionerna. Men när skivan kom ut hösten 1996 ville jag inte ens erkänna det för mig själv, utan var jätteglad över att de äntligen släppt ett album. Jag upplevde att den anlände för sent, när hela indieeran sjöng på sista versen. Inget hände, förutom att Johan och Lotta gjorde slut efter sju år tillsammans.


Able - Split (från Prestigeless Lovesounds 1996)

Separationen kom närmast som en chock även för mig, men Lotta fortsatte som medlem i bandet ett bra tag till. Hon medverkade även vid inspelningarna vid nästa skiva, Lost Love Songs. Detta var den så kallade skilsmässoskivan, men en annorlunda sådan, eftersom båda kontrahenterna medverkade och bearbetade det som hänt. Lotta Nyblads låt Sail On A Mill är en av de finaste och rakaste låtar som Able gjorde, här förstärkt av stråkar i ett underskönt arrangemang.


Able - Sail On A Mill (från Lost Love Songs 1999)

Ett litet amerikanskt bolag (Blackbean and Placenta) släppte Lost Love Songs år 1999 och den fick fin kritik av de svenska och amerikanska tidningar som recenserade albumet. Några av låtarna spelades också ganska frekvent i amerikansk collegeradio. Denna skiva är full av starka, välspelade spår och helheten känns mer sammanhållen och jämn än Prestigeless Lovesounds. Musiken på Lost Love Songs är betydligt mer vuxen till sin karaktär och man anar i flera låtar en rörelse i åt countryrocken till. Faktum är att skivan fortsätter av växa fortfarande 12 år efter att den kom.


Able - Trouble Among The Horses (från Lost Love Songs 1999)

Jag hade flyttat från Uppsala i april 1996, redan innan första plattan kom, och missade hur alla turer gick kring Able med medlemsbyten och sånt. Lill-Erik, den stabile basisten Bo Larses stannade i bandet länge och sammanlagt sex trummisar avlöste varandra under de tio år Able var verksamma. Johan fann en ny musikalisk kompanjon i gitarristen och sångaren Jonas Olsson efter Lost Love Songs.


Runt 2001-02 spelade Able in nytt material till minst ett helt album. Vid det här laget hade bandet lämnat popen bakom sig och spelade vad man kan kalla americana. Särskilt Townes van Zandt och Gram Parsons var husgudar, men också en lång rad andra singer/songwriters och countryrockband. Tyvärr blev aldrig inspelningarna mastrade eller utgivna och medlemmarna skringrades. Johan och Jonas fortsatte att dock att spela och sjunga ihop.


Able - We'll Get By (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

I We'll Get By framstår Able som mer rockigt och maskulint än nånsin tidigare. Man hör också hur Johan har utvecklats som sångare över åren. Det är ganska långt från de My Bloody Valentine-covers som bandet gjorde på sina första spelningar nästan tio år tidigare. Och i Me & Kate åker inte bara munspelet fram, utan även banjon och felan. Jag önskar att dessa högklassiga inspelningar inte bara ska ligga och samla damm i nån låda.


Able - Me & Kate (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

Hoppas på en fortsättning...

måndag 29 augusti 2011

The early days of Daryl Hall

Gulliver under ett sällsynt besök vid Visby ringmur 1969.

Något jag tycker om är musikaliskt mångsidighet. Att det ena inte utesluter det andra. Som att Ronnie Dio gjort en av 60-talets bästa garage-/poplåtar. Som att Tom Waits kanske bästa låt är en på CD outgiven, färgad av Ray Charles. Som att Daryl Hall i Hall & Oates gjort en tung rockplatta med bandet Gulliver i slutet av 60-talet. Jag misstänker att popfans förkastar denna skiva som ett skrattretande försök att vara tuff, men sånt går hem hos mig. Jag tycker det är bra rock’n’roll.



Gulliver- Lemon Road (1969)

Hall sjunger rått för ovanlighetens skull, och bandet är tight och drivande. Elektras specialitet var kanske inte att få till ett bra sound för rock, med vissa uppenbara undantag, men här stämmer det till fullo. Bäst är bandet i uppsluppna låtar som Everyday’s A Lovely Day, Seventy, Flogene och Lemon Road. Hall spelar keyboards och sjunger på denna LP som blev bandets enda. Till skillnad från den sofistikerade och briljanta popspoul som Hall & Oates kom att släppa ifrån sig under 70- och 80-talet är Gulliver en partyplatta. Och Hall ser cool ut i Batman t-shirt och läderjacka på baksidan.





Gulliver- Flogene (1969)

söndag 28 augusti 2011

Rotpop

I ljuset (eller kanske mörkret) av de senaste 2-3 årens alla medvetna, kontrollerade, duktiga och ofta pretentiösa soloartister framstår den där pojkfjuniga, men också spralliga hatt- och trumpetpopen som alltmer sympatisk; du vet den där subgenren som Håkan Hellström uppfann för drygt tio år sedan här i Sverige. Eller var det han som gjorde det?


Wilmer X - Rätt flicka, fel pojke (1981)

Den här låten har förföljt mig hela sommaren, men också hållt mig på gott humör när jag, på väg till stormarknaden eller vid jobbdatorn, sjungit rader som:

Å jag gjorde allt för att komma lite närmre
Å jag gjorde allt för att känna lite värme
Rätt flicka, fel pojke...



Den unge Nisse Hellberg hade ännu inte hittat sin pondus i sången, som vinglar rätt mycket på första fullängdaren. Men går det att exempelvis stå emot hur killarna bakom Nisse körar, den där speciella poptango-takten eller demonproducenten Pål Spektrums småskaliga eko? Tidiga Wilmer X var otroligt charmerande och väldigt mycket pop (dock utan hattar och trumpeter)!

fredag 26 augusti 2011

Zydeco Boogaloo

Spengo är tillbaka! Den trasiga datorn är lagad. Jag har en hel massa inlägg på lager. Men nu är det en sån där småtrött fredagskväll och jag öppnar med ett litet, men naggande gott inlägg.


Vi river av en zydeco-klassiker med en av portalfigurerna i genren, Buckwheat Zydeco. Den här fartblinda dragspelslåten brukar Skivdoktorn slänga på när han vill höja temperaturen i rummet och jag kan aldrig stå emot detta glädjepiller. Håll i hatten, nu bli det åka av!



Buckwheat Zydeco - Zydeco Boogaloo

Samtidigt förs vi till Louisianas landsbygd, nånstans i deltat. Utanför ett trähus står ett långt bord, klätt med tidningspapper och fyllt med kräftor kokta på cajunvis och folk flockas kring det. Det sugs, sörplas och skjöls ner med öl. När skymmer åker bourbonflskorna och instrumenten fram. Se där har du en riktigt härlig kliché av Louisiana och zydecomusik!

torsdag 28 juli 2011

Ett andra skinn

The Gits var ett punkband som 1989 hade flyttat från Ohio till Seattle. Bandets förgrundsperson var för ovanlighetens skull kvinna - Mia Zapata - som var influerad av såväl blues, soulmusik som av hardcore. Efter ett album och några singlar hade The Gits skaffat sig ett rykte både live och på skiva och Seattle var rockvärldens centrum 1992-93. Allt talade för att ett världsgenombrott skulle komma inom några månader med den andra plattan som höll på att spelas in.



Natten till den 7 juli 1993 promenerade Mia Zapata hem från en bar och blev brutalt våldtagen och mördad. Hon blev 27 år. Detta var en chock och ett trauma, inte minst för Seattles rockscen som engagerade sig i att lösa mordfallet då förövaren ej stod att finna. Först 10 år efteråt lyckades en man knytas till brottet med ny DNA-teknologi och upprättandet av en nationell databank av arvsmassa. Man lyckades hämta DNA ur ett salivprov, då våldtäktsmannen/mördaren (som bara varit på genomresa i Seattle) bitit i ett av brösten. Samme man greps efter ett inbrott i Florida 2002 och fick lämna ett salivprov, sålunda kunde man sedan matcha arvmasseprofilerna. I mars 2004 dömdes Zapatas mördare till 36 års fängelse, maxstraffet i delstaten Washington.

Jag fick för mer än 10 år sedan ett blandband med mestadels punk från 90-talet. Den kanske mest minnesvärda låten var Second Skin, för aldrig hade jag hört en punklåt med en mer nyanserad beskrivning av inre kamp och sällan heller en kvinnlig sångerska med en så glödande intensitet (lyssna gärna på själva inspelningen också). I slutet av frasen ..something I can not break out of.. blev Mias röst närmast guttaral, som om den kom från själens mörkaste botten.

Jag undrade härom månaden varför man aldrig hört mer om The Gits och gick in på Wikipedia. Då fick jag abrupt ta del av Mia Zapatas djupt tragiska öde.

söndag 24 juli 2011

Den här stan liknar mest en spökstad

Inaktiviteten här på Spengo är ju skriande som en målning av Munch så jag försöker råda bot på det med en 30 år gammal listetta från England. För er som inte redan köpt senaste numret av Uncut kan meddelas att det är värt det enbart för bilderna på den här gruppen. Alldeles oavsett om ni är tossiga nog till att ha biljetter till konserten på Cirkus i september eller inte. För säkerhets skull tar vi den väl i två versioner? Visst gör vi det.


lördag 25 juni 2011

A13 Trunk Road To The Sea

Magnus stundande pilgrimsresa i postningen härunder fick mig att tänka på hösten 1986. Jag såg Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm då och bland mycket annat spelade han en egen version av rockstandarden Route 66. I Billys version handlade den om A13, vägen som går från London till Southend-On-Sea. Så mycket mer behöver jag inte orda om den, han presenterar den så bra själv.

fredag 24 juni 2011

Southend Rock

Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.

Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.

Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet.


Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.


The Jukes - I Do What I Do (1979)

För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!


The Vicars - I'm Going Mad (1979)

Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).

Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.


Legend - Cheque Book (1971)