Band jag minns med värme del 1 - Unsound

Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.

Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.


Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)

En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.

Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.



Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!


Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)

Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.

Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!


Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)

Så här kan en gitarr också låta

Jag gillar att se saker ur olika synvinklar. Det brukar ofta ge mig väldigt mycket att ibland försöka byta perspektiv och se om man på så vis kan få nya ingångar till företeelser. Det jag ska försöka illustrera här handlar om elgitarren och hur den används. Kort sagt finns det en hel del normer och traditioner som rätt många pop- och rockmusiker trots allt följer. Och då är min grundfråga: varför är det inte fler band/musiker som vågar sticka ut från normen?

Exemplet här kommer från den amerikanska gruppen Yo La Tengo. En väldigt sympatisk trio som byggt upp en trogen publik, släppt massor av skivor och gjort "sin grej" i tjugofem år. De vandrar lätt mellan genrerna och spelar vad som faller dem in: från inåtvända ljudlandskap och sköra ballader till solskenspoplåtar och avantgardistiska noise-monster. Ekon hörs alltsomoftast från Velvet Underground och Yo La Tengo har också porträtterat sina förebilder i filmen I Shot Andy Warhol.

Men till saken: 1991 släppte gruppen en EP vid namn That Is Yo La Tengo. Där hittar vi låten Walking Away From You - över vilken Lou Reeds ande verkligen vilar. Jag vet att det finns många som blir en smula uttråkade av sådana här låtar, som mer bygger på stämning och nerv än på harmonier och vers/refräng-upplägg. Men det vi ska fokusera på här är hur elgitarren används. Lyssna särskilt noga på vad som händer från knappt tre minuter in i låten.


Yo La Tengo - Walking Away From You

Jag antar att Walking Away From You har samma byggstenar och beståndsdelar som vilken låt som helst från, säg, Nirvana-skivan Nevermind som kom samma år. Men där Nirvana framgångsrikt använde sig av Pixies-receptet mjuk-hårt-mjukt-hårt så slår Yo La Tengo istället an helt andra nervsträngar. Spelar man låten riktigt högt så blir det faktiskt riktigt otäckt att lyssna. Själv blir jag till och med berörd av den där gitarren även på låg volym.

Året då popen tynade bort, del 3

I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.

Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.

Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.

I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.

I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.

Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.

Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.

Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:

Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay

Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend

Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander

Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics

Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues

Musiktips: Fragments of a rainy season

John Cales Fragments of a rainy season är en liveinspelning från 1992 och en alldeles fantastisk introduktion till Cales musik. Här står hans röst och pianospel i ohotat centrum och vilka fantastiska låtar han gjort under sin långa solokarriär efter Velvet Underground. Själv skulle jag nog hålla Music for a new society och Words for the dying som mina favoritstudioplattor med honom. Bägge är väl representerade på liveskivan, men spår som Paris 1919, Fear (is a man's best friend) och Style it takes från Drellasamarbetet med Lou Reed är förstås också med och väldigt bra. Plattan öppnar fantastiskt med A child's christmas in Wales och Dying on the Vine och slutar inte förrän han hunnit spela 20 låtar med (I keep a) Close Watch och en cover på Leonard Cohens Hallelujah. Jag har inte hört allt John Cale gjort men är ganska säker på att ska man bara äga en skiva är det den här. Den enda låt jag direkt saknar är Taking your life in your hands. Tänk om man hade fått vara där. Jag hittar inte klipp från DVD:n Fragments of a rainy season på YouTube just nu men ni har Dying on the vine från Jools Holland nedan.

Punkarkeologi i Lou Reeds fotspår

Lou Reed var särskilt stor i Storbritannien under åren 1973-74 tack vare albumet Transformer, producerat av David Bowie och Mick Ronson. Reed påverkade många brittiska ynglingar djupt och de kom även i kontakt med hans gamla band The Velvet Underground för första gången. Några blev också sugna på att starta egna rockband.

boomp3.com

Just ett sådant band var Despair med Knox (Ian Carnochan) i spetsen, senare mest känd som frontfigur för punkbandet The Vibrators. Kortlivade Despair kom aldrig längre än till demostadiet. Men häromåret hamnade den ursprungliga demoversionen av Sweet Sweet Heart från 1973 på samlingen Glitterbest: 20 Pre Punk 'n' Glam Terrace Stompers.


Jag faller för att Sweet Sweet Heart har så fantastisk stuns. Låten visar upp en ung människas stormiga känsloliv i trashig glamrockskrud, vilket också gör jämförelserna med New York Dolls oundvikliga. Visserligen piskas det emellanåt upp ett moln av vitt oljud i den primitiva inspelningen, men det spelar ingen rock 'n' roll.

Knox tog med sig låten till The Vibrators och de spelade in en mycket lamare version till deras första album Pure Mania år 1977. Bland annat hade några textrader ändrats till något tamare än följande knivskarpa formulering:

I remember when we were young, things seemed to be so pretty
But now we're getting old, I feel things have become so shitty

Ett par spår längre fram på samlingen Glitterbest dyker låten City Of Fun upp (även den från 1973) av bandet England's Glory, som var The Only Ones frontfigur Peter Perretts första grupp. Framförandet av den här låten är liksom Sweet Sweet Heart djupt influerat av Lou Reed/Velvet Underground. Peter Perrett sjunger också han med en loj och mässande röst. Även genier som Perrett har tydliga förebilder. Men jag föredrar ändå The Only Ones senare brakrockiga version.

boomp3.com

Eleganter del 3 - Judee Sill

Jag var inte beredd. Den gick rakt in och rotade i mina känsligaste vrår. Det gick liksom inte att stålsätta sig och ta herraväldet över låten.

boomp3.com

Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.

Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.

Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.

Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.

Eno tvåo

Vet inte om det finns något intresse för att följa mitt fortsatta lyssnande på Brian Eno, men jag ger mig inte. Av två anledningar, dels kanske det kan ge lite insyn i vilka processer som är igång när man ”lär känna” en artist, dels ges man möjlighet till fyndig och oändlig rubriksättning.

Album två är alltså även Enos andra soloalbum, Taking tiger mountain (by strategy) . Det är naturligtvis inte helt rättvist att jämför denna platta med Here come the warm jets som jag haft möjlighet att lyssna på i åtmionstone fem år. Men jag har de senaste veckorna, efter inköp på den utmärkta skivbörsen på Lilla torg i Malmö, lyssnat på den minst en gång per dag och tycker nog att jag börjat komma den ganska nära.

Som helhet upplever jag Taking tiger mountain (by strategy) som en något mer homogen skiva. När man är sugen på att lyssna så början man på A1 och spelar till det sista spåret på B sidan. Inget spår är enormt mycket bättre än något annat och inget känns heller som överflödigt eller värt att hoppa över under spelningen. Det innebär ju också att de, säg fyra, bästa spåren på Here come the warm jets som låtar betraktat faktiskt känns lite starkare. Men jag upplevde det ändå som lättare att komma in i Taking tiger mountain (by strategy) jämfört med debuten, vilket förbryllar. Ofta är det ju några riktigt starka låtar som gör att plattan får ligga kvar och spelas och upprepningen gör att även de mindre direkta låtarna sjunker in och upptäcks. Men svaret är kanske så enkelt att lyssnandet på Here come the warm jets gett mig de nycklar som behövdes för att kunna ta till mig Taking tiger mountain (by strategy), låtuppbyggnad och sound är ju snarlika. Ljudbilden är dunkel och generellt något mer brötig men också uppluckrad och mindre atmosfärisk. Lite mer postpunk än shoegaze om man får jämföra med senare genrer, och ännu har mitt Eno lyssnande inte gett mig några farligt höga doser ambient.

Texterna är i stort sett obegripliga, i mitt exemplar fanns inte heller något texthäfte. Redan första meningen ledde till en felhörning. Jag hörde "….sweet vagina gone to China crosslegged on the floor". Jag hävdar att bra musik skall bestå av hjärta, hjärna och kön, men detta var väl att ta i. Vagina skall vara Reggina och med den vetskapen blir texten åtminstone något mer gripbar. Jag tackar skaparna av Enoweb som här har en diger genomgång av hans texter.

Put a straw under baby

Plattan är som sagt mycket jämn och det var svårt att välja ut någon låt som ljudillustration. Men jag har fastnat för den vaggviseliknande Put a straw under baby. Troligtvis för den uppenbara Velvet underground likheten. Men egentligen för att jag älskar de naiva violinerna som låter som om de är spelade av skolans fiolspelande mellanstadieelever.

Skivhyllan 1963 Charles Mingus-Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus

Charles Mingus-Hora Decubitus
Höger klicka och öppna i eget fönster


Jag har en förkärlek till musik som är lite skavd i kanterna eller har ojämna konturer men ändå är melodiös i botten. Den skall ha en viss energi för att fånga mig men behöver samtidigt vara åtminstone lite spröd och spräcklig. Mitt lyssnande på musik är nog i huvudsak för att få energi inte lugn och ro, även om det också händer. Velvet underground är mitt bästa exemplet på denna kombination, för mig världens bästa grupp som lyckades med det i varje låt. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är kärnan som är hård och ytan mjuk eller om det är tvärtom. Ändå tydligare exempel är kanske Stooges och Motorhead som är stenhårda på ytan men alltid har en liten öppning i musiken som släpper in syre.


Mingus har naturligtvis allt detta. Jag refererar till rockband för jag tycker han ligger lika nära dessa som han ligger jazzen. Åtminstone i de inspelningar han gjorde i slutet av 50- och i början av 60-talet, den period jag än så länge utforskat. Det räcker ganska långt att hålla sig här. Mingus var produktiv, under 63 släppte han också The black saint and the sinner lady, ett precis lika bra album och Mingus plays piano, som jag tyvärr annu inte hört. Samma sak 59, tre sjukt bra plattor, Blues and roots, Mingus Ah um och Mingus Dynasty. Mingus ah um var min inkörsport till Mingus. Minns att jag lånade den på malmös stadbibliotek i början av 90-talet och fascinerades av plattan, men var nog inte redo. Hade precis börjat lyssna på soul via Four tops och The miracles och även om Mingus ah um är ganska lättillgänglig var öra och hjärna inte i fas med musiken.

Hur beskriver man då Mingus musik? I våras gick jag en kurs i akupunktur. Där ingår att ytligt förstå vad TCM(Traditional chinese medicin)innebär. Ytligt dels för att det är omöjligt att lära allt på en termin, dels för att den till stora delar ej är förenlig med västerländsk medicinsk utövning. Mycket grovtbygger TCM på att allting har sin motsats, mest känt är väl yin och yang. Utan det sköra har vi ingen hårdhet, utan kyla ingen hetta utan stillhet ingen rörelse och så vidare. Det är detta som jag tycker karakteriserar Mingus musik. Förhållande mellan motsatsparet skiftar ständigt och kineserna anser att en alltför stor obalans leder till sjukdom.

Jag fascineras av omväxlingarna i musiken, en attack följs av stiljte och så attack igen. Troligtvis en avspegling av Mingus temperament. Det går rätt så många historier om rejäla vredesutbrott och utskällningar av människor han tycker gjort sig förtjänta av sådana. Men musiken är trots växlingarna ändå hela tiden rytmiskt svängiga och melodiska.

Jag är dålig på att höra om en musiker är skicklig eller inte, vilket ju mycket jazz baseras på. Om det låter bra så duger det för mig, känslan i uttrycket är viktigare än att den är korrekt. Men Mingus är en instrumentalist som jag verkligen uppskattar och det händer att jag sätter på någon skiva bara för att höra hans basspel och grymtningar.

Låtarna på skivan är de flesta omgjorda redan inspelade låtar, en del med ny titel. Men det gör mig inget, bandet känns rejält spelsugna och inspelningen har en fin livekänsla. Man behöver inte heller vara rädd att Mingus själv tar för stor plats, han är generös och släpper fram de andra musikerna i rampljuset i samma utsträckning som han själv står där.

Änkan Sue Mingus håller fortfarande lågan i makens musik levande genom att ha flera band som turnerar runt och spelar hans kompositioner. Jag och Sofie såg Mingus big band på klubben Fez i New York 1999, en skön spelning i trevlig miljö, med billigt inträde och goda gin och tonics men utan den magiska pricken över iet.

Skivhyllan 1998 Belle and Sebastian-The boy with the arab strap

I mitten av 90-talet tappade jag nästan helt och hållet kontakten med den musik som gjordes just då runt om i världen. Orsakerna är säkert många. Jag bodde då ute på landet utan daglig kontakt med skivaffärer, internet var inte heller var mans sak på den tiden. Indiepopbanden som jag följt troget hade blivit de nya dinosaurierna som tagit över topplistorna.

Men den kanske viktigaste orsaken var explosionen av återutgivningar av bra 60-tals pop och soul på CD. Samlingar eller CDs med enormt extramaterial översköljde marknaden och det var bara att välja och vraka bland guldkornen som man åren innan varit helt övertygad om att man aldrig skulle få höra. Återutgivningarna gav ju också det goda med sig att många uppdaterade sig till CD och sålde sina LP exemplar, vilket gav en möjlighet att samtidigt hitta bra och billig vinyl om man någon gång var nära civilisationen.

I denna situation var det kanske inte så konstigt att skotska Belle and Sebastians andra platta If you are feeling sinister från 96 drabbade mig så hårt. När dessutom plattan låter som att man plockat ihop Arthur Lee, Nick Drake, The Smiths, Crystals och Velvet underground till en session så är succen given.


Nu är ju If you are feeling sinister tillräckligt hyllad, skriver därför några ord uppföljaren The boy with the arab strap. Stil och influenser känns igen. Det är som om musiken är med i en tävling som går ut på att viska högst. Det är vänt och ljuvt men inte utan att fasaden ibland spricker upp. Det som för mig gör Belle and Sebastian så älskvärda jämfört med mycket av annan indiepop är deras förmåga att våga låta rytmen svänga , som i Sleep the clock around. Den luftigare ljudbilden och att de fyller rummet med allehanda ljud gör att poplåtarna inte låter så kritvita, vilka de ju i grund och botten egentligen är.

När man går tillbaka och läser om vilket mottagande plattan fick, jämförs den ofta med Velvet undergrounds självbetitlade tredje skiva. Det ser jag inte som en helt relevant jämförelse, Velvet har spelat in ett mästervek som håller ihop in i minsta detalj men där låtarna både kan stå var och en för sig själv men alla är också nödvändiga för att skapa helheten. Riktigt så bra är inte The boy with the arab strap.

Seymour Stein

Nej istället får jag via låten Seymour Stein associationer till en låt på Loaded, nämligen New age. I båda låtarna har gränserna mellan vers och refräng suddats ut, eller så hör jag det inte eftersom jag lyssnar så intensivt på texterna. Det är nästan så att jag upplever mig vara mitt uppe i ett samtal med artisterna. Den Mr Stein som åsyftas är den gamla skivbolagsprofilen som under 70-talet bland annat såg till att Blondie och Ramones gav ut sina plattor på Sire. Han får här symbolisera den kommersiella musikindustrin.

Alla som gillar Jens Lekman men inte hört Belle and Sebastian hoppas jag kan finna något lyssningsvärt här. Kan det sedan också vara en ingång till Velvet Underground lyssnande så är det en finfin bonus.

Med mätarna på rött

Det var några dagar sedan. Precis när jag närmade mig rulltrappan som skulle ta mig upp från perrongen på Sundbybergs tunnelbanestation slumpade den bärbara fram en minnestripp. Velvet Underground och Stephanie Says. Det var Uppsala och mitten av 80-talet. Via Bowie, Iggy och BK-Records stora satsning på midpriceskivor, 39 kronor styck eller tre lite billigare, hade jag hittat fram till Velvet Underground och Lou Reed. John Cales soloplattor väntade fortfarande runt hörnet. Det fanns två stora svenska poptidningar på den tiden. Schlager i Stockholm och Ritz i Göteborg. Ganska snart skulle de slås samman till först Schlitz och sen Slitz för att så småningom sjunka ned i ett djupt träsk av förlegad grabbighet.

Lennart Persson hade en personlig tio-i-topp sida i Ritz. Det var väl mest hans vanliga blandning av borttappad soul, country och rock om jag minns rätt. I ett nummer ägnade han sig helt åt en skiva. VU. Det var plattan som skulle ha blivit Velvets tredje eller fjärde men som aldrig gavs ut. Plattan vars låtar Lou Reed återvänt till under sin solokarriär. Här fanns bland annat förlagan till den Caroline Says som jag älskade på Berlin. Stephanie Says. Det blev en låt jag måste höra.

Eftersom det här var innan musikhistorien låg några knapptryckningar bort blev det en jakt i Uppsalas skivaffärer. Av alla ställen hittade jag den på Meiers. Skivaffären i St: Per som mest var känd för att vara dyr och låta klassisk musik gå före populär.



Det räckte med att se skivan för att veta att den var fantastisk. VU-mätaren på framsidan som slog över på rött. Det coola bandfotot på baksidan där Sterling Morrison tittar bort från fotografen (samma bild som jag i flera år hade som affisch i min första lägenhet – precis ovanför dörröppningen mellan hallen och rummet). Den hade till och med ett infoblad med massor av bitar till rockhistoriepusslet jag försökte lägga.

Ändå var det ingenting mot att komma hem och lägga skivan på skivtallriken. Först urladdningen i I can’t stand it och sen den otroligt vackra Stephanie Says med sitt avslutande mantra om hur kallt det är i Alaska. She’s my best friend, Lisa Says, Ocean, Foggy Notion och sen Velvets kanske mest avspänt svängande bagatell Temptation inside your heart. En låt som tilläts innehålla uppmaningar om att stänga dörren, en låt som namedroppar Martha and the Vandellas, en låt som talar om att elektricitet kommer från andra planeter och en låt om att frestelsen bor i hjärtat. Många, många år senare skulle jag höra Jonathan Richman sammanfatta mina känslor inför det här bandet i låten Velvet Underground. Då och där, mitt i tonåren, var det här det absolut coolaste jag hade hört. One of these day’s, Andy’s chest och så avslutningen I’m sticking with you där världens bästa trummis Maureen Tucker sjunger med sin oefterhärmliga röst.

I några omgångar har jag fått för mig att det är ok att rensa ut vinyl som inköpts på cd. Det har bland annat resulterat i att jag har ett irriterande hål mellan Give ’em enough rope och Sandinista men VU står kvar i hyllan trots inköpet av Velvetboxen. Jag antar att vissa plattor måste få vara som när man hörde dem första gången och eftersom boxmakarna splittrat upp VU låtarna som bonusspår till orginalplattorna är det här enda sättet (vid sidan av den bärbara) att få höra låtarna i rätt ordning. När jag spelar plattan idag låter den precis lika bra som när den släpptes och förmodligen som när inspelningarna av oförklarlig anledning glömdes bort i något arkiv.

Jag har för mig att Lennart Persson avslutade sin listgenomgång med att konstatera att det egentligen bara handlade om ett skitigt litet band från New York. Jag avslutar med att citera Jonathan Richman Twangy sounds of the cheapest types / Sounds as stark as black and white stripes / Bold and brash, sharp and rude / Like the heats turned off And you're low on food / How in the world were they making that sound? / Velvet Underground.