Band jag minns med värme del 4 - The Sinners

För drygt 20 år sedan var inte Malmö men däremot Lund själva navet för Skånes pop- och rock-liv. Efter en lång kamp och strävan kunde slutligen Mejeriet invigas 1987 med en fantastiskt fin konsertlokal, café, bio och replokaler. Sydsveriges största skivmässa hölls i sporthallen Olympen, där eldsjälen Julius Malmström också arrangerat större konserter sedan 1970-talet. Alldeles intill fanns Pub Sparta där legendariska spelningar hållits under 1980-talet med bland andra Nico. Studentnationerna (särskilt Smålands Nation) och AF-borgen stod dessutom för ett grymt utbud av konserter, och bara det var ett tungt vägande skäl för att skriva in sig vid universitetet och köpa kårleg. Dessutom fanns det en rad välsorterade skivaffärer i Lund då, minst lika många som i mer än dubbelt så stora Malmö.

När jag gick i gymnasiet och gjorde min värnplikt längtade jag hett efter att flytta från bondvischan på Österlen till Lund. Och det var inte bara för att jag ville dricka ur kunskapens källa...

Men det kom också en lång rad pop- och rockband från stan. Kungarna av Lund var otvivelaktigt The Sinners. I slutet av 1980-talet turnerade de inte bara i Sverige, utan också på kontinenten, ända ner till Spanien. Förutom Wilmer X var de Skånes populäraste rockband.


The Sinners - Hotshot (TV-debuten skedde i franska Bordeaux i april 1986)

Åren mellan 1988-93 tillbringade jag klistrad vid MTV så ofta jag kunde. Åsynen av en parabolantenn fick mig att dregla efter musikvideor. På europeiska MTV gick videon till singeln When She Lies varm. Detta var mitt första möte med The Sinners. Videon var ett tag uppe på den s k A-listan.


Det kändes då som att de kunde bli hur stora som helst. Gitarriffet i introt tar mig tillbaka till den tid när sån här musik utgjorde en enorm lockelse. Detta är en av de centrala låtarna från det sena 1980-talet för mig.


The Sinners - When She Lies (1988)

En kväll i början av juni 1989 var jag med Chrille på den årliga endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad. Detta var kvällen då jag på något sätt beslöt mig för att viga livet åt musik. I nämnd ordning fick vi se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Då fick jag för första gången bevittna frontmannen Sven Köhler livs levande. Han jobbade alltid hårt för att få publiken på fötter, alltid i rörelse med tamburiner och maraccas och alltid beredd att svettas. Särskilt han och gitarristen Michael Sellers var experter på coola rockposer. Jag såg dem åtskilliga gånger efter detta, men i minnet är allt en enda röra av konserter under de intensiva åren som följde.

Förväntningarna var enorma på deras andra platta Piece By Piece som kom 1990. Skivan hade spelats in i den legendariska Polar-studion med producenten Michael Ilbert. Deras musik som från början kunde betecknas som garagerock hade blivit mer bredbent Rolling Stones-anstruken rock, med undantag för den poppiga singeln Love You More This. På det stora hela var skivan en besvikelse, men det ville jag inte ens erkänna för mig själv, för jag var fortfarande ett fan.


The Sinners - Barbed Wire Heart (1990)

Mitt favoritspår var den majestätiska poplåten Barbed Wire Heart med sin underbara Rickenbacker. Inte heller den låten var typisk för Piece By Piece. Jag var totalt såld på allt med ringande jingel-jangel-gitarrer. Denna pärla återupptäckte jag faktiskt när jag häromåret lyssnade på den digra Children Of Nuggets: Original Artifacts From The Second Psychedelic Era 1976-1996 som på 4 CD-skivor samlar garagerock och powerpop från 1980-tal och 1990-tal. Det var en överraskning när The Sinners med den här låten gjorde rent hus med många andra samtida amerikanska, engelska och australiensiska band.

Då The Sinners året efter 1991 släppte ännu mer bredbenta rockalbumet Turn It Up hade jag redan kapat banden med gruppen och snart bytte jag bort mina The Sinners-skivor. Tiden hade gått åt ett annat håll, det var indiepop, alternative rock och grunge som gällde istället. Men man ska aldrig glömma hjältarna som betydde mycket i början.

Apropå Lund kommer museet Kulturen inviga en utställning i september 2011 som heter Popstad Lund 1971-1996 - om 25 år som förändrade en stad - och om alla oss som förändrades med den. Popstad Lund-projektet har redan blivit något av en folkrörelse (läs mer och gå med i Facebook-gruppen).

Del 13: Tio goda skäl att gilla The Flamin' Groovies

Herregud, denna blogg har funnits i nästan 4 år och inte någon gång har det skrivits om The Flamin' Groovies. Kanske är det för att jag inbillat mig att alla som är det minsta intresserade av pop- och rockmusik redan har hört bandet och gillar deras musik. Men det är möjligt att det inte är så längre.

På den tiden när paisleyskjortan var uniform och skribenter som Lennart Persson, John L Byström och Hans Olofsson dikterade vad jag som ung valp borde leta efter i vinylbackarna, då var The Flamin' Groovies ett högt aktat band. De hade visserligen knappast gjort något under 1980-talet, men en hel uppsjö av grupper var influerade av dem. Dessutom fanns musiktidskrifter som Bucketfull Of Brains att närstudera om de inhemska tidningarna inte räckte till för oss paisleymönstrade och där var de gudar. Dessutom indoktrinerade några polare mig med väl valda spår av The Groovies på blandkassetter. Detta var före Lokko & Co. hade anlänt med Tidningen Pop och ville att vi skulle lyssna på andra grejer som var hippare och ballare.

The Flamin' Groovies är ett av få band som kan tillfredsställa min aptit på såväl rock 'n' roll som pop. De hade det mesta som jag gillar, helt enkelt.


Den tidiga upplagan av dem var ett illmarigt, oborstat och energiskt band som gärna spelade femtiotals-rock 'n' roll när resten av rockvärlden var kvar i hippieeran. Med Roy Loney längst fram hade de ett slags gapighet och klacksparksattityd som jag gillar. Ibland kunde de ge The Rolling Stones en match rent musikaliskt på deras hemmaplan.


Yesterday's Numbers (1971)


Headin' For The Texas Border (1970)

Men det har samtidigt alltid legat The Flamin' Groovies i fatet, att de varit suveräna på musikstilar som andra grupper varit kända för. Därför har många också hävdat att gruppen var en slags traditionalister utan personlighet. Det kan man väl få tycka om man dras till det nyskapande och experimentella.


Det var efter Roy Loneys avhopp 1971 som gruppen, under Cyril Jordan som obestridd ledare, gradvis styrde mot sextiotalspop i The Beatles, The Byrds och Paul Revere & The Raiders anda. De klippte sig, tog på kostymer med stuprörsbyxor och smala kavajslag. De gick aldrig i takt med tiden, antingen var de efter den eller före. Innan närmast identiska coverversioner tog över alltmer på skivorna, skrev de låtar med oöverträffad popkänsla.


When I Heard Your Name (1978)


Yes It's True (1976)

Här är sålunda tio (ok, elva) favoritlåtar:
Headin' For The Texas Border (från Flamingo [1970])
Teenage Head (från Teenage Head [1971])
Yesterday's Numbers (från Teenage Head [1971])
Slow Death (singel [1972])
Shake Some Action (från Shake Some Action [1976])
Yes It's True (från Shake Some Action [1976])
I'll Cry Alone (från Shake Some Action [1976])
You Tore Me Down (från Shake Some Action [1976])
When I Heard Your Name (singel-B-sida [1978])
Don't Put Me On (från Flamin' Groovies Now [1978])
Jumpin' In The Night (från Jumpin' In The Night [1979])

Måste erkända jag precis börjat lyssna på mini-LPn Sneakers och debutalbumet Supersnazz från slutet av 1960-talet. Jag är säker på att listan måste revideras efter några lyssningar.

En liten påminnelse om pop

I'd Rather You Leave Me med The Choir påminner mig om varför jag, av all musik, mest tycker om ren och skär pop. Redan introt på tolvsträngad Rickenbacker lyfter låten till The Byrds skimrande höjder. Trots att diskanten skär som en sågklinga och ljudet håller demokvalitet, så sprakar den här tvåminuterslåten verkligen av skir skönhet. Ack, att en så bunden formel som poplåten innebär kan bjuda på en sån komplexitet!


The Choir - I'd Rather You Leave Me (ca 1967)

Byrdmaniax

Starry Eyed And Laughing - Never say too late / Chimes of freedom (Rockpalast i Köln 1976)

Killarna i Starry Eyed And Laughing gjorde inget hemlighetsmakeri av sina influenser - The Byrds och Bob Dylan - då de tog sitt gruppnamn efter en fras ur folkrockklassikern Chimes Of Freedom.

Starry-eyed and laughing,
as I recall when we were caught

Särskilt första självbetitlade plattan från 1974 är också full av jinglande och janglande tolvsträngad Rickenbacker och unison stämsång. För mig som inte kan få nog av sådant är plattan trevlig lyssning rakt igenom. Inledande låten Going Down är till exempel en sprudlande poplåt som skjuter upp genom stratosfären med en gnistrande svans av stjärnstoff, emedan en annan höjdpunkt, Never Say Too Late har sköna countryrock-slingor. Starry Eyed And Laughing byggde vidare på soundet från The Byrds hit i England år 1971, Chestnut Mare (se ett gammalt klipp från tysk TV).

Men mitten av 70-talet var inte rätt tid för kraftiga Byrds-influenser, något år efter att förebilderna plockat ner skylten och långt innan band som R.E.M. och The Church hade bildats. Starry Eyed And Laughing buntades samman med den samtida engelska pubrockscenen, vilket visar bredden på vad som var pubrock. Gruppen existerade i knappt tre år och gav ut två album och en handfull singlar. Trots att de också hann med ca 300 spelningar främst i hemlandet och därav blev ett tajt liveband, nådde de aldrig kommersiell framgång.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 5: R.E.M. - So. Central Rain

R.E.M. - So. Central Rain på Late Show med David Letterman i oktober 1983

När R.E.M. framför South Central Rain i sitt första nationella TV-framträdande på David Lettermans show är låten så färsk att den ännu inte har fått en titel, ett tecken på att de måste vara mäkta stolta över sin senaste komposition. Bandet har gjort gig nästan varje kväll under senaste året och det märks hur samspelta de är. Lyssna på Mike Mills basspel och notera att han spelar basen som en gitarr. Det är Mills som lägger ut melodin och som håller samman alltihop. Peter Buck verkar precis ha greppat de många ackorden och kompar lite småslafsigt, men han befinner sig entusiastiskt i ständig rörelse på högerflanken. Bill Berry - en hårt arbetande trummis - lyckas ge driv och stuns åt denna melodiösa och lite folky poplåt i mellantempo. Det är tydligt här vilken viktig roll Berry spelade för dynamiken i bandet. Michael Stipe kommer lite snett in i början, men hämtar sig och levererar efter första refrängen. Det är en fröjd att se det här klippet, ett intimt och tajt band, långt före de blev megastjärnor.

Chrille spelade hypnotiska Finest Worksong (om jag inte minns fel från en maxisingel) hemma i sitt pojkrum när vi skulle läsa läxor efter en dag i gymnasiet. Av någon anledning skaffade jag sedan Reckoning först, deras andra platta från 1984, och jag älskade varje låt och albumet i sin helhet.


R.E.M. var kanske det 80-talsband som kom mig närmast. Jag förstod inte Stipes texter, jag kunde inte ens uppfatta dem, men jag kände mig ändå smartare än andra. Stämningarna gick ändå fram genom rösten och musiken, liksom den speciella känslan av att vara utvald när man lyssnade på ett kultband som tonåring. Ibland flöt några ord upp till ytan ur det drömska ordflödet, det kunde vara en fras som jag halade in och som kom att betyda något för mig.

These rivers of suggestion are driving me away

Sedan kom det stora genombrottet med fantastiska Losing My Religion och låten gick konstant på såväl radio som på MTV. Det var en vacker vårkväll året 1991. Jag gjorde lumpen på ett regemente strax utanför Kristianstad. Vi grävde ståvärn och en transistorradio låg i gräset bredvid gropen och ljöd: That's me in the corner/That's me in the spotlight/Losing my religion. Vi var flera grabbar i grönkläder som stannade upp i arbetet och lyssnade andäktigt. För mig var det ett lika högtidligt ögonblick som en nattvardsgång.


R.E.M. - So. Central Rain

Men låt oss gå tillbaka till So. Central Rain och lyssna igen. Märkte du att Peter Bucks intro inte var med i den ursprungliga versionen som de spelade i David Lettermans show? Producenterna Mitch Easter och Don Dixon klippte och klistrade självsvåldigt dit den lilla gitarrslingan från refrängpartiet, allt för att ge den potentiella singeln en slagkraftigare inledning (läs mer om tillkomsten av So. Central Rain). Tonerna från Bucks gitarr flödar i sin melodiska rikedom i introt [0.00-0.08] och soundet från Rickenbackern är klart och samtidigt stramt. Den här typen av jingel-jangel utlöser alltid en betingad respons hos mig, som på Pavlovs hundar. Jag är helt enkelt fast!

Men det är bara början, So. Central Rain är en svidande vacker låt, bedrägligt enkel, men full av mikrohöjdpunkter och fortfarande oändligt belönande.

Well, It Was Twenty Years Ago Today...

Jag minns inte riktigt hur och när jag fick tag på första numret av Sound Affects (på omslaget står det april 1988)och jag ska inte överdriva eller romantisera dess inverkan på mig just då. Men sett i backspegeln så var Terrys och John L.:s initiativ smått overkligt. Hur tänkte de egentligen? Trodde de verkligen att någon ville läsa en tidning som handlade om världens minst kända engelska indieband? Jag tror man får dra till med en gammal klyscha: de struntade säkert i om det fanns någon efterfrågan eller inte, de ville göra en tidning som de själva ville läsa.

Passion och entusiasm smittar av sig helt enkelt. I min bekantskapskrets var det flera som både ville läsa om de taniga små banden och leta febrilt efter deras halvsvåra vinyler. En av de riktiga "holy grails" bland popvännerna i Umeå var en tolva med vänsterbandet McCarthy, This Nelson Rockefeller, som jag aldrig trodde jag skulle lägga vantarna på. Låten blev bättre och bättre ju mindre jag hörde och hade tillgång till den. Jag tror jag undvek att få den inspelad på kassett, det hade varit för jobbigt. Till slut ordnade det sig i alla fall: jag fick tag på den, dyrt och långt senare.

Lyssnar man på This Nelson Rockefeller idag, så slås man av den fullständiga avsaknaden av andningspauser. Här ska poplåten manifesteras, här ska gitarrerna klinga, här ska budskapet fram, här ska inte finnas utrymme för vila. Delar av de här egenskaperna gör musik oantastlig. Man hinner liksom inte kila in någon kritik under låtens rusiga framfart. Den är sitt eget väsen. Sitt eget ljuvliga popväsen. Sitt eget skramliga popoväsen.


boomp3.com

Skivhyllan: The Barracudas – Drop Out With The Barracudas och The dB’s – Stands For Decibels (1981)

Jag var så förväntansfull och bekymmersfri som en tjugoåring någonsin kunde bli. Äntligen hade dagen kommit då jag skulle flytta ut från föräldrarna och bort från hembyn. Jag skulle ligga i Lund. Tillvaron som student visste jag knappast någonting om, men sedan åttaårsåldern hade jag drömt om att bli en del av den akademiska världen. Höstterminsstarten var bara ett par dagar bort. I augustivärmen sjöd den skånska universitetsstaden plötsligt av liv och ungdom igen, efter att den varit folktom tidigare under sommaren.

Jag flyttade in i ett möblerat rum i det centralt belägna student-området Parentesen och kände en intensiv känsla av frihet. Lund var späckat till bristningsgränsen av allt jag åtrådde – bildning, studentnationer med billig bärs och kanonsnygga tjejer som dessutom oftast var smarta. Men viktigast av allt var att jag hädanefter kunde gå på spelningar flera gånger i veckan och att det fanns en rad skivaffärer som jag kunde promenera till när mitt begär behövde stillas. Det var under Lundaåren 1991-93 som skivsamlingen fick sin nuvarande grundstomme och började växa.

Två skivor som jag förknippar med den tiden, köpte jag också där, ungefär tio år efter att de hade släppts (de hade kommit ut nästan samtidigt, precis i början av 1981). Även om plattorna sinsemellan är olika, vill jag hävda att de är jämbördiga. Det går i det här sammanhanget inte att bara skriva om den ena på den andras bekostnad. Varken The Barracudas eller The dB’s blev något av mina stora favoritband, men deras respektive debutalbum är fortfarande riktmärken för hur riktigt bra pop ska låta i mina öron.


Ganska omedelbart efter flytten till Lund hittade jag Drop Out With The Barracudas. Musiken pendlade mellan sprudlande surfpop och garagerockigt jingel-jangel. Med sina fjorton låtar och skiftande tonlägen kändes albumet rikt och frikostigt. Plattan funkade perfekt både för ensamt lyssnande och vid förfester. Något som tilltalade mig var att The Barracudas lät så ivriga över att frälsa världen med musik från det gyllene popdecenniet, som utan omsvep uttalades i låten I Wish It Could Be 1965 Again. Med tanke på att min musikdiet bestod av The Barracudas och andra åttiotalsband med kraftiga sextiotalsinfluenser, var det bara en tidsfråga innan jag dök djupt ner i popmusiken som faktiskt gjordes under själva sextiotalet.


The Barracudas - Somewhere Outside

Eftersom The dB’s var länkade från R.E.M. (jag hade lyssnat väldigt mycket på deras tidiga mästerverk Reckoning) köpte jag Stands For Decibels. Detta är en skiva som är mer krävande för popdiggaren därför att den är ganska påträngande (högt mixad) och nervig. Killarna sjöng ibland som om blixten nyss slagit ned framför deras fötter. Särskilt Chris Stameys låtar var ganska skruvade, även om musiken inte vid något ögonblick miste sin knivskarpa popkänsla. Den andre frontfiguren Peter Holsapple var lite mer jordnära i sin approach. Men Stands For Decibels är verkligen ett album som håller samman fint.

Även om The dB’s också var stadigt rotade i sextiotalspopen, kändes de som ett samtida eller rent av framåtblickande band i början av åttiotalet. Mitt smakprov från skivan är dock en pärla med retroprägel, som är laddad med Pet Sounds-harmonier och en matsked psykedelia.


The dB's - She's Not Worried

I efterhand känns det som att jag betalar av mitt studielån livet ut för en fil kand i popkunskap och inte i humanioraämnena, som det aldrig blev någon examen av.

Guldkorn från 70-talet, del 2

Abbas album "Waterloo" brukar väl knappast räknas som ett helgjutet mästerverk. Av en slump lyssnade jag igenom skivan för några år sedan (tydligen hade jag ett exemplar i mitt hem just då). Då upptäckte jag faktiskt - dra på trissor! - en förnämlig låt som heter "Suzy-Hang-Around", ett på ytan anonymt albumspår som vid närmare granskning framstår som en ypperlig popdänga, till och med med den där rätta jingel-jangel-känslan. Tydligen är det Benny som sköter lead-sången (jag var först säker på att det var Björn). Lyssna också på trummisens lite klumpiga inslag på versen (är det månne Ola Brunkert som inte riktigt är uppvärmd?). Nog för att det är allmänt känt att Abba-medlemmarna har ett förflutet i 60-talets popsammanhang, men vem kunde tro något sådant här om Abba anno 1974?

boomp3.com

If you’re looking for the magic?

Dwight Twilley Band - Looking For The Magic, 1977:


Idag fick jag för första gången se rörliga bilder på Dwight Twilley Band i ett TV-framträdande som räddats åt eftervärlden. Jag blev alldeles varm i hjärtat av Twilleys naturbarnsutstrålning (som minner om en ung Ted Gärdestad) med sin oförställda glädje och bredvid honom vid trummorna hans stencoole vapendragare, Phil Seymour. Som grädde på moset stod en ung Tom Petty bakom dom och strödde magiskt jingel-jangel med sin Rickenbacker över denna perfekta poplåt. Bättre än så här blir det inte, gott folk!

Jag återkommer snart med en powerpop-special.