Band jag minns med värme del 3 - The Girls

The Beatles musik har varit ordentligt ute i kylan ett bra tag nu. Gruppens hipfaktor och status har under åren verkligen pendlat. Men jag minns att det kom mycket popmusik med beatlesvibbar under åren 1989-92, både utomlands och i Sverige. Det hade då gått 20-25 år sedan The Fab Four hade varit verksamma och så långt i efterhand brukar nostalgin slå till med full kraft hos de som träder in i medelåldern, men det inspirerar i regel yngre med och det ger en revival.

Efter ett långt 1980-tal fanns det definitivt en längtan tillbaka till den oskuldsfulla och optimistiska tidsera som The Beatles representerade. Låtar från den här tiden som jag minns med värme är Sowing The Seeds Of Love med Tears For Fears, Mayor Of Simpleton med XTC, Veronica med Elvis Costello, The King Is Half-Undressed med Jellyfish och There She Goes med The La's. Även självaste Paul McCartney återvände 1989 till sin beatles-era med sin framgångsrika platta Flowers In The Dirt och särskilt med singlarna därifrån My Brave Face och This One. Jag älskade förstås allt som ekade The Beatles och köpte en hel del skivor i den genren.

Hemma i Sverige fanns det också en uppsjö av band och artister som körde beatlesaktig pop, till exempel Stonecake, Beagle, Eggstone och Pontus & Amerikanerna (särskilt i början när de sjöng på engelska). En hel del inhemsk beatlespräglad pop från den tiden låter lam och lite töntig idag. Men det band som jag tycker håller bäst 20 år senare är dock sorgligen bortglömda The Girls.


The Girls - I've Been Doing Me Wrong (1992)


The Girls - Living On The Moon (1992)

Deras popmelodier var utsökta och de hade ett driv i musiken, men den var också på något sätt minutiös. Gruppen nådde aldrig större publik framgång, kanske för att de utstrålade en närmast akademisk stilmedvetenhet. Det var kanske symtomatiskt att The Girls var en popgrupp baserad i den skånska lärosätet Lund. Faktiskt bodde gruppens frontman och låtskrivare Ola Främby på studentområdet Parentesen samtidigt som jag också hade ett rum där. Dessutom var han kursare och polare med några på min korridor och besökte oss ibland. Jag var mycket väl medveten om att han var med i The Girls, som var poptidningen Now & Thens favoritband (en The Girls-flexi följde med tidningens andra nummer) och de stod mycket högt i kurs även på Sound Affects.




The Girls - Ah This Must Be Hell (1991)

I mina ögon var denne arkeologistuderande välklädde unge man en popstjärna. Ola hade alltid snyggt skurna sextiotalskostymer, smala slipsar och rökte pipa. Han var sharp, världsvan och dessutom rolig. Han hade gett ut överjordiskt bra singlar. Jag var en sex år yngre, kom från en liten by på vischan och hade nyligen kommit till Lund. Självklart var jag starstruck, men försökte hålla mig cool, rädd att min beundran skulle bubbla upp till ytan. En gång när det dracks öl i korridorsköket spelade jag skivor och impade på Ola genom att spela Nick Lowes suveräna andra platta Labour Of Lust. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. En annan gång åkte vi till Staffanstorps Gästgiveri och åt smörgåsbord. Efteråt gick vi på guidad vandring i Staffanstorp där Ola växt upp och han berättade anekdoter från sin tonårstid som mods.


The Girls - So Be It (1988)

Ola Främby och jag i mitt korridorskök någon gång 1992. Som du ser hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se normal ut i den lokala popstjärnans närhet.

När konsertstället Godsmagasinet i hemstaden Simrishamn hade sin officiella öppningskväll 1992 kunde jag, sprickfärdig av stolthet, presentera The Girls på scenen, eftersom jag bokat dem. Jag var så entusiastisk att jag råkade ge Ola en örfil med handflatan när jag slog ut med min långa arm i en välkomnande gest. En sån liten grej man bär med sig resten av livet som ett mycket pinsamt ögonblick. Men live var The Girls energiska, tajta och givetvis snyggt klädda som en riktig poporkester.

Jag väntade otåligt på att deras första album skulle komma och slå världen med häpnad. Månaderna segade sig fram. Men när skivan slutligen landade i skivaffärerna i slutet av 1992 var den inte det mästerverk jag väntat mig eller var det så att min musiksmak förskjutits under tiden i en annan riktning? Möjligen bidrog den studentikosa titeln till att jag svalnade, It's Not For The Öskön. För smarta för sitt eget bästa och kanske för mycket på en gång med en hel fullängdare?

Åren gick och jag bytte faktiskt bort mina skivor med The Girls. När jag för första gången hörde fullträffen Last Nite med The Strokes, nästan tio år senare, fick jag omedelbara och oväntade associationer till just The Girls. I samma sekund förstod jag hur jävla bra de varit!


The Girls - Don't Say No (1991)

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 6: The Beatles - A Hard Day's Night

Idén att kika på rockhistorien i mikroskop tilltalar mig. Det är intressant att förstora detaljer, att skilja ut och belysa några sekunder i en låt. Jag vet att det inte tar längre tid att få en ordentlig kick i själen för livet eller att föras med till en annan dimension. Rockförfattaren Greil Marcus gav för ett par år sedan ut en bok om en låt, Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Ett helt kapitel ägnas åt det första slaget på virveltrumman som går av som ett pistolskott, alltså ett kapitel om en betydelsefull sekund.

Spengo har mest tassat som katten kring het gröt vad gäller The Beatles. Vi har sällan vågat skriva om The Beatles, men väl massor av inlägg om deras arv och efterföljare. Inget band är så väl dokumenterat i böcker och artiklar; i princip varenda dag i deras karriär är kartlagd. The Fab Four och deras musik är placerad på piedestal. En vanlig dödlig vågar möjligen uttala sig muntligt, men knappast skriva om The Beatles. Många har rätt bra grepp om deras produktion och historia. Det gäller då att inte slarva med fakta.

Kort sagt, många tycker The Beatles är totalt uttjatade. Men jag tänker trotsa alla hinder och skriva om dem ändå, dessutom om en av deras mest kända låtar. Den här gruppen och deras musik fascinerar mig, lika mycket idag som när jag som sjuttonåring lånade hem min fasters Beatles-skivor för att spela in dem på kassetter.


Vilka är The Beatles nyckellåtar? Jag menar vilka låtar har fört deras egen musikaliska utveckling framåt och betytt mest för popmusiken i stort? Hur är det om man börjar med deras tidiga karriär? Jag anser att A Hard Day's Night otvivelaktigt är en nyckellåt, men att det bara är ett tiotal sekunder ur den som ger den sin speciella betydelse.

Som alla vet lanserade A Hard Day's Night den första Beatles-filmen med samma namn sommaren 1964 och upphöjde en redan otroligt framgångsrika popgruppen till närmast astronomisk popularitet. Den var kulmen och ett avslut på den mersey beat som kännetecknade tidiga The Beatles. Nästan mer än någon annan låt speglade den de fyra unga grabbarnas obesgränsade entusiasm och energi. När titeln (som byggde på ett av Ringos uttryck) till filmen bestämts vid slutet av filminspelningarna, rusade John Lennon hem och hamrade fram låten på kvällen och natten. Den tävlingsinriktade Lennon var fast besluten att skriva nästa A-sida, eftersom McCartneys Can't Buy Me Love toppade hitlistorna vid den här tiden. Dagen efter satte de A Hard Day's Night i Abbey Road-studion.

Låten öppnar med en bredsida mot lyssnaren, ett mäktigt men svårgripbart ackord (G7sus) på George Harrison nya tolvsträngade Rickenbacker. Precis som Like A Rolling Stone är denna låtöppning mer än väl genomanalyserad [läs mer].

Men det är de tio sista sekunderna som är fullständigt hypnotiserande, ett ny typ av låtavrundning för The Beatles, som nästan alltid tidigare dragit ett ackord i slutet. Harrison hittar den tolvsträngade Rickenbackerns säregna sound i ett arpeggio (ett ackord som spelas ton för ton) som ringlar likt en abstrakt spiral och tillför låten en dramatisk men också drömsk effekt. Med de ringande tonerna tecknar Harrison i ljud något som bara fortsätter pågå, en evighetssymbol. Kanske snuddar han oavsiktligt vid den andliga mystik som han ska hänge sig åt under resten av sitt liv? Här dyker soundet upp som ska ligga till grund för The Byrds karriär och alla deras efterföljare. Ja, den skimrande gitarrslingan pekar ut de närmaste tre årens riktning för popvärlden, mot det gåtfulla och introspektiva.

Året då popen tynade bort, del 2

Efter övergången från 1960-tal till 1970-tal märks det att också den popmusik som överlevde blivit tyngre, influerad av den nya rockmusiken som var groove- och rytmbaserad, hade en dovare ljudbild och rymde längre instrumentala partier. Det var inte bara heavy metal som slog 1970, även powerpopen föddes detta år med sina popmelodier framförda med rockklös.


En av mina favoritskivor från detta år är den första självbetitlade plattan av den amerikanska gruppen Crabby Appleton, som var resultatet av mötet mellan ett tidigare band vid namn Stonehenge och singer-songwritern Michael Fennelly.

Stonehenge var en grupp som spelat hårdare och bluesigare rockmusik och som uppvaktades av A&R-mannen David Anderle från det hippa skivbolaget Elektra. För att få skivkontrakt var de tvungna att göra sig av med sångaren som inte var i paritet med det övriga bandet, varken som sångare eller låtskrivare. In i bilden kom den unge Fennelly, som redan hade skrivit låtar åt och sjungit på en albumklassiker i sunshine pop-genren, Begin, med det Curt Boettcher-ledda projektet The Millenium. På Begin bör särskilt popbossa-pärlan To Claudia On Thursday nämnas [lyssna på den]. Med sig till Crabby Appleton hade Fennelly låtar för ett helt album, som inte passade innanför The Milleniums ramar.

Deras första skiva producerades av Elektras husproducent, Don Gallucci, som ungefär samtidigt ställde in reglagen för The Stooges odödliga mästerverk Funhouse. Crabby Appleton satte allt hopp till att singeln Go Back skulle skjuta i höjden på de amerikanska topplistorna. Nu blev singeln endast en mindre hit som landade på plats 36 på Billboardlistan i juni 1970, bandets enda kommersiella framgång.


Crabby Appleton - Go Back
(visserligen med tunt ljud, men ett riktigt fint tidsdokument)

Min favoritlåt på plattan är annars To All My Friends, en pianodriven låt som lyfter mot skyarna. Eftersom den är influerad av The Beatles sena stil påminner Crabby Appleton här väldigt mycket om powerpopgruppen Badfinger från samma tid. Det är bra tryck i den här poplåten som dessutom är garnerad med ljuvlig barock klaviatur av något slag.


Crabby Appleton - To All My Friends

På gruppens andra och sista skiva från 1971, Rotten To The Core, hade Crabby Appleton övergett popen för något som ofta drog åt boogierock och i något spår åt Led Zeppelin-aktig hårdrock. Detta var en utveckling som gällde för många andra band vid samma tid.

Hilly Fields (1892) / 49 Cigars [A- Och B-sida #2]

Hilly Fields (1892) är ett psykedeliskt mästerverk från new wave-eran i början av 80-talet, men låten skulle kunna komma rakt från The Beatles Magical Mystery Tour. Man får en släng av sjösjuka av att lyssna på Hilly Fields (1892), som är späckad med syntar, röster, ljudeffekter, klassisk cello och faktiskt tidiga prov på skiv-scratching. Det gungar och kränger på däck. Intensiteten i inspelningen är nästan påfrestande.

I mer än ett halvår höll han på att spela in och mixa låten och till större delen bekostade han det själv. Totalt besatt och ständigt missnöjd med det han presterade, den då 22-årige nick nicely var petig (med små n envisades han dessutom att stava sitt artistnamn som han funnit redan i början av tonåren).

Under sena tonåren var han i otakt med tiden. Generationskamraterna pogo-dansade till Pistols och Clash i slutet av 70-talet och samtidigt satt den kufiske dagdrömmande nick instängd på pojkrummet och spelade Beatles-skivor.

Det var Hilly Fields (1892) som inspirerade XTCs frontman Andy Partridge att sätta igång det psykedeliska sidoprojektet The Dukes Of Stratosphear, vars skivor jag spenderat massor av sinnesutvidgande lyssnande på. Han lär entusiastiskt ha sagt om låten: "It starts where Strawberry Fields leaves off".


Hilly Fields (1892)

Och påverkan på The Dukes Of Stratosphear är ännu tydligare på den lite tyngre men lika virvlande B-sidan, 49 Cigars, där man förutom Beatles-influenserna också kan ana Syd Barretts Pink Floyd. B-sidan är nicks egen favorit, eftersom den inte spelades med någon större vånda och han skötte instrumenten själv denna gång. Det gick ganska raskt med hans mått mätt.


49 Cigars

Singeln lär vara en dyrgrip. Men misströsta inte, lyckligtvis kom en CD-samling på nick nicelys samlade produktion för fem år sedan, Psychotropia.

Eleganter del 4 - Dion

My endless quest for tenderness has liberated me

Så öppnade Dion sin lätt country-färgade sång, Running Close Behind You. Våra bakgrunder är vitt skilda, men jag kan verkligen känna igen mig i denna rad, i egenskap av en man som vänder sig mot machofasoner. Redan vid 33 års ålder hade Dion hunnit reflektera över och omvärdera ett och annat. Kanske är det dit jag också är på väg.


Dion - Running Close Behind You

Dion DiMucci växte upp i en italiensk-amerikansk machokultur i ökänt hårda Bronx. Han var inte torr bakom öronen när han vid fjorton började dricka och började ett par år senare också missbruka heroin. Innan han var fullvuxen försökte han hävda sig som man och höll upp en gatutuff fasad, även om den hade sina sprickor; en av de tidigaste egna låtarna hette Born To Cry och även den stora hiten, den till synes machoskrytiga The Wanderer, hade dubbla bottnar. I efterhand har Dion i intervjuer hävdat att han inte blev vuxen, eftersom såväl spriten, knarket som popkarriären hindrade honom.

Efter ett mycket framgångsrikt tidigt 60-tal, som upphörde ungefär samtidigt som The Beatles landade på Kennedy Airport i februari 1964 för sitt första USA-besök (gruppen dock hedrade senare Dion genom att sätta honom som ende sångare förutom Dylan i persongalleriet på Sgt. Pepper-omslaget), försvann han från topplistorna. Han rörde sig med tidigare sällan skådad artistisk integritet mot blues, folk och så småningom folkrock. Samtidigt gick han igenom en livskris och heroinmissbruket tilltog. Även i ett sådant tillstånd var Dion en briljant låtskrivare och sångare.


Dion - Tomorrow Won't Bring The Rain


Till slut stod han vid självmordets rand. Dion hade vid 28 års ålder en framgångsrik karriär en bra bit bakom sig och kände inte att det fanns något kvar av livet. Han fick då plötsligt en stark religiös upplevelse. Frankie Lymon, en annan föredetting och tillika väns dödliga överdos i början av 1968 blev också en tankeställare för Dion. Med frun Susan och deras lilla dotter flyttade han till Miami och med stöd från hennes familj kunde han bli kvitt sitt missbruk.

Ett halvår senare var han återigen högt uppe på topplistorna med Abraham, Martin and John (se ett liveframträdande ur en TV-show från hösten 1968 som visar en kraftigt förändrad Dion). Han hade kommit ut på andra sidan som en mogen och kontemplerande singer-songwriter med sitt flödande ackustiska gitarrspel och den själfulla rösten som han använde så ledigt men skickligt.

Sedan fick Dion och Susan ytterligare två döttrar i tät följd och de levde ett stilla familjeliv i Florida. Men samtidigt var han produktiv och släppte fyra album i rask takt i början av 70-talet. Hör slutligen på en man som funnit harmoni. Lyssna efter den dämpade orgeln, vars toner diskret rinner pärlande fram som en klar fjällbäck.


Dion - Peaceful Place

OLÉ ELO!

Det är inte sällan som man får höra folk i sin omgivning prisa ELO. Nästan alltid är det med en rejäl portion skam eller åtminstone fnissighet som detta faktum presenteras. Tänk att vissa artister och grupper ständigt kommer att förbli "guilty pleasures". Fast det är klart, ELO rör sig ju mellan Beatles-pastischer och ABBA-glam och det är väl kanske inte den finaste paradgatan i vissa läger.


ELO: 21st Century Man

Det är dessutom i princip endast ELO:s sjuttiotal som nämns. Märkligt nog, anser jag. Mina två favoriter Time (1981) och Secret Messages (1983) har förvisso sina trofasta fans, men bland många människor räknas nog dessa, av åttiotalet färgade, popalbum som REJÄLA guilty pleasures. Time är fulladdad med hits, men jag väljer här ut en mäktigt överlastad ballad, "21st Century Man", så där typiskt Beatles-släpig.

Titellåten på uppföljaren smyger igång och växer snart till ett stycke powerpop av bästa märke. Jag gillar när Jeff Lynne är på sitt allra mest ödesdigra humör. När han får musiken att kännas som om den vore den sista på jordens yta. Melodisnickrandet är som alltid i toppklass. Så jäkla snygga verser, bryggor och refränger han kan göra, den gode Jeff!


ELO: Secret Messages

I drömmars land

Det mörknade redan för ett par timmar sedan. Jag bär en tung ICA-kasse med bland annat två liter mellanmjölk, en vaniljyoghurt, Polarkaka och tvättmedel. Har snabbt stannat till i affären på väg hem från tunnelbanan, som tagit mig tvärs genom stan från jobbet. Låser upp dörren till lägenheten. Det luktar stekta fiskpinnar hemma. Min sambo ligger utslagen i soffan och ger med största ansträngning ifrån sig ett kraftlöst hej. Bolibompa har nyss börjat, ungarna sitter förstenade nära TVn och bevärdigar mig därför inte med att hälsa. Jag övermannas av en plötsligt trötthet, tar Dagens Nyheters kultur- och nöjesdel med mig och släntrar in i sovrummet för att ta tio minuters vila. Ögonen sluts bara några rader in i en essä om de så förtryckta och bortglömda finsk-ugriska ingermanländarna i kommunistdiktaturens Sovjetunionen.

Genast griper det undermedvetna in och tar över. Resliga träd omgärdar sängen liksom den lummiga markvegetationen mellan dem. Sovrummets väggar och tak tonar bort ungefär som i Till vildingarnas land (engelsk originaltitel Where the Wild Things Are), en barnbok som gjorde intryck på mig när jag växte upp och som jag haft nöjet att läsa igen för mina ungar. Det är är skymning i den strandnära tropiska djungeln, fjärran från vardagen och vuxenhetens krav och konventioner.


We All Together - Bluebird

We All Together var en popgrupp som var fullständigt besatt av det sena The Beatles lättare poppiga sida och särskilt av Paul McCartneys melodiositet. Bluebird är en fullständigt magisk cover av en låt från Pauls grupp Wings oerhört framgångsrika album Band On The Run från 1973. Det spektakulära med We All Together var att de kom från huvudstaden Lima i det sydamerikanska Peru.


Frontfiguren Carlos Guerrero sjöng på en engelska närmast fri från brytning. Bandets egenkomponerade låtar gick heller inte att härleda till någon speciell beatleslåt, trots att de var omisskännligt influerade av The Fab Four. Det fanns något ganska avspänt över We All Together trots allt. Men de var minst fem år efter sin tid och kom från ett avlägset ställe långt bortom popvärldens horisont, dömda till total obskyritet, åtminstone till några popentusiaster grävde upp deras två skivor för tio år sedan.


We All Together - Children

Cover Lover pt. 7 - Don't Let Me Down

Jag såg att Gene Clark föga förvånande har en given plats i The Rock Snob's Dictionary (tillsammans med en lång rad av mina andra husgudar och favoritgenrer). Han var visserligen en briljant låtskrivare, men i detta inlägg kommer jag att koncentrera mig på sångaren Gene Clark genom en cover av en Beatles-låt som han gav en ny kostym som en del av duon Dillard & Clark.

boomp3.com

En av de finaste låtarna från The Beatles sena period gömdes undan på B-sidan till singeln Get Back, som kom ut våren 1969. John Lennons souliga Don't Let Me Down sägs ha sammanfattat förälskelsen i Yoko Ono, en ömtålig kärleksförklaring som blandades upp med känslor av ängslan och osäkerhet, som om allt var för bra att vara sant.

Om John Lennon tog i från tårna när han sjöng den, så tog Gene Clark snarare i från själen med sin ensamma och skälvande röst som hade en väderbiten skönhet. Stämbanden var kantade av vemod. Gene hade en förmåga att låta inåtvänd och på samma gång vara intim. Han verkade betydligt äldre än 25 då han sjöng.

Möjligen var det countryprägeln på låten, inte minst genom Sneaky Pete Kleinows himmelska lap steel guitar, som gjorde att Gene samtidigt lät lantligt blåögd eller naiv ungefär som Joe Buck (Jon Voights oförglömliga roll) i Midnight Cowboy. Faktum är att både Gene Clark och Doug Dillard kom från småhålor i Missouri och var uppväxta på countrymusik och bluegrass. Även om Dillard & Clark själva inte alls var kommersiellt framgångsrika och bara gav ut två album under sin korta tid tillsammans, så kom de genom sitt genuina förhållande till country att starkt påverka de flesta andra inom countryrockscenen i Kalifornien, till exempel Emmylou Harris och The Eagles (vars gitarrist Bernie Leadon spelat med Dillard & Clark).
Dillard & Clarks tappning av Don't Let Me Down, som avslutar det andra och sista albumet Through The Morning, Through The Night, sviker aldrig.

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty

Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.

De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.

Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.


Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.

För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.


Stealers Wheel - Late Again (1972)

De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).

Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.

Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.


Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)

För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.

Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.


The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)

Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.

Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty:
All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970])
Keep It To Yourself (också från Open Up The Door)
The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971])
To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?)
Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?)
Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972])
Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel)
Next To Me (också från Stealers Wheel)
Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974])
Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])

Ankungen blev en svan

"With A Little Help From My Friends" är en ganska hemsk låt. Jag har aldrig gillat den. Till att börja med Beatles-versionen: en Ringo-låt som knappast når några höga höjder, lite tramsig och uttjatad. Joe Cockers version: förskräcklig som jag minns den. Enligt uppgift har också Wet Wet Wet gjort en version, men den har jag lyckligtvis inte hört.

Nej, det var inte med några höga förväntningar som jag första gången lyssnade på versionen med Roger Nichols och hans "Small Circle Of Friends". Deras milda album från 1967 är ett av de softaste inom softrocken och att den här låten var med såg jag inte som något direkt styrkebesked. Vid första lyssningen kändes det också som att det var en rätt trist standardversion av en trist låt.

Men så upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Om och om igen lyssnade jag på låten för att försöka lista ut vad det var som förbryllade mig. Hur ska jag beskriva det? Något var skevt, något fick marken under mig att gunga, något gjorde att låten trots allt fick en särprägel. Jag lyssnade och lyssnade och till slut kom jag på det.

Lyssna noga på verserna i låten. Jag är inte musikteoretiker, men sångerskan Melinda MacLeod sjunger ju i verspartierna ANDRASTÄMMAN som leadsång. Att det tog sådan tid innan jag kom på det! Det låter helt galet och schizofrent. Och helt genialiskt. Tredje versen låter faktiskt helt stenad. Även om jag sällan eller aldrig använder ordet: det låter sexigt.

boomp3.com

Tänk så lite som avgör! En så liten arrangemangsdetalj och låten växer från medioker till alldeles, alldeles underbar. Låttexten bygger ju också på en dialogform, nån slags call and response. Nu måste jag lyssna på denna GENIALA lilla detalj varje gång jag hör låten.

Skivhyllan 1981 The Keys-Album

The Keys-I don´t wanna cry
Höger klicka och öppna i nytt fönster

Att använda sig av musikaliska referenser i sitt skrivande kan ha sina sidor. Ofta är det nödvändigt för att sätta in ämnet i ett sammanhang. Om man bara låter det sväva helt fritt utan någon som helst omvärldskontakt kommer texten högst troligt att bli oläsbart flummig. Jag tycker också det är kul att kanske få nya namn att kolla upp, om man gillar artisten det vill säga. Det händer ju också tvärtom ibland. Ett namn etsar sig fast i minnet, men det är för att det använts i en recension av låt oss säga Radioheads nya, ett namn som jag egentligen satt varningsflagg för.

Sen kan man naturligtvis vara olika skicklig på att referera. Ett tråkigt sätt är att använda sig av helt nya band som inte fått tillräcklig spridning eller genomslag och bara når de allra mest insatta. Lika trist är hänvisa till obskyra band från förr som endast finns på ett fåtal sjutummare eller svåråtkomliga samlingar. Jag tycker nog det skall finnas åtminstone en rimlig chans att kunna lyssna på artisterna som man använder som referens.

Men nästan lika tråkigt är att ta till helt uppenbara referenser. Att bara skriva Beatles vad gäller 60-tals pop, Aretha Franklin för att beskriva soul eller Bruce Springsteen kopplat till stelbent rock, blir väldigt grovhuggigt. Fördelen är naturligtvis att de flesta på något sätt får ett hum om vad det rör sig om. Om man däremot kan precisera detta lite närmare, försöker hitta gemensamma ljudbilder, sånginsatser, låtstrukturer, instrumentsättningar, körer eller stämningar och så vidare, så funkar det. Nog om detta, inledningen är till viss del ett urskuldande för kommande orgie i namedropping.

Om The Keys finns inte mycket information att hitta. Bandnamnet och albumtiteln är ju inte heller de roligaste orden att googla, prova själv. Men jag har fått fram att Londonbandet endast släppte denna lilla juvel och att vissa av medlemmarna fortsatt med karriärer i andra för mig helt okända band. Sättningen är enkel, fyra män, två gitarrer, en bas, ett trumset och tre röster. Allt känsligt producerat av Joe Jackson, som lyckas knyta ihop plattan trots att låtarna spretar åt lite olika håll, här samsas 60-talspop, surfpop, rock´n roll och powerpop med new wave. Helt enkelt en sammanfattning av Elvis Costellos skivsläpp mellan 77 och 82.

När jag lyssnar slås jag varje gång av hur snärtigt det låter. Det finns inte ett uns trötthet eller seghet, alla låtarna är inte hundraprocentiga men den smittande entusiasmen som bandet visar döljer det mycket väl. Skivans första spår Hello hello är hårt driven powerpop med mycket stämsång. Den hade inte gjort bort sig på the Plimsouls mästerverk Everywhere at once. Den påminner också en hel del om Cheap Tricks popigare låtar, tänk Surrender. Nästa spår It ain´t so är det mest tidstypiska. Lätt avig och knyckig pop, liknande vad XTC och Elvis Costello sysslade med i slutet av sjuttiotalet. Sångaren pratsjunger fram versen på ett sätt som påminner väldigt mycket om hur Elvis sjunger tidigt i sin karriär.

Visst får Nick Lowe plats också i denna post, One good reason är någon slags puttrig dansbands rock´n roll, sådan som Nick är mästare på, och det är menat att vara ett positivt omdöme. Listening in är ringlande powerpop a la 1976, med skönt gitarrspel men lite tam refräng. Men den blir en bra språngbräda till plattans bästa spår, tillika postens ljudspår I don´t wanna cry. Här landar vi på Flamin´ Groovies och deras täta gitarrbaserade pop främst representerad på Shake some action, med en melodi i rakt nedstigande led från 60-talets allra ljuvligaste pop. Lyssna själv och jag hoppas att ni blir lika varma i sinnet som jag blir när jag lyssnar.

Saturday to Sunday night är ytterliggare en sprattlande poplåt, med tydlig Plimsouls referens. Men det doftar också tidiga The Bangles, kolla gärna in EPn The real world från -82. Fem låtar med samma sprudlande och lätt spattiga känsla.

Sida B fortsätter i samma anda och jag nämner bara If it´s not to much som ligger nära I don´t wanna cry i sin karaktär. Med ett ännu ljuvligare gitarrspel påminner den en hel del om The Toms platta från -79, låten är dock ett litet snäpp svagare än sin like på sida A.

Jag har inte en aning om hur svår denna platta är, minns inte var jag köpte den. Men om den dyker upp så rekommenderar jag alla som gillar någon av de artister som nämnts i texten att plocka upp den, och om någon vet mer om bandet så tar jag gärna emot informationen.

Del 10: Tio goda skäl att gilla Badfinger

Knappast någon av mina musikpolare är speciellt förtjust i Badfinger. De faller mellan två stolar – för mycket rock för popsnören och för intimt förknippade med pop för rocktyper. Bara kött och potatis för finsmakaren, men basföda och trygghet för mig. Fyra killar som rätt upp och ner framförde raka popmelodier med vattentät stämsång, feta gitarrer och hårdslående trummor. Tillsammans med Big Star, The Raspberries och Emitt Rhodes räknas de som powerpopens pionjärer.

Genom deras managers känningar kom The Iveys (från Swansea i Wales) år 1968 i kontakt med de stora idolerna i The Fab Four. Paul McCartney skrev året efter (nyligen omdöpta) Badfingers första hit, Come And Get It. Badfinger spelade med John Lennon på Imagine-albumet. Med George Harrison samarbetade de på All Things Must Pass och The Concert For Bangladesh. Harrison producerade också fyra låtar på gruppens superba platta Straight Up som kom ut 1972. Dessutom medverkade Badfinger på Ringo Starrs hit It Don't Come Easy. The Beatles hade själva varit en närmast symbiotisk grupp i början och sedan under lång tid hade de glidit isär. Efter The Beatles upplösning tycks det som om medlemmarna, i de nya rollerna som soloartister, tydde sig till Badfinger, inte bara för att gruppen bestod av skickliga musiker, utan kanske också för att Beatlarna saknade ett bands dynamik och sammanhållning.


Badfinger och deras sista hit Baby Blue, presenterade av Kenny Rogers i en TV-show från 1972

Badfinger var Beatlarnas skyddslingar och de hade fyra rejäla hits i eget namn samt en dunderhit som Pete Ham och Tom Evans var upphovsmän till. Trots detta stod Badfinger för ett av rockhistoriens mest tragiska öden. De var knutna till The Beatles bolag Apple som missköttes administrativt och ekonomiskt på ett legendariskt vis. Bandet hade usla managers och genom dem hade de förhandlat fram dåliga musikrättigheter åt sig själva. Harry Nilsson hade otrolig framgång med en fantasisk tolkning av deras ballad Without You, som toppade hitlistorna på båda sidorna av Atlanten år 1972. Men Badfinger turnerade fortfarande ändlöst vidare och såg inte till några stålar. De blev faktiskt skuldsatta istället. Problemen fortsatte på skivbolaget Warner, efter att Apple gått i konkurs och alla royaltyer frusit inne. Plattor spelades in, men drogs in eller gavs inte ut överhuvudtaget.

Våren 1975 dukade Pete Ham under för alla motgångar och hängde sig i sitt garage. Han hade i gruppen varit en personlig låtskrivare och sångare med en kraftfull rockröst som ändå uttryckte en sårbarhet. Några år senare återförenades Badfinger och gav ut ett par skivor till. Men de överlevande medlemmarna kunde inte hålla sams på grund av deras dystra gemensamma historia. Mitt under pågående rättegång om skäliga musikrättigheter år 1983 tog så den andre främste låtskrivaren Tom Evans sitt liv på samma sätt som Ham gjort. I mitten av nittiotalet fick Mariah Carey en ännu mer monstruöst stor hit med deras drygt tjugo år gamla låt, Without You. Hon kände säkerligen inte ens till Badfinger och att de båda låtskrivarna tagit sig av daga, delvis för att de inte ens fått ett ruttet lingon för låten.

Dear Angie (från Magic Christian Music år 1970)
Midnight Caller (från No Dice också 1970)
No Matter What (No Dice)
Believe Me (No Dice)
Take It All (från Straight Up år 1972)
Baby Blue (Straight Up)
Name Of The Game (Straight Up)
I Miss You (från Badfinger år 1974)
Just A Chance (från Wish You Were Here också 1974)
Your So Fine (Wish You Were Here)

Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.

Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)

Skivdoktorn: B-sides konspirationen, del 1

Skivdoktorn har åter kravlat sig ut ur shellack grottan efter åratals kontemplerande över mysteriet med varför hans älskade 10” format aldrig slog igenom. Minde det för mycket om svunna tider, om stenkakan? Varför 7”, som är alldeles för lite för de flesta, och 12”, som är alldeles för mycket för nästan alla? För att nu inte tala om de där oändliga små silverdiskarna – tar de någonsin slut? De helgjutna LP-skivorna är ytterst få men finns det någon som gjort en helgjuten 75 minuters CD? Finns där någon som överhuvudtaget orkat lyssna till slutet? Nej, skivdoktorn har kommit till insikt om att svaret på 10” förlorade kamp är lika obesvarbar som den om varför dammsugaren är godast i mitten.

För att bryta sitt vegeterande tillstånd har doktorn istället vänt sin penetrerande hjärna mot en av vår tids mest brännande frågor: den om populärmusikens sekulära b-sides konspiration. Denna sammansvärjning av sjaviga musiker med huvuden fyllda av skrän och stök. Musiker som vid ett första påseende inte tycks ha några beröringspunkter men i själva verket konspirerat ihop en alternativ historik över populärmusikens dolda kopplingar. Och var döljs en dold historia bäst om inte på den idag bortglömda b-sidan på en 7”. Skivdoktorn erkänner skamset att han tillhör mängden som sällan spelar en singel nu för tiden, av ren slöhet, än mindre orkar han vända på dem längre. Men skam den som ger sig. Nu har de snurrat och kopplingarna uppenbarat sig i en hallucinogen dröm hos den gode doktorn.

Spinkiga musiker i svart och med fuzzpedal finns det gott om men få ha varit så konsekventa som bröderna Reid. Deras första album, ”Psychocandy”, låter än idag som det mästerverk doktorn tyckte sig höra när det först dök upp: en törnekrona i pressad vinyl. Men vad höll de egentligen på med på de tre första singlarnas b-sidor? Det tog många år för skivdoktorn att upptäcka den linjära kopplingen mellan Beatles och Jesus and Mary Chains b-sidor. Pusselbiten som saknades för att allt skulle falla på plats var naturligtvis Public Image Ltd. Först då blev kopplingen synlig.

B-sidan på JMCs andra singel, ”Suck”, var ett långsamt omelodiöst malande med raderna:
I´ve seen it all
It´s all I´ve seen
I´ve seen it suck
Den tredje singelns b-sida var nästan ett återupprepning av den andra men denna gång med raderna:
I took a walk to the beach
I see you stand there
Just out of reach

Som i alla konspirationer var naturligtvis meningen dold och texterna belystes endast om man i likhet med skivdoktorn kände till att den andra b-sidan egentligen skulle ha varit betitlad “Jesus Suck”. I en storm minnandes om Sex Pistols glansdagar vägrade tryckeriet att trycka detta epitet varför titeln ändrades till ”Suck”. Så bröderna Reid tyckte religion sög men vem uppenbarar, precis utom räckhåll, på stranden? En ängel! Så nära men ändå så långt borta. Uppenbarligen ett klart schizofrent förhållande till religion enligt doktorn. Och varför detta omelodiösa malande? Helt klart fanns här föregångare. Två andra b-sidor poppade genast upp i skivdoktorns överhettade hjärna.

Den fjortonde januari 1978 brändes de sista resterna av Sex Pistols upp i ett svavelosande ragnarök på Winterlands scen i hippiehögborgen San Francisco. Mannen vid mikrofonen var minst sagt desillusionerad. För inte så länge sedan hade han skrivit en av de bästa katolska blues låtarna någonsin, ”Bodies”, men nu fanns där inget kvar längre mer än en freakshow för medias aldrig stillande hunger. Som en fågel Fenix skulle han dock resa sig igen och göra de två album som mer eller mindre kom att definiera postpunken; ”First Issue” och ”Metal Box”. Som än idag, i likhet med ”Psychocandy”, låter fantastiskt bra.

I oktober 1978 reste sig Lydon med PiLs första singel ”Public Image”. En stenhård uppgörelse med populärmusikens påklistrade idolpoträttering och Pistols manager Malcolm McLaren. Men det är på b-sidan vi hittar kopplingen till JCM. Om det är någon b-sidan bröderna Reid spelat flitigt när de var småpågar så var det ”Cowboy Song”. Ett sanslöst musikaliskt malande utan melodi, meningslösa bakgrundsskrik och Lydons ohörbara mumlande. Sången börjar med att Lydon säger ”we can´t hear the backing track”, en meningslös notering i detta sammanhang.

Trummisen Jim Walker, en av de första offren i Pils ständiga medlemsbyten, skulle många år senare avslöja sanningen bakom ”Cowboy Song”. Tydligen hade John skrivit en irländsk ballad betitlad ”Cowboy Song” medan Jim hade en låt som försökte vara en rip off på temat till Bonanza. Som i alla goda konspirationer är ingendera av detta hörbart i slutprodukten. Uppenbarligen ligger Johns inställning till religion, precis som hos bröderna Reid, och simmar under ytan på ”Cowboy Song”. Men musikaliskt är den inget tema till någon prärieserie utan mer en kakafoni av oväsen, som hos bröderna Reid, men i likhet med dem finns här en attityd av rebelliskt fuck you och sätt inte in mig en fålla. En attityd vars klaraste föregångare återfinns på en b-sida av Beatles.

B-sidan på ”Hey Jude” var Beatles första uttalade politiska sång, som de trendkännare de var kom den ut sommaren 1968. ”Revolution” var en av de, om inte den, råaste låt de skulle komma att spela in, med en gitarr som låter som om Link Wrays bastardiserade kusin slagit an ackorden. Som i alla bra rock n roll låtar fick den genast kritik av musikpressens förstå sig påare. Mycket för den sista raden i versen:
We all wanna change the world
But when you talk about destruction
Dont you know that you can count me out
Att arbetargrabbar som Beatles inte ville vara med i en våldsam revolution gillades inte. Herregud! De var ju till och med intelligenta nog att se igenom tidens tomma revolutionstjafs! Sånt håller inte i den trendkänsliga musikpressen. Så Beatles fegade till det och spelade in låten i en ny myspop version för ”White Album”, utan den stökiga gitarren och där texten ändrades till:
Dont you know that you can count me in

Och pålagd shoo-bi-doo-ah kör förstås. Men det är i Revolutions larmande gitarr och universella anspråk på mening som den dolda kopplingen går över Pil till JMC. Dessutom skulle JMC bli lite av experter på vad Beatles gör i ”Revolution”. En utmärkt poplåt begravd under larmande gitarrer. Som i alla konspirationer gör inte heller JMC en omedelbar koppling. Nej, istället döljer de den genom att på sin första singels b-sida göra en cover på en annan 60-tals ikon, Syd Barrets ”Vegetable Man”. Som i bröderna Reids sovrum blir en stökig rocklåt a la ”Revolution”. Tid-religion-meningsfullhet-larm axeln uppenbaras och i skivdoktorns febriga hjärnsynapser klickar den samman som ett tåg på räls. Som i alla konspirationer vid ett första påseende dold men skrapar man på sårskorpan börjar den blöda.

Jodå, det kommer en del 2 för er tvivlare.