The Beau Brummels rediscovered

Jag blev inspirerad efter mitt förra inlägg om The Beau Brummels för ett par veckor sedan och fortsatte att lyssna och fylla luckor jag hade haft. Den första tiden på Warner Bros Records 1966-67 var just en sådan vit fläck i gruppens produktion. De inspelningarna har nästan aldrig samlats i efterhand, men jag lyckades finna en av skivorna från boxen Magic Hollow på Soulseek. Först ut är en fristående singel som The Beau Brummels inledde med på sitt nya skivbolag våren 1966 (efter att deras gamla bolag Autumn Records hotats av konkurs och hela stallet köpts över av Warner).


One Too Many Mornings (1966)

Här visar The Beau Brummels sin tuffare sida i en cover på en Dylan-låt. One Too Many Mornings är ett energiskt stycke garagefolkrock med fuzzgitarrintro och låten blev direkt en Beau Brummels-favorit för mig.

Warner Bros Records hade i början inte kontroll över rättigheterna till den huvudsaklige låtskrivaren Ron Elliotts låtar, eftersom hans musikförlag hade sålts någon annanstans av det sönderfallande Autumn Records. Därför övertalade gruppen av Warner att göra ett coveralbum istället med sådant material som Warner egna förlag hade kontroll över.

Beau Brummels '66 kan räknas som en bottennotering i gruppens produktion, en riktigt lam platta vid en tid då många andra band och artister nådde sin absoluta formtopp. Ett undantag var en cool tolkning av en tidig solohit med Cher, Bang Bang (My Baby Shot Me Down).


Bang Bang (1966)

Även om The Beau Brummels började falla sönder som grupp, då medlem efter medlem lämnade den och vistelserna på hitlistorna var ett minne blott, så föll saker och ting på plats på Warner. De kunde åter börja ge ut sin egen musik. Den unge producenten Lenny Waronker, som hade mycket inflytande på Warner, tog sig an The Beau Brummels och de började tillsammans arbeta med det ambitiösa, drömska och unika albumet Triangle, av många ansett som The Beau Brummels mästerverk.

The Beau Brummels revisited

Många pop- och rocksnobbar har genom åren beklagat att det amerikanska sextiotalsbandet The Beau Brummels inte blev mer välkänt och kommersiellt framgångsrikt, så också jag. Framgångsmässigt började de på topp med de särdeles fina hitsen Laugh Laugh och Just A Little, först ut bland amerikanska grupper vid årsskiftet 1964/65 med att replikera den brittiska invasionen av pop och rhythm 'n' blues. Men sedan kantades gruppens väg av hinder och problem. Historien om The Beau Brummels är redan skriven, faktiskt även på svenska, då av den gode Hans Olofsson för hans kortlivade tidskrift Impact (läs hela artikeln). Men efter sig har gruppen lämnat en omfattande produktion som oftast håller fantastiskt hög klass. Dessutom är gruppens diskografi snårig på ett spännande sätt och svår att reda ut på grund av deras trassliga karriär som varade åren 1964-68.


Något som jag inte hade koll på tidigare var The Beau Brummels återförening i mitten av sjuttiotalet, vilken resulterade i ett studioalbum och en liveskiva (som dock gavs ut först år 2000). Jag upptäckte nyligen att båda skivorna faktiskt finns på Spotify. Annars brukar jag hålla mig borta från återförenade sextiotalsband, för det är lätt att bli gruvligt besviken. Nu minns jag plötsligt att jag tyvärr har sett både The Velvet Underground och The Zombies på scen i modern tid. Men när de fem ursprungliga medlemmarna i The Beau Brummels återförenades tidigt år 1974 hade det bara gått nio år sedan de alla spelade ihop. I mitten av sjuttiotalet var de fortfarande bara i trettioårsåldern. Ringrosten hade ännu inte hunnit sprida sig.


The Beau Brummels - Gate Of Hearts (live 1974)


Den här återföreningen handlade i mindre grad om att damma av gamla hits. Bandets musikaliska motor Ron Elliott var galet begåvad och produktiv och han hade med sig ett helt gäng nya låtar. Större delen av liveplattan (inspelad i februari 1974 på en pub i en by utanför Sacramento) består av låtar som varken förr eller senare har givits ut på skiva. Det självbetitlade studioalbumet från 1975 bestod också av nytt material, så när som en nyinspelning av tredje singeln You Tell Me Why från 1965.

Allra mest gillar jag när denna upplaga av The Beau Brummels höll sig till den omisskännliga folkcountry som spirade på mästerliga Bradley's Barn från 1968. Den här musiken utgör kärnan i min musiksmak.


The Beau Brummels - First In Line (1975)

Ack ja, så vackert! Sal Valentinos unika röst hade bara mognat och var finare än någonsin. Karln hade för tusan kunnat sjunga kontoutdraget från banken eller inköpslistan till stormarknaden och fått det att låta själfullt och laddat med känslor.


Men jag måste också passa på att slå ett slag för Ron Elliotts fina soloskiva från 1970, The Candlestickmaker. I slutet av 90-talet, när jag hade en febrigt intensiv Beau Brummels-period, var två av mina absoluta favoritlåtar Gentle Wanderin' Ways och I Grow Old. De sjöngs båda av låtskrivaren Ron Elliott. Normalt hade han rollen som gitarrist i gruppen och sången sköttes av Sal Valentino med sin högst personliga och något påträngande röst. Men Ron hade en mörk och djup röst som påminde starkt om Johnny Cash, vilket var otroligt fräsigt i kombination med The Beau Brummels folkrock. The Candlestickmaker, Ron Elliotts enda soloalbum, är rakt igenom fin avspänd hippiedoftande americana. Den finns förvånande nog även den på Spotify och passar till exempel utmärkt åt alla Gene Clark-diggare som vill ha tag på mer bra musik.


Ron Elliott - All Time Green (1970)

Rock 'N' Roll Business

Två skruvade dudes, Howard Kaylan and Mark Volman (alias Flo & Eddie) håller ett litet föredrag om hur deras gamla band The Turtles konstant blev lurade av en rad managers.


The Turtles var bland de pålitligaste leverantörerna av hits i USA under andra halvan av 60-talet. Bland annat gjorde de ett gig (själva höga som hus) i Vita Huset, eftersom Richard Nixons dotter diggade dem. Även jag är svag för många av deras poplåtar. Det finns mycket att upptäcka bortom Happy Together, ta till exempel ett stycke skev och mörk folkrock:


The Turtles - Grim Reaper Of Love (1966)

En trerätters med Brewer & Shipley

Menar du att du inte hört talas om Brewer & Shipley? Nej, det hade inte jag heller gjort tills för fyra år sedan, då jag plockade upp en av deras plattor, Weeds, just för att skivomslaget gav mig alla rätta signaler. Till att börja med var det brunt (läs mer om den färgens betydelser i omslagsformgivningen), som var frekvent förekommande i folk- och countryrocksammanhang. Weeds kom ut 1969, samma år som alla bruna plattors urmoder - The Bands självbetitlade klassiker. Det var då den populärmusikaliska trenden vände tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. Blickarna vändes åter till landsbygden och bort från storstaden.



Mike Brewer och Tom Shipley var två unga folkies från den amerikanska Mellanvästern som träffats i folksvängen (the coffee house circuit) och dragit tillsammans till Kalifornien år 1967 för att bli professionella låtskrivare. De blev polare med de flesta rockstjärnor där vid den tiden. Sådana storheter som Jerry Garcia, Mike Bloomfield och Nicky Hopkins spelade på duons plattor. Men själva tröttnade Brewer & Shipley rätt snart på att bo i Los Angeles och flyttade efter knappt två år tillbaka till Mellanvästern. Duon blev gröna vågen-pionjärer och slog sig ned på en farm i Missouri.

Brewer & Shipley hade ordentligt med hippie-cred, men gjorde samtidigt en ganska jordnära musik och hade en okonstlad framtoning. Deras album - främst Weeds, Tarkio och Shake Off The Demon - var till brädden fyllda av slitstarka melodier, stämsång, delikat akustiskt gitarrspel och texter ofta med socialt och politiskt engagemang.

För det mesta syntes de inte på den kommersiella radarn. Endast en gång (i början av 1971) hade de en topp-tio-hit med en låt, som de skrivit lite på skämt om att värma upp före en spelning med marijuana, One Toke Over The Line, vilken stärkte deras hippie-image ytterligare. Låten ledde till att de hamnade på president Richard Nixons fiendelista, vilket Brewer & Shipley är mäkta stolta över än idag. Likaså föredömde vicepresidenten Spiro Agnew dem som destruktiva för den amerikanska ungdomen.

Får jag slutligen bjuda på en trerätters meny av Brewer & Shipley med förrätt, huvudrätt och dessert?


Lady Like You (från Weeds år 1969)


The Light (från Tarkio år 1970)


Merciful Love (från Shake Off The Demon år 1971)

Där man minst anar, del 5

När jag besökte min polare Sextiotals-Jonas i helgen spelade han ett stycke syrad folkrock med ett ringande psykedeliskt riff, klockren stämsång och attitydstinn Dylan-aktig pratsång. Kanonbra grejer från den grymma garagerock-delstaten Texas från toppenåret 1966 helt enkelt. Låten visade sig vara gjord av det musikaliskt skrämmande bluesrockspöket Johnny Winter! I serien Där man minst anar har jag tidigare lyft fram lillbrorsan, Edgar, som också medverkade på Birds Can't Row Boats. Antagligen var låten en parodi på dåtidens hippaste musik, men en välgjord sådan.


Johnny Winter - Birds Can't Row Boats

Eleganter del 4 - Dion

My endless quest for tenderness has liberated me

Så öppnade Dion sin lätt country-färgade sång, Running Close Behind You. Våra bakgrunder är vitt skilda, men jag kan verkligen känna igen mig i denna rad, i egenskap av en man som vänder sig mot machofasoner. Redan vid 33 års ålder hade Dion hunnit reflektera över och omvärdera ett och annat. Kanske är det dit jag också är på väg.


Dion - Running Close Behind You

Dion DiMucci växte upp i en italiensk-amerikansk machokultur i ökänt hårda Bronx. Han var inte torr bakom öronen när han vid fjorton började dricka och började ett par år senare också missbruka heroin. Innan han var fullvuxen försökte han hävda sig som man och höll upp en gatutuff fasad, även om den hade sina sprickor; en av de tidigaste egna låtarna hette Born To Cry och även den stora hiten, den till synes machoskrytiga The Wanderer, hade dubbla bottnar. I efterhand har Dion i intervjuer hävdat att han inte blev vuxen, eftersom såväl spriten, knarket som popkarriären hindrade honom.

Efter ett mycket framgångsrikt tidigt 60-tal, som upphörde ungefär samtidigt som The Beatles landade på Kennedy Airport i februari 1964 för sitt första USA-besök (gruppen dock hedrade senare Dion genom att sätta honom som ende sångare förutom Dylan i persongalleriet på Sgt. Pepper-omslaget), försvann han från topplistorna. Han rörde sig med tidigare sällan skådad artistisk integritet mot blues, folk och så småningom folkrock. Samtidigt gick han igenom en livskris och heroinmissbruket tilltog. Även i ett sådant tillstånd var Dion en briljant låtskrivare och sångare.


Dion - Tomorrow Won't Bring The Rain


Till slut stod han vid självmordets rand. Dion hade vid 28 års ålder en framgångsrik karriär en bra bit bakom sig och kände inte att det fanns något kvar av livet. Han fick då plötsligt en stark religiös upplevelse. Frankie Lymon, en annan föredetting och tillika väns dödliga överdos i början av 1968 blev också en tankeställare för Dion. Med frun Susan och deras lilla dotter flyttade han till Miami och med stöd från hennes familj kunde han bli kvitt sitt missbruk.

Ett halvår senare var han återigen högt uppe på topplistorna med Abraham, Martin and John (se ett liveframträdande ur en TV-show från hösten 1968 som visar en kraftigt förändrad Dion). Han hade kommit ut på andra sidan som en mogen och kontemplerande singer-songwriter med sitt flödande ackustiska gitarrspel och den själfulla rösten som han använde så ledigt men skickligt.

Sedan fick Dion och Susan ytterligare två döttrar i tät följd och de levde ett stilla familjeliv i Florida. Men samtidigt var han produktiv och släppte fyra album i rask takt i början av 70-talet. Hör slutligen på en man som funnit harmoni. Lyssna efter den dämpade orgeln, vars toner diskret rinner pärlande fram som en klar fjällbäck.


Dion - Peaceful Place

Skivhyllan: Kate & Anna McGarrigle (1975)

Ofta har jag haft svårt för folksångerskor, eftersom de alltför ofta sjunger som om de är någon slags älvor - ljust, mjukt, motståndslöst och med massor av vibrato. Så har jag upplevt dem i alla fall, så där präktigt dygdiga med långt välkammat rakt hår, svåra att relatera till. Systrarna Kate och Anna McGarrigle däremot sjunger naturligt med integritet och skärpa.

Jag kan lugnt säga att detta är en av de mest färdiga och fulländade debuter som gjorts på skiva. Kate & Anna McGarrigle är där uppe bland mina fem absoluta favoritalbum, där varje låt är distinkt och stark står bredvid de andra och känslostämningarna skiftar mellan det ystra och sorglösa till det högstämda och intimt melankoliska. På skivomslaget är systrarna porträtterade i svartvitt, men deras musik går i varma och djupa ibland höstaktiga färger. Det finns så otroligt mycket mänsklig värme inristad i spåren på min vinylskiva.

Deras mest kända låt är Heart Like A Wheel, som lillasyster Anna skrev [lyssna]. Låten blev titelspåret på Linda Ronstadts storsäljande genombrottsalbum från 1974, redan innan systrarna McGarrigle börjat spela in sitt debut, och även sådana som Billy Bragg och The Corrs har spelat in den senare.

Men många svenskar hajar snarare till om de hör Complainte Pour Ste. Catherine, för under andra halvan av 70-talet spelades Marie Bergmans tolkning Ingen kommer undan politiken för jämnan. Det är faktiskt den enda progglåt jag minns från min barndom.

Förresten är barnprogrammet Boktipsets nynnade signatur baserad på The Swimming Song [lyssna], skriven av Kates dåvarande make Loudon Wainwright III. Boktipset började sändas 1976.


Complainte Pour Ste. Catherine i ett fantastiskt TV-framträdande från 1981. Anna sitter vid flygeln. När Kates handklaver blandas med munspel och fiol, svänger det så att det svartnar för mina ögon.

Complainte Pour Ste. Catherine är cajunmusik i systrarnas McGarrigles tappning [lyssna på albumversionen med sin baktakt]. Bara syskon som har hållit på sen tidig ålder kan sjunga så tajta stämmor som Kate och Anna gör här. Systrarna var uppväxta i ett tvåspråkigt hem i bergsbyn St. Saveur-des-Mont i franskdominerade Quebec, ca sju mil nordväst om Montreal. Mamma Gabrielle var fransk-kanadensisk och pappa Frank var av irländskt ursprung. De musikaliska föräldrarna uppmuntrade barnen att lära sig spela musikinstrument och sjunga [läs mer i en intervju med Rufus Wainwright i Vanity Fair om familjen McGarrigle/Wainwright]. Den musikaliska grunden på debutalbumet är mötet mellan nordamerikansk folkmusik och rötterna från Västeuropa och då Irland i synnerhet.

Men Kate och Anna sätter inte folkmusiken på en piedestal eller behandlar den som museiföremål. Det sätt de spelar och sjunger på känns vardagligt jordnära utan krusiduller. Därför känns de också genuint folky och dessutom har nått en långt större publik än folkmusikentusiasterna. Dessutom blandar de lätt och ledigt upp folkinfluenserna med pop, singer/songwriter, blues, gospel, bluegrass och kyrkliga hymner - all möjlig musik de själva vuxit upp till.


Kate & Anna McGarrigle - My Town

Från änglarnas stad

Nej, det är nog inte New Orleans, Seattle, Boston, Cleveland, Minneapolis, Philadelphia, Chicago, San Fransisco, Memphis, Nashville, New York eller ens Detroit. Den amerikanska musikstad som skänker mig mest glädje totalt sett är Los Angeles. Staden famnar om de flesta musikgenrer jag går loss på. Men framför allt kretsar mitt intresse kring folkrocken, countryrocken och de singer/songwriters som florerade i Los Angeles under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet. Även om det var och är en väldig stad, visar det sig vid närmare studier att artisterna och banden, som verkade inom dessa närliggande genrer, utgjorde en intrikat väv av samarbeten och förbindelser. Knappt ens rockens mest namnkunnige släktforskare Pete Frame kan reda ut detta. I centrum står det vitt förgrenade släktträdet där The Byrds utgör den kraftiga stammen. I det trädet har jag klättrat mycket. Eller så har jag bara suttit där under i skuggan.

På de tunnare grenarna, en bra bit ut i det lummiga lövverket, hittade jag nyligen Hearts And Flowers - en av de finaste folkrockgrupperna som också tidigt pekade framåt mot countryrocken. Hearts And Flowers blandade och gav på albumen Now Is the Time for Hearts and Flowers (1967), Of Horses, Kids and Forgotten Women (1968) samt ytterligare dussin outgivna låtar.


Här möttes country, folk, rock, pop och psykedelia inom loppet av ett par låtar. Till hälften var låtmaterialet utsökta handplockade covers och resten nog så fina egenhändigt gjorda låtar. Texterna var genomsyrade av poesi. Musiken känns jordnära och lantlig och instrumenten var övervägande akustiska, till exempel användes cittra flitigt. Rakryggade men ganska ljusa manliga stämmor tvinnades samman.

boomp3.com

Deras självklara version av She Sang Hymns Out Of Tune är en av de mest glimrande folkrocklåtarna från eran. Den låter som om man som ung och oförstörd plötsligt hade ryckts bort från jordelivet och hamnat i himlen. Låten är sannerligen änglalik. Hade jag hört She Sang Hymns Out Of Tune för tolv år sedan, samtidigt som jag var i min allra mest intensiva fas med The Byrds och The Beau Brummels, hade jag i alla fall svimmat. Jag passar också på att presentera en sprakande cover av Phil Ochs låt Flower Lady.

boomp3.com

När jag gjorde lite efterforskningar kring gruppen härom kvällen, upptäckte jag att våra svenska nördkollegor på Sunshine Department nyligen skrivit om Hearts And Flowers. Men det hindrar inte mig. Vi är inte ute efter att göra scoop på Spengo, utan skriver bara oförtrutet om underbar musik, känd eller okänd.

Hearts And Flowers påminde mig dock starkt om en annan grupp. Hjärnans välmatade jukebox lade på sida efter sida av andra sextiotalsband, men inget matchade fullt ut. Till slut kom jag fram till att det rörde sig om något från den här sidan av millenieskiftet.

boomp3.com

Beachwood Sparks, även de från Los Angeles, gjorde två formidabla plattor Beachwood Sparks (2000) och Once We Were Trees (2001), musik med solsting i skarven mellan indiepop, countryrock och psykedelia. De var tydligt påverkade av de gamla hjältarna från staden drygt trettio år tidigare. En del har använt Gram Parsons gamla uttryck Cosmic American Music i samband med Beachwood Sparks.

boomp3.com

Vill du läsa mer om musikstaden Los Angeles vill jag rekommendera engelsmannen Barney Hoskins böcker Waiting for the Sun: Strange Days, Weird Scenes and the Sound of Los Angeles samt Hotel California: Singer-songwriters and Cocaine Cowboys in the L.A. Canyons 1967-1976.

Secretly American: Bobb Trimble

Så har äntligen Bobb Trimbles skivor återutgivits på cd! Det är bolaget Secretly Canadian som står för den kulturgärningen. Jag har tidigare skrivit om denna oförtjänt obskyra artist här och efter att ha önskat mig en officiell reissue så har nu mina drömmar äntligen uppfyllts. Och vill man höra ett smakprov så bjuder skivbolaget på fina "One Mile From Heaven" här.

Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)