Där man minst anar, del 4

Jag hade väl knappast ägnat en tanke åt Johnny Winters lillebror Edgar tidigare. Antagligen förmodade jag att Edgar också gjorde saggig stentrist j-vla bluesrock liksom sin tillika pigmentfattige storebror. Jag trodde att även hans musik sedan länge var begravd på rockmusikens egna elefantkyrkogård.


The Edgar Winter Group - Free Ride

Men den här låten lever i allra högsta grad! Ja, tänk att ha spikrakt långt hår och spela frihetstörstande rock i något som liknar konståkningstrikåer och vara fullt bekväm med det [lyssna och titta på ett lysande liveframförande från 1973 av Free Ride när ett spralligt The Edgar Winter Group var på topp]. Det här är funky på ett glädjerusigt sätt som påminner om tidiga Sly & The Family Stone. Efter ett stämningsskapande break med en vindtjutande synthesizer kommer en stadig cowbell och handklapp in. Extas!

Jag har inte hört något annat av Edgar Winter. Jag kan tänka mig att en hel del är svårsmält, men att det finns ett par guldkorn till. Det är dock säkert att Edgar är klart mer underhållande än sin träige brorsa.

Guilty pleasures del 9: Hall & Oates - Alone Too Long

Albumet Daryl Hall & John Oates från 1975 var genombrottet för duon från Philadelphias medelklassförorter. På plattan fanns den första av en lång rad stora hits, Sara Smile. Daryl och John hade själva doo wop- och soulrötter och de omfamnade här hemstadens framgångsrika philly soul, men i en ganska slick och ledig egen tappning. På det silvriga omslaget var de båda polarna uppsminkade så till den grad att den blonde Daryl såg ut som supermodellen Jerry Halls tvillingsyster.

Med minnen av den omaka och lite töntiga duon med ett par plastiga hits från de uppkavlade kavajärmarnas 80-tal - till exempel Maneater - så fanns det länge ingen anledning för mig att undersöka Hall & Oates skivutgivning heller. Men när sedan Spengo-medarbetarna Mattias och Mats L (oberoende av varandra) visade sig digga de tidiga plattorna blev jag också nyfiken.


Hall & Oates - Alone Too Long

Jag kanske fabulerar, men så här kan det ha varit...
I fotostudion med en uppbyggd cool och futuristisk miljö, som påminner om en passage på ett rymdskepp, ska Hall & Oates plåtas inför lanseringen av plattan:

Daryl Hall: John, ska du också ha din lackoverall?
John Oates: Nä Daryl, jag skiter i overallen faktiskt.
Daryl Hall: Men vad ska du ha på dig då?
John Oates: Jag tänkte vara som jag är, sådär naken och råsexig...
Daryl Hall: Skitbra idé! Var är fotografen? Nu kör vi.


Ett halvår senare sitter sjuttonårige Prince Rogers Nelson i pojkrummet hemma hos den snälla fosterfamiljen Andersons i Minneapolis med nyinköpta Daryl Hall & John Oates. Han tar av Sly & The Family Stones Small Talk med den sönderspelade låten Loose Booty [klicka och lyssna] från skivtallriken och lägger på nyinvesteringen istället. Då glider textarket ur fodralet och landar mjukt på heltäckningsmattan med baksidesbilden uppåt.

Han plockar upp arket och begrundar den häftiga bilden ett bra tag. Men han vänder sedan blicken mot den snurrande vinylskivan och lyssnar uppmärksamt när han hör Daryls falsett i Out Of Me, Out Of You.


Hall & Oates - Out Of Me, Out Of You

Semesterdrömmar

Förra året gav Martin oss lite förslag på skoj låtar med sommaranknytning . Det var mestadels inom popfacket trots att det naturligtvis är so(u)len som är den ultimata sommarmusiken. Eftersom min semester ännu är några bladvändningar iväg så drömmer jag mig bort med lite sköna toner och vill därför komplettera med Sly Stones hybrid av soft pop och soul, i den något nedtonade Hot fun in the summertime.

Låten släpptes enbart på singel försommaren 1969, men finns med på de flesta vettiga samlingar med bandet. Jag är oerhört svag för dess tighta och ganska sparsmakade komp, man kan nästa se hur Sly får anstränga sig för att hålla igen och inte släppa iväg rösten för tidigt i låten. Det är ingen dansgolvsröjare och om den lockar till så mycket het glädje vet jag väl inte, men jag kommer på mig själv att sitta och gunga med i ikeasoffan och vissa kvällar kan det vara tillräckligt.