Skivhyllan: The Bangles - The Real World (1982)

Få riktigt bra popband har väl blivit misshandlade av sin samtid som The Bangles blev i mitten av åttiotalet. Inte så att de gick lottlösa ur decenniet, de hade flera riktigt stora hitlåtar t ex Walk like an egyptian och kanske framförallt Eternal flame. Men med en uppsjö av egna låtar och mycket välvalda covers skulle de naturligtvis vara ett band man vill slänga in på vilken välkomponerad bland-CD som helst. Nu är tyvärr musiken så nedkletad av den trista åttiotals-ljudbilden att man, de få gånger man trots allt gör det, vid lyssning snabbt hoppar mellan spåren och letar vidare i sin samling för att hitta mindre daterad musik.


The Bangles - The Real world

Undantaget är debut EP från 1982 The Real world. De gravt 60-tals-inspirerade låtarna vårdas här ömt av ett geni, Craig Leon. Har man producerat bland annat Suicides och Ramones debutalster och dessutom den bortglömda(?) 80-tals klassikern Jeffrey Lee Pierces soloalbum Wildweed, så förtjänar man alla hyllningar man kan få. Craigs storhet enligt mig ligger i att han möter artisterna i deras bekvämlighetszon och lyfter på så sätt fram det allra mest väsentliga, som alltid skall vara bra låtar. För öron vana vid pompiga och storslagna produktioner är hans verk säkert alldeles för torra och odynamiska. Men ingen av de tidigare nämnda plattorna skulle vinna på någon uppblåst ljudbild med mer luft och dynamik, han vet alltså vad som krävs och låter artisten och musiken vara det som lyfts fram. Istället kopplar han exempelvis Suicides moderna elektroniska punk med ett krispigt 50-talssound, och resutatet är svåröverträffat. För The Bangles del innebär det att han silar in lagom doser av The Byrds, The Kinks och en rejäl dos The Mamas & The Papas i produktionen.

Skivhyllan: Wilmer X - Fula fula ord (1982)

Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.


Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.

När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.

Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.

Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.

Wilmer X - Skitig (1982)

Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.

Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.

Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.


Wilmer X - Be Mej Aldrig Mer (1982)

Skivhyllan: The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)

Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.


Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!


Vanishing Girl

Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.


The Affiliated

Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.

Skivhyllan 1987 The Go-Betweens Tallulah

Vill bara kort presentera en platta som kanske är den i min samling som jag förknippar mest med årstiden höst. Det beror inte bara på de tio låtarna som alla på något sätt befinner sig i brytningstid mellan ljus-mörker, värme-kyla och gräs-jord, utan även på omslagets färgsättning som minner om naturens förberedelsearbete för vintervilan.


Australiensiska The Go-Betweens är ett av mina absoluta favoritband och många timmar har spenderats i deras sällskap,Tallulah var min inkörsport till deras rike. Den betraktas allmänt inte som någon av deras bästa utan ses väl mer som en platta släppt mellan deras två mästerverk Liberty belle and the black diamond express och 16 Lovers Lane. Det är möjligt att låtarna är starkare på dessa plattor men vid lyssning så river Tallulah upp djupare fåror i min själ och mitt hjärta.

The Go-Betweens - Hope then strife

När det är som bäst är det nära Velvet Undergrounds magi där varenda detalj bidrar till den melodiskt melankoliska helheten. Landsmännen The Triffids är en annan referens men där de alltför ofta gör utflykter i en gränslös öken så håller sig The Go-Betweens på den krokiga stigen alldeles intill den breda popfåran. Deras skörhet i kombination med oantastlig melodikänsla borde gjort dem större än de är, men jag är säker på att vi är en hel del som värderar deras sällskap mycket högt.

A superheavy trip!

1969 kan tyckas vara allt annat än Four Seasons år. Ändå är det just deras, för då släppte de skivan Genuine Imitation Life Gazette. En totalt oväntad och ambitiös konceptplatta från USA:s straightaste grupp, med satir om den amerikanska livsstilen, formgiven som en tidning med artiklar i samma stil. Och som om detta inte var nog, en färgbooklet med serier mellan utviket. Här får man valuta för pengarna.


American crucifixion resurrection

Bäst och bisarrast är inledningslåten American crucifixion resurrection som är en episk pop/musikallåt med oväntade partier och udda tema om förtrycktas rättigheter i samhället. I mitten tonas låten ner till ett gripande parti där sångaren Frankie Vallie sjunger orden "I gave him hope, I gave him pride, but then I gave him to the world outside". Knäckande bra och omöjligt att likna vid något annat. Möjligtvis går tankarna till tidiga Jimmy Webb-soloplattor eller Van Dyke Parks, men är över lag enastående nyskapande. I Something's On Her Mind tangerar man Rascals vita soulsound blandat med en dos omistlig popkänsla i stil med Roger Nichols och Paul Williams. Ray Davies-liknande sociala iakttagelser kommer dels i form av catchig pop, Mrs Stately's Garden, och som beklämmande ballad om en separerad pappas dag med barnen, Saturday's Father. Bakom skivan står bandmedlemmen Bob Gaudio och unge låtskrivaren Jake Holmes. Frank Sinatra skall ha blivit så imponerad av plattan att han anlitade dem till sitt nästa album, den obeskrivligt vackra och sorgliga storyn om en lämnad man i en sömnig småstad, Watertown. Här övergav man de utsvävande arrangemangen och teman för ett mer sparsmakat och för Sinatra helt nytt sound.


Artisteriet och kreativiteten för Genuine Imitation Life Gazette är häpnadsväckande, både vad gäller ambitionerna med musiken, och konceptet med en tonsatt tidsskrift som ironiserar över livet i det moderna samhället. Skivbolagets satsning på projektet visar att man trodde att detta skulle kunna ha en chans att sälja. Det gjorde den inte ett smack. Och det är bra, för då kan ni hitta välbevarade cut-out exemplar på skivbörsar som förhoppningsvis har bilagan med. Detta är gruppen som gjorde Big Girls Don't Cry, och visserligen även rökaren Beggin'. Men steget är ändå avsevärt långt till denna platta. Låt oss se något modernt band i dag få ur sig något i den här stilen.

Skivhyllan: Hater - s/t (1993)

Äntligen fick jag obegränsad tillgång till MTV när jag flyttade till studentkorridoren på Parentesen i Lund i slutet av augusti 1991. Jag satt för jämnan i den gräsliga TV-soffan intill korridorsköket och såg allt på kabelkanalen med stort M fram till fyratiden på nätterna.

Efter några veckor började en ny video spelas allt mer frekvent för varje dag som gick. Ett band med luggsliten sångare spelade en dyster rocklåt som brakade loss i ett mördarriff i en spöklik idrottshall på en amerikansk high school inför en alltmer extatisk tonårspublik, som under videons gång fick ett allt tydligare subkulturellt stuk, likaså de cheerleaders som efterhand blev mer sexuellt utmanande och visade sig både ha anarkistloggor på brösten och tatuerade armar (detta var då tatueringar fortfarande hade rebellisk laddning, innan alla hade gaddat sig). Jag talar naturligtvis om Smells Like Teen Spirit med Nirvana, ett band som jag tidigare bara hört flyktigt i kultprogrammet Bommen. Jag kunde inte ana att Nirvana skulle nå världsdominans inom ett halvår. Den här musiken hade inte varit kommersiellt gångbar tidigare.

Jag var både med om grungen och stod vid sidan av den. Jag tilltalades särskilt av modestilen som kom med friheten att klä ner sig. Jag bar ofta flanellskjortor i början av 90-talet, men även kraglösa murar- och farfarsskjortor, som utgjorde en blågul variant av grungemodet. Vi såg grungeploitation-filmen Singles på bio med stor behållning. Men musikaliskt sett - förutom Nirvana - lät i stort sett allt med genrebeteckningen kvasipretentiöst, stabbigt och tråkgrabbigt. Jag äger inte ens någon Nirvana-skiva, deras låtar hördes ändå överallt de här åren. Den enda grungerelaterade platta jag har är resultatet av ett anspråkslöst tillfälligt sidoprojekt till Soundgarden.

Basisten Ben Shepherd såg fram emot att turnéerna efter plattan Badmotorfinger äntligen skulle vara över. Han hade en semester att vänta. Under den ville Shepherd passa på att plocka upp tråden igen med sina gamla musikpolare, som han inte spelat med på nära tre år, sedan han blev medlem i Soundgarden. Han längtade verkligen efter att bara lira för skoj skull, utan att folk från något stort skivbolag lade sig i och krävde att det skulle göras videor, promotion, intervjuer och turnéer som förband åt något kasst men framgångsrikt rockband. Ordet grunge stod honom verkligen upp i halsen. Ben bildade gruppen Hater tillsammans med de gamla polarna och trummisen från Soundgarden, Matt Cameron.

Efter att ha repat i ett par dagar i Seattle, var det dags att lämna stan. En skåpbil, en pick-up Cheva och en gammal Volvo var fullpackade med instrument, förstärkare, mikrofoner, inspelningsutrustning, filtar, tio flak öl, stora påsar med högpotent marijana och snacks. De fem i bandet och två tekniker gav sig av inåt landet i delstaten Washington. Efter fem timmars bilfärd kom de till en liten stad uppe i de skogsbeklädda bergen. Staden var dominerad av stora sågverk och snickerifabriker. Mest känd var den lilla hålan för ett mystiskt mordfall på en high school-tjej ett par år tillbaka i tiden. Halvannan kilometer utanför staden hade Shepherd hyrt ett litet hus i skogen denna långweekend.


Hater - Mona Bone Jakon

Grabbarna var lyckliga och hade riggat upp all utrustning. Mörkret föll i de väldiga skogarna. Festen var snart i full gång då det knackade på dörren. Två snygga collegetjejer, Audrey och Donna, frågade om de fick komma in. De hade kommit hem över lovet och hade genast överväldigats av den leda, som i regel brukade slå över i självdestruktiv småstadsfrustration. Tjejerna hade snart fått upp vittringen på rockstjärnor och droger, sånt hade de ett sjätte sinne för. I ett träd vid huset hoade en uggla. På behörigt avstånd från huset strök demonen Bob omkring i skogen, rädd att komma närmare, eftersom han kände en övermäktig kraft.


Hater - Tot Finder

En knapp halvtimme lång skiva blev resultatet av denna tripp. Skivan känns som en anspråkslös hyllning till musiken som formade killarna i Hater, ett tvärsnitt genom deras skivsamlingar: The Stooges, Johnny Cash, cow punk, Black Sabbath, psykedelia, Cat Stevens, Black Flag och annan amerikansk punk. Över hela skivan vilar en skön klacksparksattityd. Det är partaj. Jag skulle inte bara kalla framförandet för avspänt, utan snarare påtänt och zonkat. Avslutningvis vill jag illustrera det hela med en bagatell som Blistered, som är så långt från band som Alice In Chains och Pearl Jam man kan komma.


Hater - Blistered

Skivhyllan: Masqueraders - Everybody Wanna Live On (1975)

Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.

Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).

Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.

Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!


The Masqueraders- Everybody Wanna Live On

Skivhyllan: Carole King - Rhymes And Reasons (1972)

Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.


Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.

Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.


Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone

Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.


Carole King - Feeling Sad Tonight

Skivhyllan 1972 Bernt Staf - Vingslag

Den svenska visskatten har ännu inte lyckat hålla kvar mig i sitt grepp speciellt länge. Fred Åkerström är väl den som varit närmast att golva mig, framförallt med platta Dagsedlar åt kapitalismen, ännu en skiva som jag måste tacka Malmö stadsbibliotek för att jag upptäckte. Cornelis har väl sina stunder men få är de gånger jag riktigt längtat efter att få höra något av honom. Det kan väl därför verka märkligt att jag fick för mig att Bernt Staf skulle vara något för mig. Ett införskaffande av hans två första LPs När dimman lättar(1970) och Vingslag(1972)blev det i alla fall i slutet av sommaren.

Några helt igenom bra plattor är det inte, men topparna är skyhöga och tillräckligt många för att motivera en plats i skivhyllan. Som sämst är det när det blir för progressivt och politiskt. Allra bäst är det när den nedtonade naturlyriken eller stadsskildringen har en politisk botten och en uppfräschande syrlighet.

En udda fågel är låten Anita Transisto. Den smittande visslingen med en på gränsen till tramsig text gör den svår att få ur huvudet. Men till skillnad från Familjelycka från debuten, som nog är hans mest kända låt, och en lika potentiell ljudmask, så har den faktiskt sitt berättigande ännu idag. Och om den inte spelats på klubb sunkigt så tycker jag att den absolut har en plats i de sammanhangen.

Jag har valt att ljudillustrera posten med låten Färg, ton och ord vars höststämning gjort den till den mest spelade låten i mitt hem de senaste veckorna. Ett ypperligt exempel på att politiska texter inte tvunget måste vara enkelt agiterande utan blir så mycket starkare om man överraskas av dess närvaro. Texten får väl tyvärr också sägas vara lika aktuell idag som för 36 år sen. Melodin ringlar fram och är oerhört vacker på sina ställen, den tyngs tyvärr ner av lite 70-tals rock här och var men det kan till och med jag ha överinseende med i detta fall.

Nu när hösten fasas ut och kylan börjar fånga oss i sitt grepp kommer jag att fortsätta lyssna på Bernt och framförallt Vingslag. Pickupen kommer då att släppas på B sidans spår två En vintervisa, "Knirre knarr, knirre knarr,snökristaller och julgransbarr". Vingslag är en platta för de mindre ljusa årstiderna.

Skivhyllan: Love - Four Sail (1969)

I mitten av 90-talet stod jag på en skivbörs i Uppsala och höll i vinylutgåvan av Four Sail med Love för bara 70 spänn. Bredvid mig stod Jonas, en riktig expert på sextiotalsmusik. Jag frågade min vän och mentor hur den här plattan var.

Sextiotals-Jonas: Den är så jävla kass! August är den enda låten jag står ut med. Jag kan inte förstå att plattan är utgiven under namnet Love?

Han syftade på den helt nya sättningen av gruppen förutom själve Arthur Lee. De andra, som tillsammans med honom skapat mästerverket Forever Changes, var borta på Four Sail. Jonas stod inte ut med den nye gitarristens jazzfärgade solon som var över hela plattan. Stum av Jonas häftiga utfall, lät jag skivan glida tillbaka ned i backen. Jag hittade The Electric Prunes debutalbum ett par sekunder senare istället.

Sju år senare vågade jag, dock först efter kval och tvekan, köpa den nya remastrade CD-utgåvan. Till min förvåning älskade jag Four Sail redan vid första lyssningen. Jag spelade den faktiskt i sin helhet flera gånger i sträck, vilket aldrig händer annars. Det var mitt i den snöslaskiga storstadsvintern. Jag hade helt nyligen blivit uppsagd från jobbet. Det kändes som en katastrof, eftersom min sambo samtidigt var gravid i femte månaden med vårt första barn. Jag var minst sagt nedstämd. Plattan gav mig en stunds befrielse från de dystra tankarna.

Four Sail spelades raskt in i en primitiv och provisorisk studio. Ljudkvaliteten är rent ut sagt dålig, allt är på väg att spricka upp och rasa samman. Det är mil från Forever Changes raffinerade arrangemang och sprödhet. Det är tyngre och skitigare här.

Boomp3.com

Varför får jag, när jag hör Singing Cowboy, en bild i huvudet av en saligt leende påtänd hippie som dansar barfota över en bädd av glödande kol, iförd mockajacka med fransar längs ärmarna?

Four Sail är en fullödig helhet av tio låtar, mästerligt skrivna och sjungna av Arthur Lee, som gjuter mycket känsla i dem. Den nya sättningen av Love är entusiastiskt spelglad. Den nye gitarristen Jay Donnellan tar mycket plats i låtarna och det har jag inte något emot, eftersom han är uppfinningsrik och energisk.

Boomp3.com

I mitt tycke är avslutande Always See Your Face en av Loves tre främsta låtar. Denna gripande låt med sin slitna elegans hade jag hört några år innan jag köpte CDn. Always See Your Face dök upp i slutet av den amerikanska filmatiseringen av High Fidelity. Låten slog undan benen på mig, trots att jag redan satt djupt nedsjunken i biofåtöljen.

Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.

Skivhyllan: Glen Campbell- Reunion-the songs of Jimmy Webb (1974)

Att vara passionerat intresserad av musik kan på sätt och vis innebära en hel del detektivarbete. Om du har hört en artist vars musik skänker dig djup själslig njutning eller sätter dig i extas gör du ofta vad du kan för att få höra mer. I mitt fall kan man säga att detta började med upptäckten av Jimmy Webb i mitten av 1990-talet. Jag satt och kollade på en dokumentär om R.E.M. som repeterade inför Monsterturnén, och de började spela ett parti av Galveston bara med bas och sång, men redan hörde jag oj,oj, vad är det här?

Jag hade aldrig hört talas om Jimmy Webb men hittade skivan Ten easy pieces på Malmö stadsbibliotek. Skivan innehåller pianoversioner av hans största hits och var musikmässigt ganska svårsmält då det stundtals lät nästan loungeaktigt om framförandena. Jag visste inte då att låtarna från början var inspelade av andra artister på 60- och 70-talet. Det kom flera år senare i samband med en typisk lista i Mojo över bästa singlar någonsin. Där var Wichita lineman med med Glen Campbell. Han föreföll vara någon typ av underhållningsartist men, då detta var runt 2000 laddade jag ned Galveston och Wichita lineman och blev fullständigt knockad. Ni vet känslan av att hitta hem, som att hitta något man först då inser att man väntat på länge. Melodierna var otroligt vackra och catchy, och han sjöng som en ängel. Väldigt smooth, och nådde höga toner utan någon som helst ansträngning, lät det som i alla fall.

Ett par år senare köpte jag en av mina mest spelade skivor någonsin på Folk och rock i Lund, Reunion-the songs of Jimmy Webb med Glen Campbell från 1974. Första låten Roll me easy lät lovande, men var ingen direkt hit. Ni vet, ibland kan man höra att det kommer bli riktigt bra längre fram, men vad som är bra slår en inte direkt. När allting senare föll på plats kunde jag inte förstå att en enda skiva kunde innehålla så många underbara låtar. Varenda en verkade som en fulländad klassiker som måste ha tagit lång tid att skriva och arrangera. Bara en av dessa låtar lät som maxgränsen för vad en artist kan prestera under en hel karriär. Och skivan var full av dem. Låtar som Just this one time, Ocean in his eyes, It’s a sin och The moon’s a harsh mistress är bara underbara poplåtar i en helt egen stil. För mig är Reunion jämställd med Pet sounds, och är tillsammans med den och Astral weeks mina tre mest spelade skivor.

boomp3.com

Det är inga enkla, raka poplåtar utan Webb har komplexa ackordföljder och låtuppbyggnad, men det låter aldrig utstuderat och tråkigt. Istället förhöjs låtarnas kvalitéer med alla brutna takter och tonartskiften. Några bra jämförelser är The Warmth of the sun med Beach Boys som nästan kan klassas som en jazzlåt rent ackordmässigt. Väldigt sofistikerat och komplext, med det låter mycket enkelt och behagligt. De fantastiska låtarna på Love’s Forever changes som jag antar några här äger har samma udda arrangemang med brutna takter, och tonartskiften som bara sporrar låtarna mot sitt utstakade klimax. Ett bra exempel är You set the scene sist på plattan.

Låtarna på Reunion hade delvis tidigare spelats in av andra artister och även av Webb själv, men det är i princip alltid Campbell som ger dem den defintiva utformingen. Han kom att bli den främste tolkaren av Webbs fantastiska låtsnickeri. På Reunion finns 10 bevis som glänser lika självklart tidlöst som när plattan släpptes för 34 år sedan. Låna den ett öra. Och undvik Ten easy pieces.

boomp3.com

Krypen kryper fram och tillbaka

Med anledning av Magnus lätt nostalgiframkallande Creeps-genomgång i skivhyllan gav jag mig ut på YouTube och hittade både tidigt material med dem och faktiskt något från en spelning förra året. Varför ingen informerat mig om Purple Weekend Festival, där tydligen bland andra The Times också uppträdde, kan man ju fråga sig men det var säkert av välvilja eftersom jag ändå knappast hade lyckats ta mig dit.

Skivhyllan: Bonnie Koloc – You’re Gonna Love Yourself In The Morning (1974)

Det kom ett sms från Magnus för ganska länge sedan. Han saknade mig på Spengo och undrade om jag inte kunde skriva om en platta från 1974. Med tanke på att kommentarerna inte haglar vare sig här eller på Herr Alarik är den typen av positiv feedback ett halmstrå att klamra vid så här kommer det en fyrkanalig hälsning från året som också gav oss stora plattor som David Bowies Diamond Dogs och Van Morrisons Veedon Fleece för att bara nämna två kända exempel eller Willows Branching Out för att ta en mindre uppmärksammad skiva. Bonnie Koloc. Jag visste verkligen inte ett skit om henne när jag plockade upp skivan You’re Gonna Love Yourself In The Morning ur en tiokronorsback men den såg ganska bra ut och ett namn som Reggie Young på gitarr kändes som en uppmuntran till köp medan covers på låtar av Jackson Browne och Jim Croce pekade i samma riktning. Den där slutmålet heter ganska bra men inte helt fantastiskt. Jag gillar det. Mer och mer för varje år som går. Något att vila i. Som en stund på en parkbänk alla andra går förbi eller en promenad utan mål men just därför med mening.



Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.

Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.

Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.

Skivhyllan: The Creeps - Now Dig This (1988)

När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.

Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.

Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång.

Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.

boomp3.com

Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.

Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.

boomp3.com

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com

Skivhyllan 1988 Would-Be-Goods - The camera loves me

Idag plockar vi fram en skiva som mycket väl skulle platsat i Magnus inlägg om kvinnor och pop. Would-be-goods var från början nämligen i stort sett Jessica Griffins egna projekt. En skön tillbakalutad platta som passar väl så här i vårens första trevande försök. Cocktailpop är det kanske, eller helt enkel mjuk välarrangerad pop som om den släppts 20 år tidigare skulle sorteras under softrock . Spåret till sextiotalet förstärks ytterliggare av att plattans producent är Keith West. Keith som förutom en egen karriär frontade Tomorrow, vars självbetitlade platta är en av sextiotalets bästa men också mest underskattade.


Utgiven av Mike Always på él records, ligger musiken i linje med den ”övermesiga” pop som skivbolaget, liksom Sarah records, hade en förkärlek till. Men enligt min mening så skiljer sig Would-be-goods från resten av bolagets band på två punkter. Dels har Jessica en förmåga att skriva klassiskt genuina popmelodier. Tre minuters drömvärldar, vardagsskönhet och framförallt ringlande melodier som fastnar. Något som jag alltför ofta saknar när jag lyssnat på bolagskollegorna, eller band inom genren som man valt att kalla twee. Det är lite mormors lilla kråka över melodierna, än slank han hit och än slank han dit, men detta ekipage håller sig ändå elegant på vägen. Det andra är att musikerna verkar vara en nivå skickligare, utan att för den sakens skull hamna i någon sorts perfektionsträsk. Förklaringen ligger i att Jessica kompas av The Monochrome Set, som var ett av den knyckiga popens förgrundsband i slutet av sjuttio- och under åttiotalet. Här är ett exempel på medryckande pop när den är som bäst.

boomp3.com

Jessicas röst är cool och lite avvärjande, vilket är passande för denna slags pop. Hade den varit mer sensuell och lockande skulle mystiken brytas. Man får intrycket av att förutsättningen för att få vara med är att allt sker på hennes villkor, och om man inte sköter sina kort väl så är man inte mer värd än trasan som man torkar upp de utspillda drinkarna med.

Allt som allt en utmärkt platta att lägga på tallriken varma vårdagar som den här och jag rekommenderar den varmt till alla som någon gång drömt sig bort med hjälp av den softare sortens pop.

Skivhyllan: The High Llamas - Gideon Gaye (1995)

Du kanske är en av dessa moderna stressade människor som behöver hjälp att slappna av för att inte bryta ihop så småningom. Men du känner dig inte bekväm med exempelvis ayurveda, transcendental meditation, aromaterapi, självhypnos, magiska stenar och skivor med valläten. Pröva då istället The High Llamas fina platta Gideon Gaye!


Hjärnan bakom detta engelska band (som fortfarande gör skivor och ger konserter) är irländaren, multiinstrumentalisten och sångaren Sean O'Hagan. Utgångspunkten för The High Llamas var vid starten att göra solig melodisk popmusik som en motvikt till all trist och deppig grungemusik som dominerade det tidiga 90-talet.

boomp3.com

På gruppens andra platta Gideon Gaye kom en mängd av klaviaturer och stråkar in i ljudbilden. Trots de fylliga arrangemangen var albumet faktiskt en lågbudgetproduktion. Kvintetten spelade in alla instrument själva. Plattan är ungefär till hälften instrumental. Musiken lunkar på och fastnar ofta i ett slags melodiskt eller harmoniskt groove. Jämförelserna med Brian Wilson och hans musik med The Beach Boys från pärlbandet av plattor från senare halvan av 60-talet är helt ofrånkomliga med Gideon Gayes återklanger av melodier, harmonier, stämsång och instrumentala arrangemang. Men man kan också spåra annan filmisk musik på albumet, till exempel de typiska stilgrepp som den engelske soundtrack-kompositören John Barry använde sig av (mannen bakom bl a ledmotivet till James Bond-filmerna och Snobbar som jobbar).

Just 1995 var en musikalisk brytningstid när jag började röra mig bort från allt vad indiepop och alternative rock hette för att i stället bli retrospektivt nyfiken på all möjlig sextiotalsmusik, singer/songwriters och countryrock. Trots att jag för tretton år sedan lyssnade allra mest på Teenage Fanclubs mästerliga Grand Prix och The Jayhawks ljuvliga Tomorrow The Green Grass bland de färska plattorna, är Gideon Gaye den enda skivan från det året som jag fortfarande tar fram med jämna mellanrum. Annars står nittiotalsskivorna i regel inte så högt i kurs hemma hos mig nuförtiden.

boomp3.com

Jag såg The High Llamas live en gång som förband till Pavement på KB i Malmö. Det var som att tjuvkika in i studion. Sean O'Hagan lufsade runt på scenen i en stor kofta bland arsenalen av instrument. Det fanns ingen nerv, laddning eller ens ett möte med publiken. Det fanns bara musik. Jag var nog den ende som var entusiastisk.

Skivhyllan 1995 Jonathan Richman - You must ask the heart

Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.

Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).

När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.

En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.

Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet

Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.

Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.

Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.

Skivhyllan 1959 Ornette Coleman - The shape of jazz to come

Kommer ni ihåg slagorden ”jazz är farligt, punk är trevligt”. Så här i efterhand känns det som att de som kom på det bet sig själv i svansen en smula. Skulle inte punken vara farlig? Och med facit i hand så känns väldigt mycket av jazzen som mer revolutionerande än den mesta punken, framförallt de som inte var med i den första vågen, utan mer hängde på av mode och popularitetsskäl. Jag ser absolut inga hinder i att gilla båda och några av mina favoritalbum som The Stooges Funhouse överskrider gränserna rejält.

boomp3.com

Är en platta som innehåller en av Lou Reeds favoritlåtar något för er? Åtminstone var det så jag fick upp ögonen för The Shape of jazz to come, en ganska kaxig titel. Låten är inledande Lonely women. En ganska fri och öppen låt som dock backas upp av en melodi som står över det mesta jag hört. Få låtar framkallar samma urbana känsla hos mig som denna. Vid varje lyssning förflyttas jag till, av mig, otrampade trottoarer i någon av världens betonggrå storstäder. Ljus, ljud, rörelser och dofter går in och ut ur varandra medans jag fortsätter vandra. Det är inte alltid vackert eller skönt men jag älskar varje sekund av det. Vilket måste vara det högsta betyg ett musikstycke kan få, att man glömmer tid och rum och inget annat existerar under de fem minuter låten pågår.

Ornette räknas som en av förgrundsartisterna inom frijazzen. En form av jazz som bygger på improvisation och samspel mellan musikerna utan några egentliga regler. Låt nu inte detta skrämma, jag skulle väl inte karakterisera The Shape of jazz to come som en frijazzplatta. Utan den känns mer som en liten förberedelse för vad som skulle komma. 1961 gav Ornette ut albumet Free jazz, som räknas som en milstolpe inom just den stilen. Nej, The Shape of jazz to come har ganska tydliga melodistrukturer som musikerna sedan improviserar utifrån. Ornette själv spelar altsax, Don Cherry trumpet, men de två verkliga höjdarna är basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. De har en sån lätthet, sväng och flyktighet. Ornette själv är väl som musiker inte lika skicklig som låt oss säga John Coltrane, utan hans absoluta styrka ligger i att kunna kombinera det experimentella med det melodiösa, vilket i och för sig Coltrane också var grym på.

Det är möjligt att hela plattan kan bli svårsmält för ovana jazzöron men börja i så fall med Lonely woman och Peace. Om de funkar för er så kommer nu säkert ha behållning av hela plattan. Vad gäller fortsatt lyssnande så har jag ännu inte kunnat ta till mig Free jazz och kan därför inte ge den några rekommendationer. Men är ni sugna på Fri jazz så lyssna på Albert Aylers Spirutual Unity från 1964, en farlig men trevlig platta.