Blue skies

Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).



Tom Waits- Blue skies (1974)

Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.

Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.

Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.

Skivhyllan: Martha & The Vandellas – Come and get these memories/Heatwave (1963)

Han gör det inte lätt Chrille. Direkt efter året vars plattor ingen vill kommentera, 1994, ger han sig på 1963. Jag kunde utan att tveka på årtalet räkna upp två plattor från det året. Sedan var det stopp. Jag lär dock inte ha så mycket att tillföra den genomsnittlige spengoläsaren när det gäller With the Beatles eller Bob Dylans The Freewheelin’. Ni skriver förmodligen utan problem avhandlingar om dem i sömnen. Med vänster hand och spegelvänd text. Jag fick verkligen gräva i hyllan och resultatet var lika oväntat som glädjande. 1963 var Motown med underetiketter fortfarande ett litet och lite famlande skivimperium. Visste hade de haft monsterhits som Marvelettes Please Mr. Postman som toppade både R&B och poplistan 1961 (och ju också spelades in av Beatles till just With The Beatles) men många av de singlar man likt lera kastat mot hitlistan hade bara glidit av eller inte tagit sig så långt upp som världen senare fick vänja sig vid. Kanske för att man ännu inte renodlat sig utan fortfarande släppte till exempel country, jazz och blues. Mobiliseringen som ledande motståndskraft mot The British Invasion året efter hade ännu inte spetsat bolaget men de släppte förstås ändå oerhört mycket bra musik. På singlar. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag febrilt bläddrade i skivhyllan och jag lekte med tanken att låta den här texten handla om The Complete Motown Singles Vol. 3: 1963. Men det är 119 låtar från en väldigt lång rad artister och kändes som en överloppsgärning. Fast fanns det verkligen något LP-substitut på Motown från 1963? Det var ju ett singelbolag, de fullängdare som släpptes var väl mest en radda hits och en massa utfyllnad? Svaret på den sista frågan är både ja och nej. Visserligen var hitsen viktigast men utfyllnaden ledde åtminstone till två rakt igenom njutningsfulla plattor för samma grupp, Martha & The Vandellas, 1963. Och då släppte de ändå bara tre singlar det året. Först ut i februari var Come and get these menories med Jelous Lover som b-sida.


Två Holland-Dozier-Holland låtar som förde dem till sjätte plats på R&B listan och nummer 29 på poplistan. A-sidan har av Berry Gordy beskrivits som den låt som definierade det sound han ville ha för Motown och Lamont Dozier har sagt att han också tyckte att motownsoundet började här, där alla musikaliska element från gospel, pop, country and western och jazz smälte samman i samma låt. Som jämförelse kan nämnas att singeln närmast efter med Supremes i countryland (säkert ett försök att haka på Ray Charles framgångar med Modern Sounds in Country & Western från året innan) på My heart can’t take no more dog en snabb död. Ändå tog det nästan ett halvår innan Marta Reeves och hennes Vandellas fick ge ut en singel igen men då var det å andra sidan ett monster (som skulle kunnat passa i den ännu tunna serien om singlar med två lika bra sidor) till klättrare som likt en bergsget i Tour de France bara fortsatte mot toppen. Heatwave med A love like yours (Don’t come knocking everyday) som b-sida nådde efter att den släppts 10 juli förstaplatsen på R&B listan och tog sig ända till fjärde på poplistan. Även den här gången stod H-D-H för bägge låtarna.


Liksom på gruppens tredje och sista singel för året. Quicksand med Darling I hum our song som partner släpptes i oktober och nådde åttondeplatsen på bägge listorna. Men det här var ju singlarna och egentligen skulle det ju handla om LP-skivorna.

Kring de bägge första singlarna de året byggdes nämligen varsin LP som tog sina namn från hitsen. För fem år sedan kom de kopplade på en enkel-CD i en serie som i Sverige presenterade Supremes, Martha & The Vandellas och Temptations (av någon anledning verkade aldrig motsvarande plattor med Four Tops hitta hit, kanske var skivbolaget oroligt för att de skulle konkurrera med den imponerande boxen Fourever?) plattor på två för en, där en dessutom redan var till lågpris. Just den här dubbeln var utökad med fyra låtar vilket innebar att Quicksand ändå klämdes in. Att plattorna var gjorda för att casha in ytterligare på hitsen märks framför allt på Heatwave där många låtar hämtats utanför motownfabriken. På Come and get these memories var singelns bägge sidor med, liksom a-sidan på gruppens debutsingel I’ll have to let him go från året innan, den som Martha gick direkt från sekreterarstolen för att sjunga. Fast även i övrigt rör det sig mycket om Motowns låtsskrivare även om till exempel klassikern Can’t stand losing you också fick plats.

Och det är här någonstans som jag ska börja mala på om hur perfekt balanserade de här skivorna är mellan girlgroup och soul men Chrille är så snabb att jag har massor av år att ta igen så jag överlåter åt er själva att utforska plattorna. De funkar lika bra för en lördagskvällsförfest som en söndagseftermiddagsstädning och de får fötterna att vrida på sig och mungiporna att dras uppåt medan de pekar ut vägen mot framtida stordåd för Martha and The Vandellas.