A superheavy trip!

1969 kan tyckas vara allt annat än Four Seasons år. Ändå är det just deras, för då släppte de skivan Genuine Imitation Life Gazette. En totalt oväntad och ambitiös konceptplatta från USA:s straightaste grupp, med satir om den amerikanska livsstilen, formgiven som en tidning med artiklar i samma stil. Och som om detta inte var nog, en färgbooklet med serier mellan utviket. Här får man valuta för pengarna.


American crucifixion resurrection

Bäst och bisarrast är inledningslåten American crucifixion resurrection som är en episk pop/musikallåt med oväntade partier och udda tema om förtrycktas rättigheter i samhället. I mitten tonas låten ner till ett gripande parti där sångaren Frankie Vallie sjunger orden "I gave him hope, I gave him pride, but then I gave him to the world outside". Knäckande bra och omöjligt att likna vid något annat. Möjligtvis går tankarna till tidiga Jimmy Webb-soloplattor eller Van Dyke Parks, men är över lag enastående nyskapande. I Something's On Her Mind tangerar man Rascals vita soulsound blandat med en dos omistlig popkänsla i stil med Roger Nichols och Paul Williams. Ray Davies-liknande sociala iakttagelser kommer dels i form av catchig pop, Mrs Stately's Garden, och som beklämmande ballad om en separerad pappas dag med barnen, Saturday's Father. Bakom skivan står bandmedlemmen Bob Gaudio och unge låtskrivaren Jake Holmes. Frank Sinatra skall ha blivit så imponerad av plattan att han anlitade dem till sitt nästa album, den obeskrivligt vackra och sorgliga storyn om en lämnad man i en sömnig småstad, Watertown. Här övergav man de utsvävande arrangemangen och teman för ett mer sparsmakat och för Sinatra helt nytt sound.


Artisteriet och kreativiteten för Genuine Imitation Life Gazette är häpnadsväckande, både vad gäller ambitionerna med musiken, och konceptet med en tonsatt tidsskrift som ironiserar över livet i det moderna samhället. Skivbolagets satsning på projektet visar att man trodde att detta skulle kunna ha en chans att sälja. Det gjorde den inte ett smack. Och det är bra, för då kan ni hitta välbevarade cut-out exemplar på skivbörsar som förhoppningsvis har bilagan med. Detta är gruppen som gjorde Big Girls Don't Cry, och visserligen även rökaren Beggin'. Men steget är ändå avsevärt långt till denna platta. Låt oss se något modernt band i dag få ur sig något i den här stilen.

Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)

The Four Seasons - I'm Gonna Change

Ibland händer det att ett stycke rent guld, det vill säga total popperfektion gömts undan på baksidan av en LP som inte hittat sin publik. Det hade redan pumpats ut en lång rad hitsamlingar med The Four Seasons. När albumet med namnet New Gold Hits kom våren 1967, trodde de flesta att det handlade om ytterligare en samling. Popmusiken höll på att förändras ordentligt vid den här tiden. The Four Seasons gamla fans höll på att växa upp och drog kanske åt den nya rockmusiken istället. De nya tonåringarna skulle på den tiden aldrig komma på tanken att digga gårdagens sound. Det var hög tid för The Four Seasons att överge sitt gamla framgångsrecept och pröva nya vägar. En riktning var att haka på Motowns omåttliga succé


The Four Seasons - I'm Gonna Change

Men det är inte heller en ren plankning av, säg, The Four Tops. Låten har en egen kvalitet. I'm Gonna Change flyger verkligen på lätta vingar med blås, stråkar och sångstämmor. Den klämtande klockan för dig bort från den verkliga världen ett par minuter. Men samtidigt håller pianot och basen envetet fast vid grundbeatet och trummorna snubblar igång brutalsnyggt emellanåt.

Visserligen skulle låten och The Four Seasons snart svepas bort av The Beatles Sgt. Pepper.. och den psykedeliska rockmusiken under sommaren 1967. Men sex år senare blev I'm Gonna Change en floor filler på legendariska Wigan Casino i norra England, en northern soul-klassiker.

The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night)

Popgruppen från New Jersey fick sitt genombrott i början av 60-talet. Liksom för The Beach Boys, var The Four Seasons omisskännliga varumärke vättentät fyrstämmig sång, där Frankie Valli kunda flyga högt över de andra stämmorna i falsett. Trots att de hade doo wop-rötter, var de ett riktigt popband som själva trakterade instrumenten. De var ett av få band från tiden före The Beatles genombrott, som lyckades behålla sin popularitet under The British Invasion. Eftersom de aldrig var kritikerfavoriter verkar de idag vara så gott som bortglömda.

Det finns en skatt att finna i The Four Seasons digra produktion. Jag har bland annat upptäckt att låtar som jag redan håller kära, till exempel Working My Way Back To You med The Spinners och Beggin' med Timebox, ursprungligen varit singlar av The Four Seasons.


The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night) från 1975

Det var alltså inte bara veteraner som Bee Gees som fick en ny renässans när discomusiken erövrade världen i mitten av 70-talet. Jag vill tillägna December, 1963 (Oh, What A Night) till alla ni som längtar innerligt efter att inta dansgolvet igen, som latent har disco i blodet.