Flashes of taste!

The Runaways - Cherry Bomb (1976)

Att åldras med sina idoler.

Jag och några goda gamla vänner var på Gröna Lund en fredagskväll i augusti för att se The Cult, mitt favoritband för tjugo år sedan (läs min hyllning till dem). Visst var de faktiskt bättre än den kassa spelningen med bottenuselt ljud som jag bevittnade för 21 år sedan i Köpenhamn, då de var förband till Aerosmith. Men jag kunde inte riktigt digga med. Det var något som skavde, då menar jag inte andregitarristen som såg ut som en fjollig variant av Elvis Costello (väldigt lite rock, än mindre hårdrock). Det var inte heller den fåfänge och störige hårdrockaren som stötte till mig hela tiden bakifrån med ryggen vänd mot scenen, för han var fullt upptagen med att ta bilder på två foxy hårdrocksbruttor. Nej, problemet var sångaren Ian Astburys klädsel och utseende.



Det såg ut som om Ian spenderat de senaste 15 åren på diverse sunkhak, där han berättat rövarhistorier om det vilda livet som rockstjärna i slutet av 80-talet och vid 90-talets början, omgiven av grabbar som stumma av beundran beställt in fler öl och whisky åt en alltmer sluddrig Ian: "me and Axl and Slash just crashed on the sidewalk, right outside the hotel, after 58 hours of constant..".

Emedan Billy Duffy hade gymmat så mycket att han kunde lira i linne utan att skämmas, så gömde sig Ian i svart munkjacka med uppdragen huva och en bandana som täckte såväl hår som panna. Den var nedtryckt till ögonen. Han hade gått upp i vikt. Visst var Ian fortfarande cool, men han var långt ifrån den hårdrocksglamour han spred för drygt 20 år sedan, som den utpräglade posör han en gång var.

Först när han drog av bandanan och visade att han fortfarande hade äkta hår när han drog i sitt tjocka svarta hårsvall, kunde jag dra en lättnadens suck och slappna av. Då The Cult strax efteråt sparkade igång den gamla rökaren Wild Flower, fick jag tillfälligt kontakt med 18-åringen i mig som dyrkade bandet. Ian ylade med sin hesa pondus ut sina karaktäriska "baby, baby, baby, baby, baby..", dessa ord som han tidigare strött omkring sig i varje låt, men som han denna kväll varit ytterst sparsam med. För mig var det förlösande ord, som jag längtat efter att höra igen.


Fire Woman med hårdrocksgudarna The Cult vid MTV-galan 1989

Men vem är jag att döma min gamle idol? Jag har säkert lagt på kilon i lika hög grad som Ian de senaste 15 åren. Min lever är kanske fräschare, men ändå. Det är jobbigt att se sina idoler åldras, eftersom man undermedvetet påminns om sin egen förgänglighet genom dem. När de ser gamla och slitna ut är man själv inte längre ung. Rockstjärnor är ju gudomliga, man vill inte att de som vanliga dödliga, ska bli gamla och tappa stinget. Det bästa man kan höra sägas om ett återförenat band är: "de har ju faktiskt inte åldrats en dag på dessa 20-25 år, de är nästan ännu bättre nu".

Tunga gator

Jag har en gammal klasskamrat från gymnasietiden som numera bor i Colorado i USA. Han är framgångsrik advokat i handelsrätt och undervisar även i juridik, en respekterad samhällsmedborgare och familjefader. Dock älskar han en massa heavy metal (särskilt Slayer) och hårdrock (särskilt AC/DC) precis lika mycket som i tonåren. Då tapetserade han både väggar och innertak med hårdrocksaffischer i sitt pojkrum hemma i Simrishamn.

Ibland dyker småfåniga funderingar upp i min hjärna. Ponera att en ny stadsdel byggs i en större svensk stad i framtiden. Tänk att en gammal metal-älskare leder namnberedningen i stadsbyggnadsnämnden och lyckas driva igenom sina gatunamnsförslag i kommunfullmäktige.

Folk flyttar in i de nybyggda flerfamiljshusen på Grindecoregatan, Sludgestigen eller Thrashstigen. De mer åtråvärda bostadsrätterna hittar man på Blackmetalbacken. Få har dock råd med paradvåningarna på Rob Halfords Boulevard. Tänk att hoppa in i en taxi och vilja bli körd till Udo Dirkschneiders Väg. Eller att förklara, då man bestämmer mötesplats med polaren, att puben ligger en bit upp i Lita Fords Gränd.

Slutligen klassisk heavy metal av bästa märke och årgång.


Judas Priest - Freewheel Burning (1983)

Mitt favoritband för tjugo år sedan

Sensommaren 1989 var det dags för mig som 18-åring att inställa sig i Kristianstad för två dagars mönstring med vägning, mätning, intelligenstest, medicinsk undersökning, samtal med psykolog och konditionstest för att se om jag var soldatmaterial eller inte. Efter första dagens prövningar gick jag och en kille från min hemtrakt ut på promenad längs residens- och regementsstadens spikraka gator och boulevarder. Vi styrde med bestämda steg mot en av skivaffärerna. Jag blev glad som ett barn när jag hittade Electric med mitt nya favoritband, The Cult.

Sedan gick vi på bio för att se den nya thrillern Täcknamn Coq Rogue med Stellan Skarsgård. Flera av de andra killarna i sovsalen hade påtaglig ångest vid läggdags, men jag kröp nöjd ner i de provisoriska papperslakanen och tänkte på mitt nyinköp.


The Cult - Wild Flower (1987)

Jag tror att jag älskade The Cult för att de i slutet av 80-talet omfamnade hela rockmyten mer än andra, i alla fall lika mycket som polarna i Guns 'N' Roses. I videon ser Ian Astbury och grabbarna nästan barnsligt lyckliga ut över att få köra raka AC/DC-riff, rocka loss, headbanga och göra gitarrposer. De kunde nu börja leva ut hela den amerikanska rockdrömmen med jeansvästar, lädermunderingar, hårsvall, motorcyklar och strippor. Bakom sig hade lämnat sitt gamla gråa England med independentlistor, gothbrudar, kvasidjupa texter, kråsskjortor och konstiga åttiotalsfrisyrer. På 80-talet var man lojal mot sin musikgenre, identifierade sig till fullo med den och dissade andra genrer. Ibland slogs till och med ungdomar för sin musik och stil mot andra subkulturer. Det fanns populärkulturella staket. Men under den här tiden gjorde The Cult ett häpnadsväckande trestegshopp från en slags goth till hippieflirtande psykedelia och vidare till ren och skär hårdrock. Eller var det häcklöpning de sysslade med?


Den amerikanske producenten Rick Rubin hade tagit dem under sina vingar i en studio i New York efter de gjort misslyckat försök att spela in en platta i England med en annan producent (ja, det lät verkligen skit om inspelningarna från 1986 till skivan som skulle hetat Peace). Förutom att ha producerat en del banbrytande hip hop, jobbade Rick Rubin med band som Slayer och Beastie Boys. Amerikanerna skämdes inte för att säga hur jävla mycket de älskade Led Zeppelin och annan hårdrock. Hemma i England hade ingen vågat säga något positivt om den musiken sedan punken kom, åtminstone inte i de kretsar som killarna i The Cult hade rört sig i, även om det varit sånt de växt upp med och älskat tidigare. I USA kände de att de kunde andas.

Jag köpte varenda album, tolva och singel från senaste plattan Sonic Temple och ända bak till Southern Death Cult från början av decenniet. Jag följde utvecklingen steg för steg bakåt och gillade det på ett lojalt sätt.

I november 1989 skulle de spela som förband till Aerosmith i Valbyhallen i Köpenhamn. På bussen ut till Valby skrålade de andra Cult-fansen sin favoritgrupps låtar. Jag sjöng med och rös vällustigt av gemenskapen. Ingen sjöng Love In An Elevator. Ljudmässigt var det en katastrof, en gröt på obeskrivligt hög volym som hängde över oss. Ian Astbury i solglasögon var full och hög och hade gipsad arm, i dålig form överhuvudtaget. Enligt heavy metal-magasinet Kerrang hade han och gitarristen Billy Duffy slagits vilt om en groupie hemma i Los Angeles, strax innan de åkt på turné i Europa. Rock 'n' roll! Men samtidigt förstod jag att de inte skulle erövra världen.

Nostalgivågen fortsätter...

Det konstaterades i ett föregående inlägg att det var mycket nostalgi på Spengo för tillfället. Är det en tillfällighet eller beror det på att flera personer känner en svacka i upptäckandet av ny musik?

Magnus inlägg om Sweets första stapplande steg fick mig taggad att skriva om något om gruppen i allmänhet och det Sverigebesök 1976 som blev startpunkten för deras relativt snabba nedgång och fall i synnerhet. Jag är född 1963 och man ska nog, som Magnus påpekar, vara född runt det året eller möjligen yngre med ett äldre syskon för att förstå betydelsen av detta omtalade Sverigebesök.


Det är svårt att idag inse Sweets dominans på popscenen kring 1972-1975. Om jag skulle försöka att beskriva situationen för mig och mina 10-11 åriga kompisar kring 1974 såg musikuniversum ut ungefär på följande sätt:

Sweet – Solen i popuniversum som alla andra band kretsade omkring. Sweet var måttstocken och andra band försökte profilera sig så gott det gick.

Slade – Kronprinsarna som hade nästan lika många hitlåtar. Föll dock på att de var fulare och passade inte alls lika bra i smink och glitterkläder som Sweet.

David Bowie – Var enormt stor som idol men hade färre hitlåtar än både Sweet och Slade vilket nog berodde på att dessa pumpade ur sig singlar i manisk takt. Bowie gjorde sina singelsläpp från fullängdarna men då han även riktade sig mot en äldre publik satsades mycket på albumkonceptet. Jag och min bror älskade dock vårt exemplar av Pinups sönder och samman.

Gary Glitter – Singlarna var enormt coola med mycket trummor, blås och den där mjukfuzziga gitarren. Led dock av att LP:na i övrigt var kassa samt att han kändes lite gammal.

Sparks – Bisarr image och ännu bisarrare musik. De var nog egentligen för sofistikerade för en tioåring men de funkade ändå. Om inte annat var de ju ändå ett av de band som var med i varje nummer av Tiffany.

Mud – Delade Chinn och Chapman som hitmakare med Sweet och Suzi Quatro. Man hade dock alltid en känsla av att Sweet fick de bästa låtarna och Mud fick hålla till godo med andrahandssorteringen.

Suzi Quatro – Hela bandet var klädda i svart läder och inte i glitterutstyrsel vilket gjorde att de kändes lite tuffare än de andra glambanden och Can The Can kan vara den bästa låt Chinn och Chapman gjort.

Chicory Tip – Enligt dem själva det första band som använde synt och låtarna skrevs att Giorgio Moroder och Pete Bellotti. De hade 4-5 höga tio i topp-placeringar men är idag totalt glömda. De har en speciell plats i mitt hjärta i och med att båda mina två första konserter var med just dem.

1974 var ett stort år för Sweet. Ballroom Blitz hade 1973 fört bandet till den absoluta toppen och 1974 släpptes singeln Teenage Rampage, albumet Sweet Fanny Adams (som inte innehöll en endaste av den långa rad av singlar som de släppt under 1973 och 1974) och under senare delen av året singlarna The Sixteens och Turn It Down.

Även 1975 var ett bra år, Desolution Boulevard släpptes, samlingsalbumet Strung Up och singeln Action som skulle visa sig bli bandets sista stora succé. Våren 1976 släpptes den självproducerade Give Us A Wink som var tänkt ge bandet den respekt som band som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath åtnjöt. Tyvärr fanns inte mycket av de sprudlande arrangemang och de snygga popmelodier som präglat främst Sweet Fanny Adams. Publikmässigt hade bandets stjärna ännu inte dalat men det skulle snart bli ändring på det. Sommaren 1976 var bandet inbokat på Gröna Lund. Om jag minns rätt så skulle de spela två kvällar men kom överhuvudtaget inte den första kvällen och var ett par timmar sena andra kvällen.

Dagen efter spelningen var det krigsrubriker i tidningarna. De första dagarna handlade mycket om de unga tjejer som Sweet "umgåtts" med under besöket. Sedan började allt det som numera är allmängods att komma ut. Det givna samtalsämnet då man träffade en kompis är vad som killarna gjort och inte gjort. Vi fantiserade kring detta och sorterade ut de olika händelserna på bandets fyra medlemmar och så här utföll det:

Brian Connolly – Sångaren med den inåtfönade frisyren hade vi läst var svår på flaskan och enligt oss var det förmodligen han som blivit så full att de fick ställa in konserten första dagen.

Andy Scott – Gitarristen och musikaliske motorn slängde ned Gröna Lunds chef Ove Hahn i rosenrabatten nedanför scenen. Jag har hört att det var för att han stod och tittade på soundchecken. Enligt DN, som Magnus länkade till i sitt inlägg, var det några småtjejer som stod och kollade på soundchecken vilket var anledningen till nedskickandet i rabatten. Det pratades även om att ett hårt slag i bröstkorgen på Hahn föregick nedskickandet. Rykten om våldshandlingar tillskrevs efter det Andy.

Mick Tucker – Tucker hade kort innan vikt ut sig på en leopardfäll i den nystartade tidningen Poster. Detta i kombination med att en på den tiden känd chefsroadie (Bosse nånting) fick frågan vem som var den värste brudraggare han träffat på. Svaret blev just Tucker som enligt Bosse inte accepterade att tjejen var äldre än 12 (var Gary Glitter med i den tävlingen ?). Med andra ord fick Tucker stå för allt som hade med tjejer att göra.

Steve Priest – Vad blev kvar åt bandets rödlätte bassist. Ja, det var ju en hel del kroppsutstötningar (eller vad det nu heter) under Stockholmsbesöket så både kissandet i champagnehinken och bajsandet på bordsduken tillskrev vi glatt Priest utan några egentliga belägg.


Tidningen Poster hängde med Sweet under de här dagarna men rapporterade inte mycket saftigheter. De var troligen måna om att hålla sig väl med artister och skivbolag för att även i fortsättningen få ta "unika bilder med ensamrätt för Poster". En sak de skrev om som visar hur slumpartad popvärlden var då är bandets hotellbyte. Sweet är inbokade på ett mindre hotell i Vasastan som drivs av en frikyrklig organisation. En strid ström av tjejer i de yngre tonåren kombinerat med bandets arroganta attityd gör att hotellpersonalen helt sonika kastar ut bandet. Poster tar då på sig ansvaret att ringa runt bland Stockholms hotell för att se om något är villigt att ta emot killarna. Hotell Malmen vid Medborgarplatsen nappar och blir scenen för flera av de omtalade situationerna. Bland annat lär det ha varit receptionisten på hotellet som efter övernattningen fick motta en present av bandet (eller av Steve då enligt mig) som innehöll avföring inslagen i en bordsduk. Det finns en konkurrerande version på detta som går ut på att det var någon i Gröna Lunds personal som fick denna "present".

Sweets managers första förklaring var att "grabbarna hade lite otur". Sedan ändrade han sig till att bandet är närmast att jämföra med apor så man ska inte tillskriva dem något ansvar för det inträffade.

Att det var få som pratade om Sweet efter detta Sverigebesöket berodde nog inte bara på svinerierna utan även på att följande hände på samma gång:

- Kiss släppte 1975 Alive 1 och kom under 1976 att släppa Destroyer. Hur konstigt det än kan låta idag så kändes Kiss farliga på ett sätt som Sweet inte kom i närheten av. Fortfarande idag kan jag minnas vällustrysningarna när jag vände på Hotter Than Hell-plattan och tittade på bilderna. Gene sprutar eld, Pete och Paul med varsin tjej med måttlig mycket kläder och Ace som ser ut som världens (eller kanske universums eftersom det är han det gäller) ensammaste människa. Men Kiss är en annan historia.

- Sweet hade varit riktigt stora i 4 ½ år och det är en väldigt lång tid på tonårstronen.

- Sweet hade just gjort sitt första kommersiella och konstnärliga misslyckande.

Vad hände med medlemmarna efter Sverigebesöket. Det blev ett ytterligare hårdrockförsök 1977 med Off The Record. 1978 sadlade bandet om och släppte västkustpoppiga Levelheaded där de själva tyckte sig ha gjort låtar som borde jämföras med The Beatles Yesterday och Michelle. Love Is Like oxygen var dock en bra låt. Inför arbetet med nästa skiva Cut Above The Rest gjorde Connollys alkoholkonsumtion att det var omöjligt att ha kvar honom i bandet och de tre kvarvarande medlemmarna tog över sången. 1980 kom Waters Edge och 1982 den ovärdiga svanesången Identity Crisis som endast släpptes i Tyskland. Namnet Sweet fick dock inte vila länge. 1986 såg jag Brian Connellys Sweet på The Nashville i London framföra, förutom Sweet-låtar förstås, bland andra låtar av Joe Jackson och Pat Benetar. Senare på sommaren spelade Brians Sweet i Motala Folkets park och Brian tillbringade tiden efter konserten på kombinerade minigolf-/flipperhaket Lingården. Andy Scott körde vid samma tid sitt eget Sweet med Mick Tucker på trummor och nån från Michael Schenker group på sång. Den uppsättningen såg jag i Linköping i slutet av 80-talet. På en Finlandsbåt i slutet av 90-talet (vilket jag nog inte borde erkänna om jag hade någon värdighet kvar) och på Akkurat för ett par år sedan såg jag ett Sweet med bara Andy Scott av orginalmedlemmarna. Måste säga att Andys Sweet är förhållandevis OK då de inriktar sig mot Sweets hårdare material kring albumen Sweet Fanny Adams och Desolution Boulevard.

Brian dog i en av de många hjärtattacker han drabbades av (jag har hört ett rykte om att han var med i Guinness Rekordbok som den som haft flest hjärtattacker och överlevt) 1997 och Mick Tucker följde efter 2002. Andy Scott turnerar fortfarande med Sweet. Steve Priest har haft den krokiaste vägen av medlemmarna. Efter han lämnat Sweet flyttade han till New York och arbetade som förläggare av rasistisk musik. Att han ägnade sig åt detta slår egentligen det mesta som hände den där majkvällen 1976 i obehaglighet, men när jag läste en intervju med honom nu så rangordnade han ett uppträdande i nazistuniform på Top of the Pops som en av höjdpunkterna i Sweets karriär. Så åsikterna fanns där redan då. Efter förläggarkarriären flyttade han till Los Angeles och jobbade några år som bilförsäljare. Några ytliga bekanta till mig sökte upp Priest i Los Angeles för att få sig ett snack men han ville inte alls kommentera Sweet, utan "leave me alone" var ungefär allt de fick ur honom.

Varför är det närmast ett skämt att nämna Sweet idag. Spelar Sverigebesöket in? Själv tror jag att det faktum att olika bandmedlemmar oavbrutet turnerat runt med mer eller mindre undermåliga band är den enskilt viktigaste anledningen. Man har aldrig hunnit med att längta efter en bra återbildning.

Jag ska avsluta med min egen lilla Sweet historia som jag är lite stolt över eftersom den inte varit ute bland tidningarna. För drygt 10 år sen kände jag en kille i 22-23 års åldern som definitivt inte hade någon relation till Sweet. Med tanke på hans ålder så visste han inte heller mycket om skandalerna. När han hörde mig nämna Sweet drog han följande historia: Min väns farbror var vid tiden för Sweets besök vaktmästare på Grönan. Sweet hade varit där och soundcheckat. P.g.a. deras onykterhet och allmänna beteende fick vaktmästaren i uppdrag att följa med bandet till den buss som skulle föra dem tillbaka till hotellet. När bandet sitter i bussen frågar de vaktmästaren om han inte kunde gå ut och köpa glass åt dem i den glassvagn som stod parkerad utanför bussen. Vaktmästaren gör som han blir tillsagd och när han står och ska betala har Brian smugit sig fram till glassvagnen och urinerar över de olika glasslådorna med ett leende på läpparna.

Här är några tuffa låtar att lyssna och titta på med de otursföljda killarna:


Först ut är Little Willy från den tidiga bubbelgumsperioden de kämpade så att göra sig fria från. Vilken poplåt och vilken tidsmaskin till en någon klassfest i fjärde klass.


Albumspåret Solid Gold Brass från Desolution Boulevard som visar att bandet inte stod och föll om Brian skulle tappa rösten.


Fin AOR från 1978, Love Is Like Oxygen.

Maskulint, hårigt, svettigt, fantastiskt!

Det kanske inte är så många som jublar och håller med, men jag vill bara berätta här att jag inte skulle klara mig utan Deep Purple och deras konstnärliga höjdpunkt till album, nämligen Fireball. God knows att jag vurmar för åtskilliga veka och mjuka musikstilar - men kommer tidiga Purple, Zeppelin och Sabbath på tal, då blir jag en tiiigerrr. Och när riffet i No One Came återkommer efter ett litet break, ca 1 minut innan låtens slut, då hamnar jag i musikalisk extas och skjuter iväg som en eldkula.

boomp3.com

No more Mr. nice guy!

Ärade bröder och systrar om här nu finns någon sådan. Vad vore mer uppiggande under denna vidriga tiden av året än en fullständigt logisk blandning av Bon Scott och Frank Sinatra? Jag vet, ni har efterlängat det, drömt om det och nu slutligen får ni även uppleva det. Efter ett antal årtionden som århundradets meganörd ansåg Pat Boone att det vore en briljant idé att göra storbandsversioner på metallåtar. Och vem är jag att säga emot? Glimrande tolkningar av Holy diver och Enter sandman är nog att göra den mest inbitne metalfan nyfiken på Glen Miller och vice versa. Jag har alltid undrat hur ett soundtrack till dårhus skulle låta och i denna skiva har jag svaret.

boomp3.com

Och som om inte musiken är nog har Boone drämt till med ett synnerligen respektingivande omslag där han i läderväst och bar bringa riktar en skarp och GNISTRANDE blick rakt in i kameran. Jag darrar. För jag känner det. Pat Boone är fanemig inte någon jävla mysig familjemusiks nörd längre. Han är här för att sparka mitt arsle ordentligt med en mordisk blandning av storband och metal. Swing hard!

Där man minst anar...

För att knyta an till mitt förra inlägg så finner man ständigt fantastisk musik där man inte trodde man kunde hitta den...

På min högstadieskola fick man, för att komma till elevrummet på håltimmarna, gå genom en lång mörk passage i källaren. Från de grå asbestklädda takplattorna hängde sega stelnade spottloskor ned som stalaktiter och där satt mängder av snusprillor, som med stor skicklighet spottats ditupp. Det kunde det stå några killar från årskurs nio i den här gången och blänga på oss sjundeklassare. Det gällde att spela oberörd när man försökte slinka förbi för spela lite couronne eller hockeyspel innan lektionen i tyska började. De stora grabbarna scannade snabbt av ens svaga punkter, för att sedan kasta glåporden efter en som dartpilar i ryggtavlan.

Dessa hårdrockens pubertala stamkrigare hade tygmärken fastsydda på sina jeansvästar eller jeansjackor. Det fanns en värdeskala i tuffhet som rangordnade hårdrocksbanden. De som gillade den nya heavy metal-stilen vann. Om man hade Holy Diver med Dio var det riktigt fränt. Men detta var inget för mig.

Ronnie Dio - Where you Gonna Run to, Girl
(Det funkar inte att lägga upp en sticka idag, så klicka upp länken istället.)

Döm om min förvåning när jag härom månaden fick höra ett stycke charmig och snärtig Brill Building-pop av prima kvalitet och dessutom kryddad med fuzzgitarr. Låten Where You Gonna Run To, Girl var skriven av hitmakarparet Barry Mann och Cynthia Weil och spelades in av Ronnie Dio & The Prophets år 1965.

Ja, det är samme Ronnie James Dio som skulle skaka om metalvärlden i början av 80-talet (eller var han densamme då). Ronnie hade börjat spela i band redan som femtonåring i slutet av 50-talet. Då karln långt senare stod och svingade svärd i nån slags mörk fantasymiljö i videon till Holy Diver var han för bövelen över fyrtio.

Let's rock out!

Jag tycker att det är lite visset att sitta ensam och lyssna på rock på en dator. Men jag kan inte låta bli att känna att den behövs ändå här på Spengo, annars blir det alldeles för gråtmilt i längden. Äsch, jag bränner av tre rökare nu med en gång, det är fortfarande lördagskväll.


The Raspberries - Tonight

Här i Sverige är det vattentäta skott mellan till exempel powerpop och hårdrock. Ofta har man i efterhand sorterat in band och artister i olika genrer och låst in dem där. Jag tror att många rocktyper (särskilt de trångsynta) har missat banden som vi får njuta av här, eftersom de oftast kategoriseras som powerpop. I gengäld bör alla popälskare låna ett öra till hårdrocksstämplade Thin Lizzy. Om du gillar en viss sorts musik, nöj dig aldrig med att bara leta i den givna genren, för den musiken kan dyka upp både här och var.

Tonight, The Raspberries låt från 1973, var faktiskt en av de första som Mötley Crüe repade ihop sig på innan de samlat ihop eget material, enligt den underhållande självbiografin The Dirt. Mötley Crüe var efter Shout At The Devil ett helrätt hårdrocksband för killarna i högstadiet som jobbade hårt på att vara tuffa, ingen grupp man direkt förknippar med The Raspberries.

boomp3.com

Sångaren Vince Neil var sist in i Mötley Crüe. Hans snygga käkben, blonda hårsvall och ljusa rakbladsvassa röst påminde mycket om Robin Zander, sångaren i Cheap Trick. Och det var biljetten in i bandet.

När Kurt Cobain intervjuades då Nevermind släpptes 1991, hävdade han stolt att detta var hans bands Cheap Trick-skiva. Han syftade på plattans feta glassiga rocksound, som Nirvana inte varit i närheten av tidigare.

Eftersom alla goda ting är tre, slänger jag in favoritlåten Honor Among Thieves av det mindre kända amerikanska bandet Artful Dodger. De låg nära såväl The Raspberries som Cheap Trick, men Artful Dodger avvek dock nästan aldrig från rockandet för att göra ballader.

boomp3.com

Spänn fast skygglapparna!

När musik är större livet. Ja, så lyder den smått uppfordrande underrubriken till denna sida. Och alla har vi kanske gjort samma resa, om än vindlande åt olika håll såklart. Tonårens uppvaknande, med storögd nyfikenhet och svampliknande uppsugningsförmåga av ny information. Självklart har de "musikaliska" uppväxtåren format den man är idag, konstigt vore det annars. Det var ju trots allt grunden till ens världsbild som byggdes då - och som det i sanningens namn kanske inte ruckats så mycket på.

Det är på många sätt roligt att iaktta musiknördar när de pratar och agerar, mig själv inkluderad naturligtvis. Men samtidigt lite tragiskt. Handen på hjärtat - har ni träffat personer som är mer ängsliga, lättstötta, egotrippade, "självsäkra", konservativa, konflikträdda, trendkänsliga, "allvetande" och självgoda än musiknörden next door? Musiksmak och identitet är så otroligt nära sammankopplat. Tur att de/vi ofta är rätt trevliga också!

Inom musikområdet ska allting definieras och redas ut. Genrestämplar ska ristas in, kategorier ska skapas och regler skrivas. Skygglapparna ska på och de ska sanningen vara rejält fastspända. För hur ska man kunna orientera sig i en oändlig musikalisk värld utan karta och kompass? Hur ska jag kunna avgöra vad jag gillar och inte gillar om jag inte får vara lite fördomsfull emellanåt? Annars skulle man riskera att bli "allätare" och det vill ju ingen vara. (Om folk frågar om min musiksmak så brukar jag ibland svara att jag är en "kräsen allätare" och sen brukar de inte fråga mer.)

För att komma till den eventuella saken. Jag har en teori om att allt handlar om RÄDSLA respektive TRYGGHET. Rädslan tar sig många uttryck: man är rädd för nya genrer, man är rädd för det okända, man är rädd att man ska ha "fel", man är rädd att någon ska tro något om en som man inte vill att de ska tro om en. Och så vidare. Tryggheten är en annan stor kraft som dock rör sig på en helt annan sida. Här är det igenkänning som gäller: säkra marker, säkra kort, hemmaplan, "mammas gata", gamla (lugna) favoriter som sitter i ryggmärgen och som ingen kan ta ifrån en. Nu menar jag inte att innebörden av dessa två ord egentligen är något negativt, bara att det på många sätt är centrala begrepp.

När jag gick i mellanstadiet, kanske i femman eller sexan (alltså 1981 eller 1982), så började plötsligt en del av killarna på skolan att ha fransiga jeansjackor med stora tygemblem på ryggen. IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST, BLACK SABBATH stod det på dem med snirklig stil. Hårdrock. Bara ordet fick mig att tro att det var helt olyssningsbar musik. Jag var rädd för denna okända musik, för djävulsfigurerna och helvetessymbolerna, för snuset, fjunmustascherna och machostilen. Sen fick jag ju höra mer och började uppskatta en del av musiken, även om jag aldrig anammade hela konceptetet (tvärtom: jag blev ju syntare). Idag skulle jag nog säga att jag kommit fram till att Maiden kanske är lite larviga men helt OK, att Judas Priest saknar riktigt bra låtar och att tidiga Black Sabbath är bland det bästa som finns.

En rejäl sopa fick jag hursomhelst av mina egna fördomar när jag för några år sedan sålde skivor på en skivmässa. En trevlig, rolig och mycket social syssla. Man står där som säljare, smygtittar på eventuella köpare, dömer hunden efter håren. En gång kom det framlufsande en ganska (i mitt tycke) sliten kille. Långhårig med hästsvans, korpulent, finnig, ringar i öron och näsa, jeansväst, tatueringar och typ en Eddie Meduza-t-shirt (fast nu överdriver jag). Han bläddrade med knubbiga fingrar bland mina synt-vax och jag hann tänka att han nog måste vara lite svagbegåvad som inte hittar till de för honom rätta skivbackarna.


Så lyfter han upp NEW ORDERS tolva True Faith och vänder och vrider på den. Jag baxnar, tänker argt: "lämna New Order ifred, det är ju MIN grupp!" och hinner tänka att nu har han helt spårat ur. Sen vänder han sig mot sin polare och ser genuint lycklig ut. "Fan, det här är ju världens bästa låt, jäklar vad grym den är, den här ska jag ha!". Sen handlade han av mig och jag fick stå där med skammen som kommer av att ha dömt en människa helt ogrundat.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här med mina inledande lösa tankar, men jag tänkte att det kanske säger en del om musiklyssnare, musiklyssnande och hur det kan vara när musik är större än livet.

Jag har gillat New Order i snart 25 år och därför kan det vara på sin plats att bjuda på just True Faith. Det är inte alls någon jättestor favorit hos mig, men jag vet många som tycker att det är deras bästa låt. Och jag minns särskilt en.

Olika genres tidsmässiga höjdpunkter

Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.

Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.

* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .

Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.

Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)



* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.

Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.

Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)



* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.

Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.

Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)



* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.

Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.

Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)



* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.

Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.

Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)



* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.

Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.

Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)



* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.

Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.

Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))



* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.

Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.

Mästerverk: Yacht - Yacht



* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.

Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.

Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance


Vi hörs

Anders H