The early days of Daryl Hall

Gulliver under ett sällsynt besök vid Visby ringmur 1969.

Något jag tycker om är musikaliskt mångsidighet. Att det ena inte utesluter det andra. Som att Ronnie Dio gjort en av 60-talets bästa garage-/poplåtar. Som att Tom Waits kanske bästa låt är en på CD outgiven, färgad av Ray Charles. Som att Daryl Hall i Hall & Oates gjort en tung rockplatta med bandet Gulliver i slutet av 60-talet. Jag misstänker att popfans förkastar denna skiva som ett skrattretande försök att vara tuff, men sånt går hem hos mig. Jag tycker det är bra rock’n’roll.


Gulliver- Lemon Road (1969)

Hall sjunger rått för ovanlighetens skull, och bandet är tight och drivande. Elektras specialitet var kanske inte att få till ett bra sound för rock, med vissa uppenbara undantag, men här stämmer det till fullo. Bäst är bandet i uppsluppna låtar som Everyday’s A Lovely Day, Seventy, Flogene och Lemon Road. Hall spelar keyboards och sjunger på denna LP som blev bandets enda. Till skillnad från den sofistikerade och briljanta popspoul som Hall & Oates kom att släppa ifrån sig under 70- och 80-talet är Gulliver en partyplatta. Och Hall ser cool ut i Batman t-shirt och läderjacka på baksidan.




Gulliver- Flogene (1969)

Dagens låt: Alessi Brothers - Oh Lori

Hela dagen har regnet skvalat utanför. Jag har suttit inne och spelat skivor, nyinköp från Hasses Radio & TV i Tomelilla. Ett chansköp jag gjorde för 15 kronor var bröderna Alessis första skiva. Har man överseende med det där softa men mättade sjuttiotalssoundet med sina syntar är det en angenäm skiva med brödratighta sångstämmor. Man får Hall & Oates-vibbar när det drar åt det souliga hållet och ett par spår är rent Beach Boys-guld! Det är sommar och vi befinner oss i ett lätt jazzigt harmony heaven.


Alessi Brothers - Oh Lori (1976)

Årets upptäckt - Hall & Oates

Hall & Oates - Had I Known You Better Then

Sedan i måndags är jag hopplöst nyförälskad i den här ljuvliga akustiska soulpop-pärlan och har sedan dess lyssnat på den åtskilliga gånger om dagen, både från vinylskivan på stereon därhemma och i iPoden till och från jobbet. Jag måste dela med mig av Had I Known You Better Then. När John Oates och Daryl Hall sjunger tillsammans är det så harmoniskt att kolibrierna ligger i lä, ni vet, de som dyker upp i Kalle Ankas fotografiska djungelexpedition på julaftnarna.

Jag har visserligen hyllat Hall & Oates tidigare [läs och lyssna], men för en vecka sen köpte jag deras andra album Abandoned Luncheonette - ett mästerverk! Musiken är ungdomligt ivrig men samtidigt avspänd. Den rör sig smidigt i gränslandet mellan soul, pop och rock. Den ofta akustiska inramningen på skivan knyter an till guldåldern för lågmäld singer/songwriter-musik. För mig kan upptäckten av Hall & Oates 70-tal mycket väl vara årets musikaliska händelse.

Guilty pleasures del 9: Hall & Oates - Alone Too Long

Albumet Daryl Hall & John Oates från 1975 var genombrottet för duon från Philadelphias medelklassförorter. På plattan fanns den första av en lång rad stora hits, Sara Smile. Daryl och John hade själva doo wop- och soulrötter och de omfamnade här hemstadens framgångsrika philly soul, men i en ganska slick och ledig egen tappning. På det silvriga omslaget var de båda polarna uppsminkade så till den grad att den blonde Daryl såg ut som supermodellen Jerry Halls tvillingsyster.

Med minnen av den omaka och lite töntiga duon med ett par plastiga hits från de uppkavlade kavajärmarnas 80-tal - till exempel Maneater - så fanns det länge ingen anledning för mig att undersöka Hall & Oates skivutgivning heller. Men när sedan Spengo-medarbetarna Mattias och Mats L (oberoende av varandra) visade sig digga de tidiga plattorna blev jag också nyfiken.


Hall & Oates - Alone Too Long

Jag kanske fabulerar, men så här kan det ha varit...
I fotostudion med en uppbyggd cool och futuristisk miljö, som påminner om en passage på ett rymdskepp, ska Hall & Oates plåtas inför lanseringen av plattan:

Daryl Hall: John, ska du också ha din lackoverall?
John Oates: Nä Daryl, jag skiter i overallen faktiskt.
Daryl Hall: Men vad ska du ha på dig då?
John Oates: Jag tänkte vara som jag är, sådär naken och råsexig...
Daryl Hall: Skitbra idé! Var är fotografen? Nu kör vi.


Ett halvår senare sitter sjuttonårige Prince Rogers Nelson i pojkrummet hemma hos den snälla fosterfamiljen Andersons i Minneapolis med nyinköpta Daryl Hall & John Oates. Han tar av Sly & The Family Stones Small Talk med den sönderspelade låten Loose Booty [klicka och lyssna] från skivtallriken och lägger på nyinvesteringen istället. Då glider textarket ur fodralet och landar mjukt på heltäckningsmattan med baksidesbilden uppåt.

Han plockar upp arket och begrundar den häftiga bilden ett bra tag. Men han vänder sedan blicken mot den snurrande vinylskivan och lyssnar uppmärksamt när han hör Daryls falsett i Out Of Me, Out Of You.


Hall & Oates - Out Of Me, Out Of You