I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.
And the leaves that are green turn to brown, and they wither with the wind, and they crumble in your hand.
Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!
Don Shirley - Bridge Over Troubled Water
Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.
Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.
När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.
Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.
Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.
Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.
Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.
Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)
Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.
Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.
I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.
Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)
Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.
Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.
Tell me how come everything appears to be hazy, there's nothing left to see Tell me how come everyone appears to be crazy too
Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.
Ian Matthews - Home (1974)
Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.
Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)
Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!
Min kärlek till engelsk folkrock började blomma ungefär samtidigt som vi fick vår förste son för fyra år sedan. Jag dansade ömt med det lilla gossebarnet i famnen till Fairport Convention-låtar som till exempel ”Fotheringay”, ”Farewell Farewell” och ”Crazy Man Michael”. Sen spelade jag Steeleye Spans debutalbum ”Hark! The Village Wait” mycket flitigt (i mitt tycke den finaste skivan i engelsk folkrock).
Min sambo tröttnade väl efter ett tag på min vurm för denna musik. Lite förtörnad replikerade jag i en överlägsen ton att man måste ha lyssnat mycket på musik och betat av en lång rad genrer, innan man till fullo kan uppskatta engelsk folk. Men är det verkligen så? Kanske handlar det snarare om att ha hört rätt låt vid rätt tidpunkt. För mig startade präglingen för länge sedan.
Himlaskyar drog snabbt förbi och hotfulla mörka moln tornade upp sig i vinjetten och fyllde TV-skärmen på vår Luxor. Ensam på kvällarna satt jag uppkrupen i saccosäcken nere i gillestugan i villan av mexitegel. Som nioåring rycktes jag med i den strävsamma kampen för en värdig tillvaro (om än blygsam) och utsattheten, som några av de första straffångarna i Australien upplevde vid 1800-talets början. Jag talar om TV-serien "Mot alla vindar" och jag minns att jag uppslukades av skönheten, vemodet och dramat i det folkinspirerade ledmotivet, som också blev en smärre hit i Sverige.
Ett par år senare drabbades jag av Mike Oldfields oemotståndliga och oförglömliga folkpopdänga "Moonlight Shadow", vackert sjungen av Maggie Reilly. För evigt en av 80-talets musikaliska höjdpunkter för mig! Vid samma tid dök Kirsty MacColl upp i en video i TV-programmet Bagen. Hon sjöng Billy Braggs ”A New England”. Kanske var det inte folky direkt. Men ”A New England” är en folklåt för moderna tider. Dessutom var ju Kirsty MacColl i grund och botten en folksångerska, dotter till en av pionjärerna i brittisk folk revival – Ewan MacColl.
Och hävde sig inte mitt unga hjärta då jag såg "Mandomsprovet" för första gången och Simon & Garfunkels tolkning av "Scarborough Fair" slog mig till marken med sin spröda kraft?
Oundvikligen skulle jag en dag falla för engelsk folkrock. Jag har alltid haft den läggningen.
