Upp till kamp (igen!)

Ibland undrar jag om jag verkligen känner kärlek till musik. Jo, det är klart att jag gör det, på många plan, annars skulle man ju inte kunna hålla uppe intresset. Men lika ofta handlar det om ett slags mentalt ställningskrig. Jag mot Musiken. En rejäl strid, en jämn fight där knytnävar viner i luften och det duckas och pareras ideligen.

Var det inte någon här på Spengo som "gjorde upp" med indie-popen för en tid sedan? Jag känner mig ofta manad att göra detsamma. Vill reda ut begreppen för mig själv, lyssna på musiken på dess egna villkor, genomskåda det jag inte såg förut. Hytta med näven lite. För är det inte så att med alltför trubbiga mätinstrument så kan musikhistorien lätt bli både förenklad och direkt felaktig?

Mitt exempel får bli Spacemen 3. Spontant (och formellt korrekt) placerar jag denna grupp i ett indie-sammanhang, eftersom de släppte sina skivor på oberoende skivbolag. Men detta legendariska band, med frontfigurerna Sonic Boom och Jason Spaceman som kreativ kärna, byggde också en egen värld som med tidens gång framstår som alltmer unik.

Från deras mästerverk Playing With Fire lyssnar vi på låten "So Hot (Wash Away All Of My Tears)". Känslan är drömsk och suggestiv, tillvaron är skör, en ömtålig mänsklighet som är svår att dölja. Raden "Just want the water, I just want an ocean, an endless river to wash away all of my tears" är otroligt sorglig och samtidigt bildstark. Här finns också en oerhörd längtan i uttrycket, kanske efter kärlek, kanske efter droger.

boomp3.com

Musiken är sparsmakad, spartansk, effektiv. Ackorden är närmast boogiewoogie-enkla. Trummorna lyser med sin frånvaro. Det är totalt avslappnat, inte det minsta indie-ansträngt. Det är liksom ärligt utan att vara "autentiskt".

Jag förstår de som tycker att detta bara är drogromantisk, urbrittisk, anemisk skit-indie med pretentioner. Fast jag håller inte med alls. Jag hör något mycket mer innerligt.