Lew Lewis

Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

Jona Lewie - Louise (We Get It Right)

Enligt Stiff Records egen hemsida var Jona Lewie, om än inte ett av Stiffs största namn, men den artist som verkligen förkroppsligade sitt egenartade skivbolag. En icke-sångare med snustorr humor som inte följde trenderna, utan hellre hämtade näring från gammal hederlig engelsk music hall, klassisk musik eller skiffle. En excentriker i en klass för sig. Mot alla odds hade han två hits i sitt hemland, You'll Always Find Me in the Kitchen at Parties och Stop the Cavalry. Och bland de smakfulla australiensarna blev även den ovanligt klämmiga Louise (We Get It Right) en dunderhit år 1981. Vi ser en lycklig Jona Lewie på rullskridskor.

What a Waste/Wake Up ( A- och B-sida #1)

Jag tänkte eftersom jag tillfälligt kört fast på min 1994-post göra något lite lättsammare och dra igång en serie om vinylsinglar som är lika bra på bägge sidorna. Först ut är Ian Dury & The Blockheads med What a Waste/Wake Up and make love to me från 1978. Det tog mig tid att hitta fram till Ian Dury. Helt framme är jag nog fortfarande inte men jag gillar en del. What a Waste var en av de första låtarna, bortanför de uppenbara Sex and Drugs and Rock n' Roll och Hit me with your rhythm stick, som jag gillade men då var det en coverversion med, av alla band, Curve med Ian som gäst. Om jag minns rätt. Det är dock lätt att ta igen missad Dury. Han är billig i begagnatbackarna. Plattorna kostar sällan mer än en tia och min singel i bildomslag och gul vinyl var inte dyrare den. Jag spelade bägge sidorna några gånger i morse och kände direkt att det var vad jag behövde just då. Lite ilska och lite livselixir. Han var väl aldrig helt bekväm Dury men han hade något visst. Humor, humör och ett eget sväng i kroppen. Då låg han på Stiff, nu finns han på YouTube också.

Del 6: Tio goda skäl att gilla pubrock!

Punkens hopplösa storebrorsa, som med sin klacksparksattityd var mer intresserad av partaj än politik. Under en mycket kort period i vakuumet mellan glam och punk, var pubrocken det som gällde i England för de som inte hade en böjelse för symfonirock. Går man på åren 1974-76 kan man pricka in det bästa med grupper som Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Eddie & The Hot Rods och Graham Parker. Sedan kan man samla på singlar från skivbolaget Chiswick. Pubrocken är egentligen en paraplybeteckning för engelsk oborstad och okomplicerad rockmusik från sjuttiotalet, som drog åt rhythm 'n' blues, rockabilly, country, soul och sextiotalspop. Banden var i första hand vassa liveband, som spelade på pubar förstås. Man kan säga pubrocken sedan försvann eller transformerades, framför allt på legendariska etiketten Stiff till new wave. I efterhand förtalades pubrocken och fick ett osexigt och sjaskigt rykte. Den blev synonym med fula män, pissljummen avslagen öl och stinkande cigarettfimpar.

Pionjärerna inom genren var Brinsley Schwarz, som var ganska eklektiska och ibland kom de ganska nära The Band. De hade dock en utpräglad känsla för pop, mycket tack vare medlemmarna Nick Lowe och Ian Gomm. Brinsley Schwarz gav ut ett pärlband fina album mellan 1970 och 1974. Sedan är jag också svag för gruppen Legend, som leddes av Mickey Jupp (senare också han i Stiff-stallet). Legend låg ganska nära Brinsley Schwarz musikaliskt. Några år efter att pubrocken hade falnat kom The Inmates ut med sina första två plattor 1979-80, som var energiska och snärtiga likt sextiotalets rhythm 'n' blues-grupper (Pretty Things, Them, Animals och Rolling Stones). Plattorna är producerade av Vic Maile, som redan gjort underverk med Dr Feelgood.

Dr Feelgood - She Does It Right, 1975:


Man kan säga att min kärlek till pubrocken har sammanfallit med att jag är en trettio-nånting. En gång i tiden gillade jag bara indiepop/alternative rock, new wave och en del punk. Då fanns inte ens pubrock på kartan, trots att jag sedan mitt musikintresse vaknat, också diggat Nick Lowe och andra Stiffartister - en viktig länk mellan pubrock och punk/new wave. Men vad visste en ung kategorisk man som jag då?

Brinsley Schwarz – Funk Angel (71)
Dr Feelgood – She Does It Right (75)
Dr Feelgood – I Can Tell (75)
Ducks De Luxe – Coast To Coast (73)
Eddie & The Hot Rods – Show Me (76)
The Inmates – Love Got Me (79)
Legend – My Typewriter (71)
Nick Lowe – Heart Of The City (76)
Chris Spedding – Motorbikin’ (75)
Wreckless Eric – Reconnez Cherie (77)