Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 2: Sagor & Swing – Vals på vingar (2001)
Jag vet inte ens om Sagor & Swing kommer att sorteras in i rockhistorien. Instrumentalduon – med Eric Malmberg på hammondorgel och Ulf Möller på trummor – rörde sig ofta på territorier bortom rock och pop. Däremot är jag övertygad om att deras Vals på vingar kommer att bli en svensk klassiker bredvid Jan Johanssons Visa från Utanmyra, Merit Hemmingsons Gammal jämtländsk brudmarsch och Lars Hollmers Boeves psalm.
Organisten Eric Malmberg hade övertagit en Hammond B-3 av den legendariske Bo Hansson. Det känns som att mästaren lät sitt instrument gå i arv till den gode lärjungen i sann spelmanstradition, även om jag tror att Malmberg fick köpa loss orgeln. De har på senare år spelat en del ihop under namnet Dubbelorganisterna. Visserligen var Sagor & Swing från början kraftigt influerade av Hansson & Karlssons och Bo Hanssons musik, men duon var å sin sida mer inne på att tonsätta skogen och John Bauers sagovärld, än att som Bo Hansson tolka Tolkiens Sagan om ringen. Debutalbumet Orgelfärger var inspelat i ett gammalt hus i Dalarnas skogar. Den miljön genomsyrade verkligen musiken som också fick stråk av svensk folkton i sig.
Sagor & Swing - Vals på vingar
Skivan inleder med Vals på vingar som jag tycker är den vackraste och mest värdiga melodin som finns, framburen med dova och mättade orgelfärger. När jag hör Vals på vingar ser jag för min inre syn en berguvs luftfärd i skymning strax ovanför talltopparna i skogen som saknar slut. Stämningen är förtätad rakt igenom.
Men det är under de sista sekunderna som allt händer, i det ögonblicket då fingrarna lyfts från slutackordet. Det omgivande rummet framträder samtidigt som ekot av orgeltonerna skingras. Över skogen och ut i rymden. En själ lämnar sin kropp. Det är som om hela melodin imploderar till ett koncentrerat av ensamhet som fullständigt övermannar mig. Allt jag har lagrat under mitt liv tränger ut.
Jag känner igen den känslan från barndomen under någon gudstjänst i Sankt Olofs kyrka, när kantorn släppte upp tangenterna i slutet av en psalm. Kanske satt jag i kyrkbänken invid den kraftiga mittpelaren, i vilken pilgrimers bomärken ristats in för ett halvt årtusende sedan. Det kan ha varit vid en skördevesper med blåst och höstmörker utanför på kyrkogården. I skenet från de väldiga ljuskronorna såg jag min morfars djupt religiösa äldre syster sitta vördnadsfullt i kappa och hatt framme i koret. Det mäktiga slutackordet irrade runt genom det väldiga kyrkorummet innan det tog sin tillflykt upp i stjärnvalven och in i de medeltida kalkmålningarna. Jag överväldigades varje gång just i detta ögonblick. Man sa att jag var blödig.
