Uppföljning

Magnus inlägg om Chris Brittons låts likheter med Primal Scream influerade mig till att skriva ett kompletterande inlägg i genren Låtar från olika tidsperioder som överraskande påminner om varandra. Allra roligast tycker jag det är om likheterna med största sannolikhet är omedvetna.


Det första exemplet är hämtat från volym 5 ur serien Soft sounds for gentle people, med den för mig aptitretande undertiteln Mystic male - Soft sounds for gentle people presents tripped out troubadours from 1965-1970. Om ni gillar tidigare Spengohyllade albumserien Fading Yellow kan även denna serie vara något för er. Artisten ifråga heter Harumi och låten Hunters of heaven. Harumi är en för mig okänd Japan som spelade in en självbetitlad skiva i New York 1967 med Tom Wilson (han hade även klassiska Dylan-album, Simon and Garfunkels debutplatta, Velvets White Light/ White Heat m m på sitt samvete) vid producentspakarna. Den valda låten känns väldigt mycket 00-tal, främst på grund av den korta stråkfigur som återupprepas genom en stor del av låten. Det låter som en typisk 00-talssampling från något hippt DJ-kollektiv.


Harumi - Hunters of Heaven (1967)

Jag fortsätter att följa upp SpengoChrilles inlägg om Silver Apples. Jag har lyssnat en del på deras debut och tycker att inledningsspåret Oscillations påminner en hel del om Joy Division kring Closer. Samma monotona typ av basgång och liknande rullande trummor. Konstant genom låten hörs också en visselpipa vilket ju blev poppis 20 år senare inom acid house.


Silver Apples - Oscillations (1968)

Sedan kan jag ju inte låta bli att komplettera med Donovans Barabajagal som Magnus nämnde. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Happy Mondays byggt hela sin karriär på just den låten. Om jag inte tror att Joy Division lyssnat på Silver Apples så finns det stora möjligheter att Happy Mondays influerats av Donovan. De har t o m gjort en låt som heter Donovan och jag har för mig att de plockade med Donovan på en turné någon gång under deras storhetstid.


Donovan - Barabajagal (1969)

Silveräpplen och kålrock

Låt oss starta i Liverpool i början av 2000-talet. Gruppen Clinic har släppt några EP´s som samlats på en CD, en för mig missad debut och lockar 2002 med sin andra fullängdare, Walking with Thee. Clinic låter i sina bästa stunder som en Wanda Jackson avkomma efter en vild nattlig orgie med Alan Vega, Sky Saxon och Ennio Morricone, en lätt hypnotisk rockmusik som är monoton, melodiös och lagom syraangripen, alltså som flugpapper för mina öron. Jag tycker mycket om plattan och spelar den ofta, men efter ett tag tappar jag och Clinic kontakten och det var nog mitt fel då jag gled iväg mot mer rytmbaserad musik.


Silver Apples Ruby

Men härom kvällen så återförenades vi genom ett några år gammalt nummer av Ugly Things, i mitt tycke vår tids bästa retrotidningen om musik. Där uppmärksammas Clinics platta från 2008, Do it som en av det årets allra bästa. Men istället för en intervju med bandet låter man en av medlemmarna Ade Blackburn lista tio psykedeliska favoriter. Att läsa om artisters favoritmusik, är kul, ofta får man fina nycklar till artistens egna musik och artister är för det mesta mer prestigelösa än vad recensenter är.

Bland Seeds, Love, Residents, Monks och Red Crayolas hopplösa debut nämns också bandet Silver Apples. Mattias J har redan gett bandet en liten blänkare här. Här handlar det alltså inte om såsig psykedelia av den sort som troligtvis kräver sinnesutvidgande preparat för att uppskattas(men det vet jag ej helt säkert, har aldrig testat). I stället är det snorig stundtals hypnotisk rock spelad av ynglingar med ett lika stort intresse av att fuzzboxar som olagliga rusvaror.



Nu är Silver Apples inga osnutna ungar utan två män som skapar musik med hjälp av ett gigantiskt trumset och en musikmaskin som kallas "the Simeon" efter sin skapare och användare. Musiken kan väl inte heller stämplas som psykedelisk garagerock, krautrock är det första jag tänker när jag hör det men det är också en lite för snäv kategorisering. Första självbetitlade plattan är fylld av nästan plågsamt monotona låtar. Den gav mig vid den första lyssningen flera aha upplevelser, men det var delvis nyhetens behag. Låten Program med sina dragspelsslingor är dock fortfarande sensationell.

Uppföljaren Contact från 1969 bygger delvis på samma koncept men låtarna är mer melodiösa och håller för fler lyssningar. Rytmerna är lite mer varierade och en del låtar skulle passa utmärkt på ett fördomsfritt dansgolv. En stor favorit är låten Ruby, en countrylåt skriven av Joy May Creasy på 1940-talet, men låt er inte skrämmas, det hörs inte.

Lika som bär? (Del 1)

Gamla triphopparna Portishead släppte nyligen en ny finfin skiva som tar dem bort från det lättsmälta och innerstadstrendiga. Det är mörkt, rått och ganska så eget. Men men, hör man ändå inte ganska uppenbara influenser från förr? Lyssna först här på monotona We Carry On...

boomp3.com

...och lyssna sedan på gamla klassiska Silver Apples, som redan 1968 skapade mekanisk, elektronisk, märklig hippie-pop. Här hörs de i låten Oscillations, fyrtio år innan Portisheads alster.

boomp3.com