Skivhyllan: Link Wray (1971)

”He grew up white-man poor. I was growing up Shawnee poor.”

Trekvartsindianen Link Wray om eventuella likheter med Elvis uppväxt.

I dag, 5/11 2007, är det två år sedan Link Wray dog i Köpenhamn. Han blev 76. Det hävdas att han uppfann fuzzljudet genom att helt sonika sticka en penna genom gitarrhögtalarnas membran. Må så vara med det, men helt klart är att Link Wrays sätt att spela gitarr, med mycket rundgång och fuzz, revolutionerade rockmusiken.
Men långtifrån alla förmår att uppskatta den nyskapande musiken. I lördags beskrev en tjejkompis Link Wrays fuzzfest I’m So Glad, I’m So Pride som ”förfärligt tråkig skrängubbrock”. Är inte säker på att Spengo är rätt forum att diskutera manligt respektive kvinnligt, tycke och smak; däremot har hon helt rätt i att I’m So Glad, I’m So Pride är ”skrängubbrock”. Inte för att det på något sätt är fel att väsnas eller att vara gubbe, snarare tvärtom, utan för att Link Wray faktiskt var drygt 40 när han spelade in den.
Mest känd blev han för Rumble, Rawhide och Trail Of The Lonesome Pine, som i den här inspelningen från 1960. Och en mängd andra instrumentala treminutersrökare.

I mitten av 60-talet blev det allt längre mellan hitsen och Link Wray flyttade istället till Accokeek Maryland för att bli bonde. Gårdens hönshus byggde brorsan Vernon om till studio, Wray’s Three Track Shack. Där spelade Link Wray i rask takt, med bröderna Doug som trummis och Vernon som tekniker, in plattorna Link Wray, Beans And Fatback, samt Mordicai Jones, med bandets pianist Bobby Howard som sångare under pseudonymen Mordicai Jones. Producent var Steve Verroca, som också spelade in Brinsley Schwarz och Kevin Coyne.
boomp3.com
Alla tre albumen innehåller samma passionerade, ofta lågmälda, blandning av country, blues, gospel och folkmusik: opretentiös amerikana som motstått tidens tand förvånansvärt väl. Förvisso stundtals långt ifrån den garagerock som gjorde Link Wray till en musikalisk pionjär, men absolut inte sämre.
boomp3.com
Jag är min barndoms bibliotekarier ett stort tack skyldig för att de köpte in Link Wray, vilket rimligen borde ha varit ett obskyrt val för ett litet skånskt landsortsbibliotek. Skivan är inte enbart är en smärre klassiker, dessutom har den ett fantastiskt omslag – för att komma åt plattan tvingas man vika upp Wrays frilagda ansikte – som tydligt visar på skivkonstens förfall i den digitala eran. Oj, höll jag på att skriva att det var bättre förr?

Amerikaniseringens skrämmande framsida

För nästan exakt elva år sen skrev jag en av mitt livs första artiklar, eller snarare: tillsammans med en fotograf gjorde jag en enkät. Frågan vi förväntade oss att få svar på var: Hur tänker du fira halloween?
Att påstå att fotografen var glad över uppdraget vore att fara med osanning. Hans reaktion fick snarast ättika att likna socker:
– Ta inte det personligt, förklarade han, men du ska veta att ett sånt här jobb förstör kreativiteten för en hel vecka.
– Jo, jag fattar, sa jag och tänkte: Jaha, och vad vill du egentligen att jag ska göra åt det? Dock var jag lite orolig över hur hans bilder skulle se ut de kommande dagarna, med tanke på hur kvaliteten var när han kände sig kreativ.
Naturligtvis tänkte absolut ingen i landsortsstaden fira halloween (möjligtvis bortsett från tidningens nyhetschef, som hade hört att halloween skulle bli ”svenskarnas nya, stora högtid”). Så önskar jag verkligen att det hade förblivit. Att ”trick or treat” fortsatt vara något som knattarna utsatte farbror Kalle för i Carl Barks Favorit i repris. Och ingenting annat. Men icke: senast i går önskade en på alla andra sätt hyvens skivmånglare mig förskräcklig helg.
Av enkäten lärde jag mig två saker:
1 jag skulle aldrig bli en bra journalist.
2 få företeelser är så outhärdliga som pretentiösa, i deras egna ögon kreativa, människor.
Tveksamt om halloween har vidare mycket med Link Wrays I’m So Glad, I’m So Proud från lp:n Beans And Fatback, 1973, att göra. Släpptes också som singel. Få inspelningar har oavsett era varit så obarmhärtigt råa; ja, smått skrämmande. Med en text utan någon som helst tillstymmelse till litterära ambitioner. Mycket bättre än så blir inte rock. Har bestämt för mig att det gjordes en svensk cover under 80-talets garagerockvåg …
boomp3.com
Mer om Link Wray i Skivhyllan på måndag. Tills dess: I’m So Glad, I’m So Proud att jag slipper ha med helgens elände att göra. Men eftersom Link Wray var en god amerikan är jag övertygad om att halloween faktiskt betydde något för honom.